#metoo och jordens överlevnad - som ett smäck

 
 
Ingen vill ju vara en party pooper.
En som drar ned stämningen när alla har det kul.

Det är en av många paralleller mellan behovet av #metoo och ett ännu större upprop för att rädda jorden från ett
ekologiskt armaggeddon på grund av allas vårt ohållbara sätt.

För mig, och för många fellow honkön jag pratat med senaste dagarna är det helt uppenbart att det hänger ihop:

Tystnadskulturen.
Vid försöken att påtala det som är ett pågående sjukt beteende inför öppen ridå, blir gruppen obekväm och embryot till sanning skämtas bort.
"Du har ingen humor", ibland uttalat, annars mellan raderna.
Eftersom hela gruppen på något vis är insyltad i just detta sjuka, av hävd. Man skrattar med, åt sig själv. Slappna av nu, gumman.
Att ta bort sjukan kräver en slags revolution, och hintar man ditåt är man ju extremist. En humorlös extremist.

Kvinnoföraktet
Alla individer oavsett kön lär sig på olika vis under uppväxten tycka att det som oftast förknippas med manliga karaktärsdrag alltid är att föredra framför det vi konnoterar med kvinnlighet.
Trots att jordens långsiktiga överlevnad torde vara alla till gagn, så tycks det som om oro för framtiden, natur, djur, ökande flyktingströmmar i miljöförstöringens spår och våra barn och barnbarns mående tillhör kvinnorollen. Det mjuka, omhändertagande - därmed svaga.
Opinionsundersökningar visar det alltid. Och jag ser detsamma på redaktionerna och i de flesta sammanhang: det är fler kvinnor än män som engagerar sig i miljöfrågor.
Kollade nyligen in på klimatförnekande tankesmedjan Stockholmsinitiativets sajt. "Kvinnor är helt inkompetenta", finns bland kommentarerna. Under ett inlägg om att SR uppmärksammat klimatångest bland unga, slås fast att inget som heter klimatångest existerar, det har miljöfascister hittat på, chattar grabbgänget.
Forskaren var kvinna, och därför inget att räkna med. "De kan ju inte tänka logiskt". Säger någon och nästa delar en studie som visar att jorden mår tipptopp. Källa: Trumpstödjarsajten Breitbart, eller en annan amerikansk organisation med oljejätten Chevron i styrelsen.

Vi är flera kvinnliga journalister som delar erfarenheten av att i omgångar på olika redaktioner ha försökt lyfta miljö- och klimatbevakningen på agendan. Påpekat att det borde vara det viktigaste området att följa dagligen.
FN säger att vi har 60 år kvar av möjligt jordbruk, med dagens brukssätt. Vi kan inte njuta av Titanic-orkestern som spelar.
Men blivit bortskrattade. Och fått fortsätta hålla oss till att bevakning av manliga sportutövningar är viktigast.
Eller krim, försvar, om det är fysiskt, med vapen, eller IT.
Vi fogar oss utan order, och skrattar åt miljönissar. Man vill ju inte verka kvinnlig.

Med #metoo tycker jag mig se en fördämning brista. Leendena hos oss har stelnat och käkmusklerna kan äntligen börja slappna av.
Det som behövs nu är att fortsätta störa.
Riktiga rejäla party poopers, humorlösa jävlar som en gång för alla sätter stopp för dragen som inte borde förknippas med att vara människa: egoistiska, kortsiktiga, roffande mindrevärdeskomplex som yttrar sig i att hantera allt, kvinnor, män, barn och jorden, som att de kan konsumeras.
 
 
 
 
 

Löven som dör

 
 
Ju närmare allts kollaps vi kommer ju tätare blir mina patienser. Till slut kommer jag kedjekägga dem non stop.

Lyckolucka i tid och rum

Vad fort allt går, snabbare, snabbare.
Hon nio månader, jag tillbaka på redaktionen på måndag.

Två snusande andetag lite i otakt bredvid i sängen.
Så sover vi, praktiskt och ohett uppdelat, nu för tiden. Emil, mörkrädd och åsidosatt i sitt ensamma rum, har fått byta plats med Johan.

Lycka? För enkelspårigt ställd fråga. Mindre frihet, extremt mycket mer kärlek. På gott och ont (som Kristofferson/Joplin spikar bäst).

Lycka.
Såna här sömnlösa nätter har jag senaste veckorna lyssnat på Fogelströms Stockholmsserie, uppläst av bästa Helge Skoog.
Har inte läst dem innan. Herregud. Har legat här och gråtit över Henning, Lotten, August, Emelie, Gunnar. Herregud, så bra.
Och den här vetskapen som bankas i en: vilken jävla liten lucka, geografiskt och historiskt, av överflöd vi råkar ha fötts in i. Såna enorma söta frukter som jag så ofta otacksamt suger märgen ur utan en tanke på vilka som svettats för att ge mig dem.
Och så den här metaångesten över att jag sitter här på min bomullsplantageägarterass, njuter av slavsången, men känner weltschmerz som en liten irriterande swampmygga.
Emil vill ge alla sina sparpengar från födelsedagar och veckoslantar, till en tiggare. Jag förbjuder honom, det är för mycket att ge till en, det finns för många för dig att rädda, säger jag.
Med vilken logik?
Grubblar mig bara mindre och mindre klok med åren.

La guerre

Den här gången är det krig, skriver franska Libération på förstasidan i dag.
 
Vaknar upp med en klump i magen och tittar på min dotter Mika, 7 månader, som ler trots kampen hon just nu för mot slemmet som täpper till andningsvägarna. Och på Emil, som kämpar mot oss för att få ha kvar snubbeltrådsjärnvägsbygget som fyller hela vardagsrummet.
 
Med oproffsig, outsövd mammaledighetsblick på medieflödet reflekterar jag hollywoodskt över det jag har, och tänker extrembanala, dåligt formulerade tankar.
På vad jävla orättvist det är. Att jag får ha det så här, medan större delen av jorden lider så fruktansvärt.
Akut, i natt, terroroffer i Paris. Människor på flykt från Syrien och Afghanistan. Inhemsk terror i Afrika.
 
Den här gången är det krig. 
De som är på flykt från just detta är de som kommer att få sota för det här, är lätt att läsa in.
För att skydda vår priviligierade tillvaro, frukten av århundraden av förfinad ojust fördelning i förlängd kolonialism.
 
Ryggradsreaktionen från stenåldern är naturlig. Min familj måste skyddas, rök ut dem ur deras hålor!
Men inga kontroller i världen, ingen underrättelsetjänst, inga fängelser, kan förhindra okonstruktiva, verklighetsförvridna islamister eller högerextrema individer att genomföra terror.
 
Det vi måste inse är att solidaritet är den sanna egoismen just nu. Min familjs väl och ve kan bara räddas genom att andra får det bättre.
Det enda som kan stävja ett riktigt jävla världskrig, en upptrissning i takten mot undergången, är en omfördelning av makt, mat och resurser. Att släppa lite på och dela med oss av det vi historiskt roffat och fortfarande roffar åt oss.
Skapa en politisk och miljömässigt hållbar värld, hur jävla flumutopiskt det än låter. Men vi måste försöka, annars väntar inget annat än helvetet.
 
Även om Åsa Romsons tweet inte var comme il faut, inte så timad, så förstår jag ändå hennes tanke.
Syrienkriget föregicks av lång torka, 85 procent av boskapen dog och en miljon bönder flyttade in till städerna. Forskare ser samband mellan torkan och kriget. 
Klimatförändringarna har alltså troligen redan bidragit till Syrienkrisen, vilket i sin tur gött IS.
100 miljoner fler fattiga inom 15 år, som klimatprognosen pekar mot nu, leder knappast till mindre polarisering.
 
Allt hänger ihop, och jag förstår att hon oroas över att det kommande Paristoppmötet sinkas.
 
Vad som behövs nu, snabbt, även om Romson kanske var aningen väl snabb, är människor som vågar zooma ut och se stort, långsiktigt och verkligt, i stället för populistiska krigshetsare som vill vagga in folk i en bedräglig känsla av kontroll och frid med hjälp av fler stängda gränser och statligt bedriven lågintensiv terror mot oskyldiga i nöd.
 
Och man hoppas att barna ändå får ett glas öl.
 

Liten nyårsbön

 
 
Första veckan på ett nytt år, och kommer på mig själv att som vanligt vid den här tiden bli lite extra existensiell. Om det är möjligt.
Kanske inte så konstigt just nu, när ett år som markeras så tydligt svischat fortare förbi än det föregående, som i sin tur svischat snabbare än året före det, ända tillbaka till big banget av min egen födelse. Relativitetsteorin utan att färdas med ljuset, bara av den mindre och mindre fattliga känslan av att plötsligt vara ett år äldre. 
Mamma och pappa har varit lite dåliga. Samtidigt är jag nu i den ålder de var då jag själv börjar komma ihåg dem, tydligt.
 
Och i min mage sparkar det igen, en inre MMA-turnering varje kväll.
Kunde ju inte inte veta, när hon med ultraljudsapparaten visste, så nu råkar jag känna till att det är en hon.
Hon ligger där, mest och samtidigt minst ensam i sitt liv, ofödd, och vet fortfarande inte ett jota. Ingenting om hur allt kortare en livslängd kommer te sig för varje år.
Hoppas hon inte kommer ärva min grubblargen, som jag tror jag fått av farmor. Jag hoppas kunna gaska upp mig själv till att tillräckligt ofta, som jag ändå oftast klarar, vara här, nu utan större bekymmer än vad det blir till middag, om Carrie lämnar sitt barn igen i Homeland eller hur fan den där bromsvajern plötsligt kunde vara avklippt när jag skulle cykla den sprillans nya cykeln (första obegagnade cykeln jag haft) hem från jobbet.
 
Att jag inte förmedlar meningslöshet, det är min största skräck.
Vill att hon ska förstå att det är hon som gör meningen, och hon kan göra den. Lite av en intellektuell arbetslinje (å fy vad vidrigt, förlåt mig Gud) vill jag inpränta i henne och Emil - man kan inte bara sitta och vänta på ett jobb/känsla av sammanhang. Man måste skapa det, det är ett arbete att dra sig själv upp ur lättjan och tomheten. Den ligger och lurar och hugger så fort man blottar lite av sin allt mer ospänstiga hud.
Jobbet handlar om att om och om och om igen försöka hitta tillbaka till det alla sånger, böcker, målningar, allt handlar om.
Den ursprungliga, oförstörda, oblasékänslan hos en själv i brytpunkten mellan barn och vuxen, av att rättvisa är möjligt, urgodhet finns, kärlek betyder allt. Man själv betyder något, allt betyder något och det man gör ger ringar på vattnet och tänk om alla vettiga gjorde ringar på vattnet.
Och att man aldrig vill sluta hångla.
 
Hoppas också att jag, bara för att det är en hon, inte projicerar mig själv på henne för mycket, bara för den sakens skull.
Med Emil kände jag direkt: han är en individ, nästan smärtsamt skild från mig från första början. I hans personlighet är han orubblig, redan från vecka ett. Hoppas jag kan hålla fast vid den insikten och inte tro något annat om henne. Det är kanske könsrollens första, värsta ok, annars, att inte antas vara fri från start.
Hon är nog som jag.
Det är i det antagandet cementblandarn börjar rulla.
 
Hon måste få söka till Paradise hotel om hon vill.
 
 
 
 

Svart skratt

 
 
Satt ensam i soffan i kväll med Emils försommartrötta huvud i knät, och såg Charlie Chaplin.
Vi skrattade på samma ställen, den njutningen svindlar!
 
Det slog mig, som jag tänkt på förr, hur lik Chaplin är Thåström.
Och tänkte på hur nära Chaplin känns. Den slags poesi han gjorde, kan inte förstå att den snart är ett sekel bort, den är så slående.
 
Blir också alltid när jag ser honom lite kär, och det är ju verkligen utsiktslöst.
 
 
 

Vegchoritzon

Jag önskar jag vore mindre slapstick, det är en genuin önskan som följt mig genom livet.
Det är så fysiskt och psykiskt påfrestande att vara Papphammar, när allt man vill vara är mystiskt sval.
 
I onsdags gick jag och chefen Hanna Olsson ned och värmde mat vid matsalen på jobbet, för att ta med upp och äta på redaktionen. Jag micrade en anrättning man inte vill ska överblickas av utomstående: slaskig grönsaksröra och en överbliven stor, tjock, beige sojachoritzo.
 
För ett par veckor sedan köpte jag ett par nya, röda sneakers som jag är väldigt nöjd med förutom lilla detaljen att de är aningen för långa för min fot, vilket jag noterat i efterhand.
 
I marmortrappan som slingrar sig upp bedömer jag ett ödesdigert steg fel, foten finner inte underlaget, marmoren närmar sig samtidigt som jag ser vegchoritzon studsa mot det vita och runt mittpelarens hörn som jag stupar förbi hinner jag i ögonvrån se chefredaktör Jan Helins och Karin Magnussons ansikten på väldigt nära avstånd, mitt fall var nära att kapa deras nästippar.
 
Möter deras oroade blickar ur grodperspektiv där jag ligger bredvid min micrade vegetariska efterliknelse av en grov mexikansk fylld gristarm på trappavsatsen.
 
Efter att ha bedyrat för alla i trapphuset att allt var okej med mig förutom själen efter denna ovärdiga scen, får jag springa en trappa upp, hämta papper och tillbaka till traumaplatsen för att rensa bevis. På rusningsvägen ned konstaterar flera kollegor: "Jaha, det är din korv där nere?"
 

Mycket att missa

Emil har en kompis vars farfar tagit sitt liv. I dag berättade Emil över middagsköttbullarna:
– Hennes farfar var inte nöjd med sitt liv, så han tog död på sig själv.
 
Jag: Ja, det är hemskt. Då måste man vara jättejätteolycklig, nästan sjuk.
 
– Ja för då missar han ju sin födelsedag. Och julafton. Och påsk. Och första advent, och andra advent, och tredje advent, och fjärde. Och kanske nyårsafton till och med. Och allt lördagsgodis. Jag vill aldrig ta död på mig själv.
 
 
 

Lobby innanför huden

Där borta i Strasbourg gjorde jag reportage om lobbyismen i EU och träffade bland annat en pro life-lobbyist.
Han tog emot på sitt tjusiga kontor mitt i stan, som ett rum på Nationalmuseum.
Runda glasögon och sidenscarf nedstoppad i ylletröjan. Mannen förde sig och klädde sig som en äldre herre på 1800-talet, men visade sig vara bara lite drygt äldre än jag, född på 70-talet. 
Han var så mjuk och trevlig och vänlig i sin lena röst.
Tänkte inte på att en riktigt bra lobbyist inte är en hårdför frånstötande typ utan just en sån som den här, en behaglig. Och han pratade och han pratade och när jag frågade om han någonsin lyckats omvända en abortförespråkare så tittade han mig djupt i ögonen och lutade sig över mahognybordet.
"Kvinnor som själva gjort abort brukar till en början verka tuffa och tala högt och stolt för sin sak. Men efter ett längre samtal om vad det verkligen betyder, brukar de gråta".
Kände hur tårarna pressade i tårkanalerna och gick därifrån med en klump i halsen.
 
En annan jag mötte var från "Mammor för marijuana". Hon var också skicklig, på sitt vis.
 
Jag säger nja till livet.

Konstigt, hemskt, bra

Kvidevitt och vårvindar i tallarna utanför fönstret.
 
Alltid så svårt att skriva nåt efter att senast ha tömt ut nåt hiskeligt. Och på så vis blir den här bloggen precis som samtliga mina gamla dagböcker från högstadiet och gymnasiet: väldigt sporadiska och ger bilden av en svårt sinnestyngd, depressiv, svarthjärnad.
Eftersom jag tydligen mer sällan har behov att skrika ut i cyberrymden hur bra jag mår.
 
Men just nu mår jag konstigt nog bra, trots det där jag skrev sist.
Och trots det att två av världens bästa pappor inte finns längre. De har försvunnit och lämnat efter sig en varsin fru, två döttrar och tre söner vars hjärtan alla brustit.
Det är så djävulskt konstigt hur det bara kan få gå till så. Så fruktansvärt att se hål i bröst, som aldrig kan fyllas.
Återigen, och det värsta är att det här kommer fortsätta och accelerera genom livet, är det här definitiva slutet så omänskligt brutalt. Från allt till inget på en sekund. Ett helt liv svävar iväg så jävla lättvindigt. Var det inte mer värt än så, om det nu bara ska va svart sen för evigt? Och de där hålen hos de kvarvarande repareras inte utan blir fler, det är kanske det positiva med att gå i främsta ledet mot liemannen.
Priset för att gå längre bak är även det högt och obarmhärtigt, som min morfar, 94, som nu fick hålla tal vid sin sons kista. Det hålet, och mormors, är kanske de största av alla.
 
Trots allt det här och det hiskeliga mår jag alltså rätt bra nu, nästan skamlöst.
Och de med de större hålen ser ut att klara att leva vidare. De kan redan ha kul i stunden.
Uppenbart, med nästan alla jag pratat med som förlorat nära, att saknadssorg alltid är saltad med skuld över att den ofta ganska direkt späds ut med glädje. Tänk alla begravningsfikor. Men de är ju gjorda för det, för att kropparna de brustna hjärtana ligger i inte ska sprängas.
Skratt som skyddande plastisolering kring grova elledningar av ledsnad.
 
I natt vid 04.55 går taxin mot Arlanda och Strasbourg, där jag ska jaga grå kostymer i ett par dar. En man hunt i parlamentskorridorer.
Vet inte varför jag så abrupt ville säga det. Bara for the record, kära cyberrymd, för att visa hur pass väldigt komplex jag är, som livet självt, och för att lätta upp stora stråkstämningen med lite rejält byråkratiskryt.
Puss

Att döda ett barn

Jag hade två hjärtan som slog i mig.
När jag såg dig, dina händer som liksom vinkade, din näsa, din mun, din perfekta hjärna som en fjäril, blev jag alldeles varm. Så självklart att du var min och att du bodde i mig.
 
Då beskedet kom var jag säker på att någon sjabblat. Någon på något lab någonstans hade förbytt prover. Emil hade ju inget huvud sa en galen överläkare i Hudik.
Men det var hundra procent sa munnen ovanför den vita rocken.
Exakt hur sjukt kunde inte munnen säga.
Bara risker, stora risker för tidig död.
Stora hjälpbehov hela livet. Som bäst småbarnsföräldrar livet ut.
Oftast följdsjukdomar, hjärtfel, svåra psykiska och fysiska hinder.
Dagcentra, sjukhus.
Oro. Ni får välja.
 
Jag valde snabbt.
Svalde ett piller som skulle ända det mindre hjärtats tickanden.
På sjukhuset två dagar senare, skräck inför den fysiska smärtan.
När den inte var så stark, när det lilla döda livet rann ur mig: stor lättnad.
Hur stark är smärtan på en tiogradig skala, frågade en blå rock. Vet inte, sex kanske, tippade jag.
Tittade bort, ville inte se hur du såg ut där du låg stilla i en turkos plastbytta.
 
Sköna, lätta steg nedför Sös-backen och från tunnelbanan hem.
Hem till tulpaner och självbedräglig ljusare vårhimmel.
 
Några timmar senare kördes det grova spjutet genom hjärtat.
Ett spjut med extra förvridna taggar av självförvållande.
Smärtan tio av tio, som inget morfin i världen kan bädda in.
Hur rationellt "rätt" än valet kanske var.
Hade jag lärt känna dig hade jag ju sagt: vilken gudomlig tur att jag aldrig fick möjlighet att välja.
Men nu valde jag att döda dig. 
Och lite av mig är borta för alltid.
 
 

Ovardag

Har hoppat in några veckor på ett skift och är ledig vardagar för första gången på väldigt länge. Vilken jävla lyx det är.
Går runt helt ensam och läser hela DN, sjunger ashögt och snor choklad ur skafferiet. Snart ska jag läsa några kapitel i min nya Märta Tikkanenbok och sen tvinga ut mig på en springtur i skogen. Fast fan vad kallt det är.

...

Jag tar tillbaka allt jag sa det där om att döden inte är skrämmande. Den skrämmer skiten ur mig.
Så totalt meningslös.
 
Snälla snälla Gud gör mig religiös. 
Så jag åtminstone kan lura barnen trovärdigt.
 
 
 
 

Ont och blandat

Det börjar bli så många sjuka, döende, döda omkring. Så att det börjar gå in på riktigt, att det är naturligt, hur fruktansvärt och meningslöst det än är. Att det kommer hända alla, även om jag aldrig kan acceptera det.
 
Tidigare har jag varit panikrädd för döden. Rädd är jag fortfarande, men inte paniskt.
Nu är det som kbt på nåt sätt, lite lite lite mer avdramatiserat. Själva andrahandsnärvaron av den, att den är påtaglig, gör den märkligt nog, tvärtom motför vad jag tidigare tänkt mig, mindre fasansfull - även om sorgen är större.
 
Tänker på en scen i franska dokumentären The grizzly man. Den handlar om en exskådis som efter provspelningar ha förlorat huvudrollen i serien Cheers till Ted Danson blivit allt mer neddekad och psykotisk. Parallellt accelererade hans björnintresse och till slut tänkte han sig bli en motsvarande Dimhöljda bergens gorillor-Diane Fossey: tas upp i gruppen och accepteras som grizzly.
Snöpligt nog filmade han sig själv när han och flickvännen blev uppätna av ett par av de tilltänkta nallevännerna i Alaska.
Men klippet visas aldrig i dokumentären, utan skildras genom att man rakt framifrån får se dokumentärfilmarens ansikte då han tittar på filmsnutten, med hörlurar.
Fransosens minspel, små gutturala luftutstötningar, uppspärrade ögon och händer som instinktivt försöker skydda ansiktet från det han beskådar - jag har sedan jag såg detta inte lyckats sudda bort det.
Visserligen var det här säkert även i verkligheten fullkomligt vidrigt att bevittna. 
Men i princip tänker jag mig att bilderna ens egen hjärna skissar upp blir värre, om man bara ges luddiga konturer av något. 
 
Ett par jag känner var med när hans mamma dog nyligen.
Det var lugnt och varmt, sorgligt och starkt, beskriver de. Hon väntade med att dö tills alla närmaste som fanns tillgängliga hunnit samlas. Hon hade blundat i timmar innan och varit okontaktbar, men plötsligt tittat upp när personen som var sist in anlänt, och låtit blicken glida över alla samtidigt som hon drog sitt sista andetag.
Hon missade med en hårsmån att hinna få se sitt barnbarn. Datumet hon avled var nämligen samma datum det ännu ofödda barnbarnet var tänkt att komma.
Hålet efter henne är obeskrivligt och kommer aldrig försvinna. Men själva döden beskriver de som inte längre så skrämmande efter att ha varit där, hållit hennes hand, kramat henne, när hon lämnade.
Den här scenen som de båda målat upp så i detalj får mig att gråta. Men den skrämmer mig inte.
 
En av människorna jag älskars pappa (som också är en av mina favoriter) är svårt sjuk. Och samma där, när rapporterna om hans tillstånd är diffusa känns de värre. Nu är hon och familjen där med honom, och hon kan förmedla detaljer, medicinska och allmänna. Även om det rent faktiskt är förjävligt, känns det mindre monstruöst när det tar form.
Han älskar Jerry Williams och skulle ha gått på hans Farewell tour-konsert i Gävle i kväll, men är i stället inlagd på sjukhus. Det han grämer sig över nu är att han missar just det. När familjen försöker trösta med Rolling Stones eller annat som kanske kan komma upp en fysiskt bättre dag, ger han inget för det. "Det finns ingen som Jerka".
Det får mig att gråta. Men inte frysa till is.
 
En annan vän väntar på besked efter att läkare tagit prover. Det är fruktansvärt läskigt, tänker hon. Men blir beskedet det värsta tröstar, i alla fall på förhand, tanken på den här vidriga rättvisan som för varje levnadsår blir mer belagd.
Den enda sanna rättvisan, att ingen lever för evigt.
 

Övernattningar

Skrev det här för ett bra tag sen och var av nån anledning då missnöjd med nåt och skulle fila, men äh, här är det:
Vännerna Elisabeth och Richard sov över här i natt. Vaknade av att de bryggt kaffe i köket och satt bröd i rosten, och vi pratade om nostalgi.
Elisabeth är dokumentationsdrottningen som fotar, filmar och skriver små minimemoarer på papperslappar som hon sparar, medan jag inte gör det (förutom här). Har nästan dåligt samvete över allt jag inte fotar och skriver ned om Emil. Men det är för att jag då jag själv bläddrar igenom gamla album lätt får en tyngd i bröstet som om jag vore den där lungsjuka i På spaning efter den tid som flytt. Vet inte riktigt vad jag ska göra av den där känslan.
Läste någonstans att nostalgi ansågs vara bland det värsta som soldater i amerikanska inbördeskriget kunde drabbas av under månader och år som de låg ute i fält. Den där sjukliga längtan hem och till en tid som inte längre finns gav dem "soldathjärta": de blev apatiska, aptitlösa, krigsodugliga.
 
Älskar förresten att sova över och (här saknas det egentligen ett uttryck för när folk sover över hos en. Bli översoven? Det låter för oplatoniskt...) ha nattgäster. Det sovs för lite över! Särskilt när längden mellan hemmen inte ger legitimitet, liksom. Elisabeth och Richard bor på Kungsholmen och normalt är det avståndet för kort för att det ska vara okej. Folk ska i allmänhet tvunget "tänka på refrängen", när den hellre kan sjungas på plats om du frågar mig.
 
När jag var liten var det bästa jag visste att packa en liten väska med tandborste och nåt urtvättat nattlinne för att låta dagen bli oändlig hos en kompis. Eller när jag visste att jag fick behålla vännen eller vännerna kvar i en ocean av tid som spände över solens hela bana runt jorden.
Märkte i och för sig redan när denna underbara översovningsera tog sin början, att min förkärlek för fenomenet inte delades av hela människosläktet. Vissa snyftade och längtade hem. Ett par fick till och med skjuts hem mitt i natten av sömndruckna föräldrar som panikringts dit av mina då de ångrat sig, vilket jag tog som en enorm personlig skymf, trots att det sedan visade sig att ångern bara handlade om just att vara hemifrån nattetid.
Det har aldrig varit något problem för mig. Har alltid tyckt om att sova på nya ställen, kanske helst av allt utomhus.
 
Det här kan komma från min Dan Andersson-romantiska pappa, som ofta tog med mig och min lillebror ut på öar i Trödjefjärden eller på någon särskilt fin mosse i skogen. Han gjorde upp ett vindskydd och tände en eld vars glöd hypnotiserade oss till sömns, med hjälp av vågor, tallsus, grengnissel och ödsliga skrik från nån gammal lom.
 
Utomhussovandet har jag haft svårt att få gehör för, ok. (Har försökt själv men blivit spökrädd.)
 
Sova över gillade ju de flesta, men så fort folk skaffade pojk- och flickvänner skulle inte bara snusk hållas monogamt utan även själva sovtiden, på vilket sätt den än fördrevs.
Men det tycker jag är att ta det hela lite väl långt. Sovandet rycktes med i bara farten in i den strikta tusamheten, vilket gör just den mindre attraktiv. Så jag har aldrig slutat sova över hos vänner eller ha vänner översovandes. Alltså även vänner jag bor bara minuter ifrån. 
Eftersom det inte är riktigt comme il faut att föreslå en översovning bara sisådär vågar jag i regel dock inte föreslå det för vänner jag skaffat efter 20-årsåldern, även om jag skulle vilja.
"Vill ni inte sova över hos oss?". Eller "Du sover väl kvar?"... Det blir lätt komplicerat, helt enkelt.
Synd!