Helmerssons kläder
Lyssnar as we speak på Christer Sjögrens sommarprogram på sr.se.
Han är underbar. Kan fortfarande känna hans stora, varma, fasta handslag ackompanjerat av ett "Christer. Trevligt att träffas" som ljuder med sån bas att det liksom blir resonans genom handen i handskakningen. Det glimmande mötet skedde ombord på Briggen Gerda i Gävle hamn. Jag jobbade på Arbetarbladet och han gjorde pr för sin kommande turné.
En miss bara att han spelar en låt med sig själv. Det är inte bra och jag vet två tidigare som gjort felet:
Regina Lund - som borde ha diskats. Hon sa "jag låter min musik tala". Sen spelade hon bara sina egna låtar, utan ett ord till.
Och Lasse Berghagen, som nästan bara spelade sitt eget. På nåt sätt passade det dock så otroligt bra tillsammans med hans oförblommerade självgodhet, så det var näst intill okej.
Jag och Johan sitter och filar på vilka man helst skulle vilja höra. Hittills är listan:
Thåström
Hagamannen
Leila K
Berth Milton
Kvinnan som anklagar Littorin för att va torsk
Thorsten Flinck (men har han inte redan haft?)
Kungen
Och så för min del, en stark bubblare: Ägaren till Helmerssons kläder (se nedan)
La Sagrada Familia är samlad i Järvsö. I morse spöregnade det. Vi packade oss in i Mitsubishin för en utflykt ännu djupare in i Hälsinglands inland - till Loos.
Loos eller Los, det spelar ingen roll sa hennafärgade tjejen som tog entréavgift till koboltgruvan som vi aldrig gick ned i. Båda är rätt, det blev nåt knas med vägverket eller hur det var för längesen, så nu får alla skriva hur de vill.
Loos. Vilken plats. Från Ljusdal förbi Färila, Näsberg och sen fem-sex mil genom urskog, rakt ut i nowhere. Plötsligt dyker några bistra, vackra gårdar upp. Och nån däckverkstad, Ica Nickeln och ett nedlagt gästgiveri med hälsingebocken på sned på fasaden.
Det där samhället som kommit till där ute på grund av gruvan på 1700-talet. (Branta smala vägen upp mot gruvan heter Pokerbacken. Man kan bara tänka sig hur det gick till på Pokerbacken i Loos sent en fredagkväll 1783.)
Trots att gruvan dog för 150 år sedan lever Loos fortfarande av nån outgrundlig anti-darwinistisk anledning. Det finns till och med en liten centralskola. Hur är det möjligt? Vilka är de där människorna som går runt där? Vad tänker de? Hur känner de? Jag vill vara en av dem.
I den där sorgsna idyllen mitt ute i ingenstans. Det är något med det där stället. Nåt hjärtskärande fastklamrande tragiskt magiskt.
Likaså undrade jag på hemvägen om Korskrogen som vi åkte förbi. Då är ändå Loos en metropol i jämförelse.
Korskrogen, 186 invånare utspridda på 70 hektar.
I Korskrogen city stod Helmerssons kläder öppet, redo för kommers med galgar på en stång utanför.
Hm, Kappahl, Lindex och så Helmerssons kläder i Korskrogen. "Det riktigas" sista bastion på nåt vis.
Hur många kunder går in i Helmerssons butik per dag? Hur många handlar något? Vad är hyran? Vem är Helmersson?
Det är en gåta lika stor som universums tillblivelse att Helmerssons kläder kan existera.
Jag måste nog dit och handla imorgon.
Uteslutande nostalgi
Orytmiskt och med långa pauser i en medicinskt betingad baktakt.
Tänker att jag har alla gutturala odds emot mig med såna här anlag från båda sidor och undrar när ödet ska slå in. Eller har det redan gjort det? Utgör jag liksom tredjefiolen och det blir tretakt när även jag somnar? En familjevals?
Jag och Emil kom hit från Järvsö i kväll. Johan jobbar fortfarande, så jag och min enda arvinge har haft en X-län-road trip på tu man hand.
(Detta har vi haft genrep inför, tur och retur på motorvägen A1 från Rom till toskanska Pienza för några veckor sedan. Då hade vi i och för sig med oss två roddare i bilen - Malin och Elisabeth. Det var överklassemestern från himmelriket, by the way! Det var stort stenhus på egen kulle med utsikt över oliv- och vinlundar, handmålat mosaikkakel, bidéer med guldkant (dom älskade Emil) och bröllopsfest med skålar i Crystal-champagne vid poolkanten.)
Tidigare ikväll blev pappa som vanligt nostalgisk när han satt i sin baden-baden på altanen och blickade ut över kobbarna som avtecknar sig svarta mot den Hötorgskonst-aktiga orange-rosa kvällshimlen och Böna fyr som blinkar vid fastlandet.
Farfar började arrendera den här tomten i mitten av 50-talet och satte upp en ihopfällbar 10-kvadratsstuga i masonit, som togs ned för vintern efter varje industrisemester från Gefle Galvan. Nu ligger farfar nedsänkt en bit utanför farleden vid Rödmaren, och pappa tänkte ikväll som så ofta tillbaka på när han var mellan 10 och 12 år gammal. De korta åren benämner han alltid "den bästa tiden i mitt liv".
Han hade som caddie på golfbanan i Strömsbro sparat ihop till en svag motor till ekan och hade helt fria tyglar, men samtidigt inget ansvar.
Jag förstår lyckan och kan själv tänka att de flesta nog känner att man längtar tillbaka dit, om man inte haft en kärlekslös barndom. Den där gränstiden. Mycket frihet, och livsmaskineriet ogrusat - inte ett korn ännu av ekonomiska bekymmer, eller sexuella.
Men jag blir alltid lite provocerad av när någon kallar vilken tid som helst för den bästa i deras liv.
Pessimistiska bakåtsträvare!
Och om det dessutom är en tid inte jag var med på, ens på ett hörn... Jaha, tack då, tjurar narcissist-jag.
Jag var på en konsert där sångaren i bandet under ett mellansnack berättade att nästkommande sång kom till under en period, den bästa perioden i hans liv, då han bodde i ett tjej-kollektiv. Till och med då tog jag illa upp. Men jag då, hallå. Jag står här i publiken. Ändå säger du att då var bästa tiden i ditt liv!