jamesochkarin

- En sån där liten hade jag också. För 60 år sedan. Tiden går så fort! Ta vara på tiden.
Den gamla mannen med käpp, som jag nyss nästan glidtacklat med vagnen i ett försök att hinna före i rulltrappan upp mot Odenplan, fick till en svulstig slags Forrest Gump-filmscen igår när han tittade ner på Emil där han låg inbäddad i insatsen.

Och jag fick samma gråtmilda känsla - den där känslan av storhet och att allt hänger ihop - som jag inte brukar erkänna att jag får av Forrest Gump. Den känslan får jag, som en klyschig nybliven mamma, rätt ofta. I söndags började jag gråta av insikten att allt har ett slut och att även Emil kommer att bli gammal och dö, när Johan spelade Allan Edwalls "Lilla bäcken". Emil har alltid funnits och kommer alltid finnas känns det som. Det Eviga Gröna Trädet, som J-O Waldner.

Satte igång datorn med tanken att deklarera och skaffa F-skattesedel på Skattevekets hemsida. Och att kolla upp hudklinikerna som har öppet hus 5 maj utan remisskrav, för att mina malignt melanomblämmor ska få granskas (tanken på att min son ska bli utan sin hypokondriska moder i tidiga år får även den ögonen att vätas).
Det blev inte så den här dagen heller. Nu gnyr Det Eviga Trädet och för sina nävar orytmiskt mot munnen medan han formar munnen till ett o och låter sin tunga göra lapande rörelser. Det är en standard. Antingen det eller så låter han och ser ut som en deltagare i "Sveriges starkaste man" som släpar sju traktordäck upp för en trappa. Han är inte så svårtydd, det är skönt.

Come on, hit me värkarna.
Det är jävligt konstigt egentligen, att sitta och längta efter den värsta smärta man troligen kommer uppleva i livet. Men det gör jag.

Det är som en av Johans vänner sade i lördags. Det är ändå slut på det gamla livet, så då vill man bara att det nya ska börja så fort som möjligt. Nu fördriver jag tiden i ingenmansland.
Även om det är ett drömliv.
Jag läser en massa (just nu Bitterfittan, som vissa avråder mig från att läsa just i detta intrikata livsskede. Men jag skulle säga tvärtom, läs den. Särskilt såna här gånger).
Kollar på massa film (som frukostfilm idag Tom Ahlanddokumentären "Vi som överlevde Rågsved" - se till så att Bertil inte börjar hänga på Slänten, Rasken och Andreas! Igår "Jersey Girl", och Rasken - den översteg ändå mina förväntningar).
Hänger med dom som är lediga och gör studiebesök hos folk i verkligheten (lunch bland högdjuren Erika och Elisabeth på Öfvre Östermalm. Häng i Alby hos Gabbi på Cirkus Cirkör, som släppte in mig gratis på en föreställning för dagis. Så jävla bra. Hos Malin i Hornstull. Hos Cornelia på Telefonplan, där jag även släpptes in i Konstfacks skummaste korridorer av Anna, osv).
Jag skulle lugnt kunna leva mitt liv såhär.
Om det inte vore för att jag är handikappad fysiskt och mentalt. Fysiskt - jag får håll om jag tar tre steg i för snabb takt, kroppen har blivit helt assymetrisk och tynger över på en sida - framåt. Jag ligger som ett strandat sjölejon i soffan och ser ut som en inkastaty, en klotkvinna. Vacker som symbol kanske. Men inte så sexig. Det är lite ledsamt i längden att vara urmodern personifierad. Mentalt - ja. Hjärnan har dom programmerat om på nåt sätt. Min IQ har minst halverats på ett halvår.
Men främst väntan. Det här datumet, som passerades i lördags. Om det var surrealistiskt innan så är det helt overkligt nu. Ju närmre det kommer, ju längre över tiden det går desto mindre kan jag se det framför mig. Att det verkligen ska komma ett barn.

Jag visste det. Det här är en stor scam. Nu kommer det till slut fram. Alla som gratulerat och klappat och gullat med min mage och tyckt sig känna sparkar... Nu får jag stå där med skammen. Jag är skengravid och när de vill sätta igång mig så kommer det bara en lång lång fis.

En kompis, Tess, ringde nyss.

Hon berättade för mig igår att hon och hennes kille Thomas hade börjat tycka att det är så obehagligt. Sedan en tid tillbaka är det nån som ringer och trakasserar dem. Någon ringer och är bara tyst i luren, säger ingenting, men det kan höras lite konstiga ljud ibland i bakgrunden.
De har börjat kalla ringaren för "Knäpparen" och blivit allt mer paranoida. Knäpparen kan ringa under dygnets alla timmar, ibland ofta, under andra perioder mer sällan - antagligen beroende på Knäpparens tillfälliga psykiska tillstånd. Men aldrig säger den någonting.
De har nyss köpt ett radhus i Gnesta, i kanten av skogen, och har börjat Scream-fanitsera om att de ska hitta sin katt dekapiterad eller att någon iakttar dem genom altanfönstren.
Så imorse, klockan 7 ringer det igen. De har skaffat nummerpresentatör, och Thomas svarade, hörde lite ljud och kunde direkt avgöra att det var Knäpparen igen. Nu fångades numret på displayen, och han kollade på en gång upp det på hitta.se.

Det var mitt.

Undra hur många jag har trakasserat med min jävla Nokia 3310, som alltid ligger och låser upp sig själv och ringer hela telefonboken. Senast igår (innan detta) fick jag ett sms av Eva: "Du kan lägga på nu!". För ett tag sen ringde dessutom min kusin Cornelia och menade att jag var lite övertydlig. Jag hade skickat 30 sms till henne under senaste timmen, med samma enformiga mening. Oftast är "Utgående samtal"-listan fylld med såna jag inte har hörts med på flera år.

Nu får det vara nog. Jag har hållt 3310:an otroligt kär, och tänkt att jag aldrig vill ha nån annan. Jag har inte ens tittat på andra. Det känns som ett oundvikligt svek ändå, som att koppla bort respiratorn för en familjemedlem. Det smärtar, men när allt hopp är ute måste det göras. Nu har jag internetshoppat en ny Sony Ericsson.

Jag vet inte när den kom. Men jag vet att den här molande känslan bara växte och växte och plötsligt fylldes hela mitt huvud. Av en slags bitterhet och misstänksamhet mot allt och alla. Men så igår, sent igår kväll i sängen efter ännu ett avsnitt Sopranos, släppte det bara. Johan undrade för hundrade gången vad det var och hittills har jag bara undvikit och svarat halvfärdigt. Det har gjort att jag skyllt allt på annat och andra. Men igår försökte jag förklara ärligt. Och först då förstod jag själv. När jag erkände. Plötsligt fattade jag vad det är som sprängt mig inifrån.

Och det är bekräftelsebehov. Jag har aldrig nånsin tidigare känt ett sånt bekräftelsebehov, från allt och alla. Bevis på att jag finns och är älskad, hur klyschigt det än låter. Jag skäms över att säga det. Men det är det som gjort att jag, under det senaste halvåret minst, analyserat allt och alla in i minsta detalj, och tagit åt mig av ingenting. Att pappa blev lite irriterad på juldagen. Att Johan nån gång inte klappat min mage på över ett dygn. Eller att han haft svårt att sluta röka fastän han sagt att han skulle.  Att en kompis inte låtit tillräckligt glad över att höra mig i telefon. Logiskt har jag väl fattat att andra kan ha dåliga dagar, att man kan va nikotinberoende och att det finns problem som inte har med mig att göra i huvudtaget. Ändå har jag varit så ego så jag reagerat på allt som att alla vänder sig mot mig och inte längre vill ha med mig att göra. Och i huvet hade jag hunnit bli bitterfitta och martyr, men symptomen utåt kanske förhoppningsvis inte visat sig helt än.

Nu känns det som om jag släppt blybältet. Nån har hjälpt mig av med tuberna och dragit upp den tätade dragkedjan så baksuget från huden försvunnit och det går att röra sig igen, och andas. 

Det är så jävla skönt att fatta. Och i min autopsykoanalys har jag även kommit fram till att det kanske är nåt biologiskt, nån instinkt som vridits några varv för mycket. Ett behov av att känna sig säker på att man inte kommer bli ensam, när nåt så sjukt surrealistiskt kommer hända som att man ska få barn.

Snabba ryck här. Ni betonar nog på ryck. Jag vet inte vad jag betonar på. Snabb och snabb, jag vet inte det jag. Tiden går långsamt här ute på landet, och det är skönt. Man hinner tänka mycket. Jättemycket.
Jag och Johan har redan varit husägare och föräldrar i Gävle, backpackers utan måsten ute i Lonely Planet världen och fram och tillbaka, allt bara på några veckor, i huvudet.
Men hur vi än stött och blött alla möjliga möjligheter så återkommer vi hela tiden till en Master plan. Och den spikades förra veckan.
För naturen är fin. Men kompisar är lite roligare.
Det är lite småtrist att vara totalt isolerad.
Fattade ni inte det redan innan ni flyttade tänker ni. Nej, inte på riktigt. Inte att det skulle kännas så här snabbt.

Så i september går flytten till Estockholmo. Tillbaka igen hem hem till Stockholm.
Fast först, nu, till lilla Järvsö. Johan står utanför och väntar med den antennprydda SR-bilen, så nu måste jag rappa ma. Vi får finbesök ikväll, av Björn.

Har aldrig fattat förr, grejen med att gifta sig. Nu fattar jag inte hur man inte kan förstå.

Jag är så kär att det inte räcker att va ihop. Ihop har jag varit med andra. Nu känns det som skillnaden mellan bekant och bästa vän. Att ha noll koll och att veta 100 procent.

Jag är så kär att jag vill att det ska finnas i ett jävla register, ett papper som ska läggas i en mapp i ett kommunalt förvaltningshus, bevittnat och med en juridisk godkäntstämpel, för alla levande och science fiction kommande att leta upp och se svart på vitt, om de nu skulle vilja det. Jag vill inte bara veta själv vad jag känner. Jag vill att alla, vänner, bekanta och Ljusdals kommunchef ska veta.
Och jag vill inte att ett slut som jag hoppas aldrig kommer ska vara enkelt, något man råkar slänga ur sig och sen är det över. Det känns som det enda rätta att i så fall behöva gå igenom labyrinter av papper och byråkrati. Att det som en gång godkänts av tjänstemän, måste stötas och blötas och rivas upp, och det ska kännas för jobbigt att säga att jag är skild. Hindren ska vara för många för att det nånsin ska hända.

Jag har tänkt att det var fånigt, klyschigt och borgerligt.

Men i lördags var i så fall fånigt, klyschigt och borgerligt nog det bästa jag gjort i mitt liv.

Johan, jag och det kommungröna förvaltningshuset.
Tack att vi valde Ljusdal.
Gudrun Sjödén-kommunchefen.
Fleecebeprydda oväntade fjällfamiljer.
Hjortron och Fjällräv från E&E.
Arezoo och Bertil som stal precis lagom (nästan all) uppmärksamhet från allt annat, och Bisses senare oro över att göra detsamma.
Raskens ork att ta sig 70 mil med vagn och bebis för bara några timmar med oss. Emma bara för att hinna kasta grötris.
Shides å våra vägnar kalla och till slut upptinade fötter. Anna som aldrig blev en halv galjonsfigur på X-tåget, och fjorton timmar senare, hennes fascistanklagelser mot Daniel. Den jäveln ville att alla ska vara 100 procents extatiskt lyckliga konstant.
Moas röda uppenbarelse och skratt, Malins svårt sargade kropp, Papphammargardinstångsscen och öppna föräldraberättelser om heta gifta affärer.
Solveigs hyperoro över Joels gaggande om poker.
Våra mammors pajer, våra pappors talbattle, Mattis minglande.
Henkes försynta undran om var det egentligen är man ska stryka omkring, och Kalles besatthet av nummer 14.

Jag skulle inte vilja ändra på nånting. Och jag har aldrig vetat förr vad lycka är.

- Jag vet vad ni tänker. Opel - hur är det med kamremmen?

Mind reader-bilhandlaren Hall på Halls bilar i Sandviken stillade snabbt den antagna oron med en garanti om att kamremmen byttes för endast 1 000 mil sedan.

Så i tisdags blev man ägare av en Opel Astra från -97, och J vill byta ut sitt A mot ett O i efternamnet.