Svart skratt

 
 
Satt ensam i soffan i kväll med Emils försommartrötta huvud i knät, och såg Charlie Chaplin.
Vi skrattade på samma ställen, den njutningen svindlar!
 
Det slog mig, som jag tänkt på förr, hur lik Chaplin är Thåström.
Och tänkte på hur nära Chaplin känns. Den slags poesi han gjorde, kan inte förstå att den snart är ett sekel bort, den är så slående.
 
Blir också alltid när jag ser honom lite kär, och det är ju verkligen utsiktslöst.
 
 
 

Vegchoritzon

Jag önskar jag vore mindre slapstick, det är en genuin önskan som följt mig genom livet.
Det är så fysiskt och psykiskt påfrestande att vara Papphammar, när allt man vill vara är mystiskt sval.
 
I onsdags gick jag och chefen Hanna Olsson ned och värmde mat vid matsalen på jobbet, för att ta med upp och äta på redaktionen. Jag micrade en anrättning man inte vill ska överblickas av utomstående: slaskig grönsaksröra och en överbliven stor, tjock, beige sojachoritzo.
 
För ett par veckor sedan köpte jag ett par nya, röda sneakers som jag är väldigt nöjd med förutom lilla detaljen att de är aningen för långa för min fot, vilket jag noterat i efterhand.
 
I marmortrappan som slingrar sig upp bedömer jag ett ödesdigert steg fel, foten finner inte underlaget, marmoren närmar sig samtidigt som jag ser vegchoritzon studsa mot det vita och runt mittpelarens hörn som jag stupar förbi hinner jag i ögonvrån se chefredaktör Jan Helins och Karin Magnussons ansikten på väldigt nära avstånd, mitt fall var nära att kapa deras nästippar.
 
Möter deras oroade blickar ur grodperspektiv där jag ligger bredvid min micrade vegetariska efterliknelse av en grov mexikansk fylld gristarm på trappavsatsen.
 
Efter att ha bedyrat för alla i trapphuset att allt var okej med mig förutom själen efter denna ovärdiga scen, får jag springa en trappa upp, hämta papper och tillbaka till traumaplatsen för att rensa bevis. På rusningsvägen ned konstaterar flera kollegor: "Jaha, det är din korv där nere?"
 

Mycket att missa

Emil har en kompis vars farfar tagit sitt liv. I dag berättade Emil över middagsköttbullarna:
– Hennes farfar var inte nöjd med sitt liv, så han tog död på sig själv.
 
Jag: Ja, det är hemskt. Då måste man vara jättejätteolycklig, nästan sjuk.
 
– Ja för då missar han ju sin födelsedag. Och julafton. Och påsk. Och första advent, och andra advent, och tredje advent, och fjärde. Och kanske nyårsafton till och med. Och allt lördagsgodis. Jag vill aldrig ta död på mig själv.
 
 
 

Lobby innanför huden

Där borta i Strasbourg gjorde jag reportage om lobbyismen i EU och träffade bland annat en pro life-lobbyist.
Han tog emot på sitt tjusiga kontor mitt i stan, som ett rum på Nationalmuseum.
Runda glasögon och sidenscarf nedstoppad i ylletröjan. Mannen förde sig och klädde sig som en äldre herre på 1800-talet, men visade sig vara bara lite drygt äldre än jag, född på 70-talet. 
Han var så mjuk och trevlig och vänlig i sin lena röst.
Tänkte inte på att en riktigt bra lobbyist inte är en hårdför frånstötande typ utan just en sån som den här, en behaglig. Och han pratade och han pratade och när jag frågade om han någonsin lyckats omvända en abortförespråkare så tittade han mig djupt i ögonen och lutade sig över mahognybordet.
"Kvinnor som själva gjort abort brukar till en början verka tuffa och tala högt och stolt för sin sak. Men efter ett längre samtal om vad det verkligen betyder, brukar de gråta".
Kände hur tårarna pressade i tårkanalerna och gick därifrån med en klump i halsen.
 
En annan jag mötte var från "Mammor för marijuana". Hon var också skicklig, på sitt vis.
 
Jag säger nja till livet.

Konstigt, hemskt, bra

Kvidevitt och vårvindar i tallarna utanför fönstret.
 
Alltid så svårt att skriva nåt efter att senast ha tömt ut nåt hiskeligt. Och på så vis blir den här bloggen precis som samtliga mina gamla dagböcker från högstadiet och gymnasiet: väldigt sporadiska och ger bilden av en svårt sinnestyngd, depressiv, svarthjärnad.
Eftersom jag tydligen mer sällan har behov att skrika ut i cyberrymden hur bra jag mår.
 
Men just nu mår jag konstigt nog bra, trots det där jag skrev sist.
Och trots det att två av världens bästa pappor inte finns längre. De har försvunnit och lämnat efter sig en varsin fru, två döttrar och tre söner vars hjärtan alla brustit.
Det är så djävulskt konstigt hur det bara kan få gå till så. Så fruktansvärt att se hål i bröst, som aldrig kan fyllas.
Återigen, och det värsta är att det här kommer fortsätta och accelerera genom livet, är det här definitiva slutet så omänskligt brutalt. Från allt till inget på en sekund. Ett helt liv svävar iväg så jävla lättvindigt. Var det inte mer värt än så, om det nu bara ska va svart sen för evigt? Och de där hålen hos de kvarvarande repareras inte utan blir fler, det är kanske det positiva med att gå i främsta ledet mot liemannen.
Priset för att gå längre bak är även det högt och obarmhärtigt, som min morfar, 94, som nu fick hålla tal vid sin sons kista. Det hålet, och mormors, är kanske de största av alla.
 
Trots allt det här och det hiskeliga mår jag alltså rätt bra nu, nästan skamlöst.
Och de med de större hålen ser ut att klara att leva vidare. De kan redan ha kul i stunden.
Uppenbart, med nästan alla jag pratat med som förlorat nära, att saknadssorg alltid är saltad med skuld över att den ofta ganska direkt späds ut med glädje. Tänk alla begravningsfikor. Men de är ju gjorda för det, för att kropparna de brustna hjärtana ligger i inte ska sprängas.
Skratt som skyddande plastisolering kring grova elledningar av ledsnad.
 
I natt vid 04.55 går taxin mot Arlanda och Strasbourg, där jag ska jaga grå kostymer i ett par dar. En man hunt i parlamentskorridorer.
Vet inte varför jag så abrupt ville säga det. Bara for the record, kära cyberrymd, för att visa hur pass väldigt komplex jag är, som livet självt, och för att lätta upp stora stråkstämningen med lite rejält byråkratiskryt.
Puss

Att döda ett barn

Jag hade två hjärtan som slog i mig.
När jag såg dig, dina händer som liksom vinkade, din näsa, din mun, din perfekta hjärna som en fjäril, blev jag alldeles varm. Så självklart att du var min och att du bodde i mig.
 
Då beskedet kom var jag säker på att någon sjabblat. Någon på något lab någonstans hade förbytt prover. Emil hade ju inget huvud sa en galen överläkare i Hudik.
Men det var hundra procent sa munnen ovanför den vita rocken.
Exakt hur sjukt kunde inte munnen säga.
Bara risker, stora risker för tidig död.
Stora hjälpbehov hela livet. Som bäst småbarnsföräldrar livet ut.
Oftast följdsjukdomar, hjärtfel, svåra psykiska och fysiska hinder.
Dagcentra, sjukhus.
Oro. Ni får välja.
 
Jag valde snabbt.
Svalde ett piller som skulle ända det mindre hjärtats tickanden.
På sjukhuset två dagar senare, skräck inför den fysiska smärtan.
När den inte var så stark, när det lilla döda livet rann ur mig: stor lättnad.
Hur stark är smärtan på en tiogradig skala, frågade en blå rock. Vet inte, sex kanske, tippade jag.
Tittade bort, ville inte se hur du såg ut där du låg stilla i en turkos plastbytta.
 
Sköna, lätta steg nedför Sös-backen och från tunnelbanan hem.
Hem till tulpaner och självbedräglig ljusare vårhimmel.
 
Några timmar senare kördes det grova spjutet genom hjärtat.
Ett spjut med extra förvridna taggar av självförvållande.
Smärtan tio av tio, som inget morfin i världen kan bädda in.
Hur rationellt "rätt" än valet kanske var.
Hade jag lärt känna dig hade jag ju sagt: vilken gudomlig tur att jag aldrig fick möjlighet att välja.
Men nu valde jag att döda dig. 
Och lite av mig är borta för alltid.
 
 

Ovardag

Har hoppat in några veckor på ett skift och är ledig vardagar för första gången på väldigt länge. Vilken jävla lyx det är.
Går runt helt ensam och läser hela DN, sjunger ashögt och snor choklad ur skafferiet. Snart ska jag läsa några kapitel i min nya Märta Tikkanenbok och sen tvinga ut mig på en springtur i skogen. Fast fan vad kallt det är.

...

Jag tar tillbaka allt jag sa det där om att döden inte är skrämmande. Den skrämmer skiten ur mig.
Så totalt meningslös.
 
Snälla snälla Gud gör mig religiös. 
Så jag åtminstone kan lura barnen trovärdigt.
 
 
 
 

Ont och blandat

Det börjar bli så många sjuka, döende, döda omkring. Så att det börjar gå in på riktigt, att det är naturligt, hur fruktansvärt och meningslöst det än är. Att det kommer hända alla, även om jag aldrig kan acceptera det.
 
Tidigare har jag varit panikrädd för döden. Rädd är jag fortfarande, men inte paniskt.
Nu är det som kbt på nåt sätt, lite lite lite mer avdramatiserat. Själva andrahandsnärvaron av den, att den är påtaglig, gör den märkligt nog, tvärtom motför vad jag tidigare tänkt mig, mindre fasansfull - även om sorgen är större.
 
Tänker på en scen i franska dokumentären The grizzly man. Den handlar om en exskådis som efter provspelningar ha förlorat huvudrollen i serien Cheers till Ted Danson blivit allt mer neddekad och psykotisk. Parallellt accelererade hans björnintresse och till slut tänkte han sig bli en motsvarande Dimhöljda bergens gorillor-Diane Fossey: tas upp i gruppen och accepteras som grizzly.
Snöpligt nog filmade han sig själv när han och flickvännen blev uppätna av ett par av de tilltänkta nallevännerna i Alaska.
Men klippet visas aldrig i dokumentären, utan skildras genom att man rakt framifrån får se dokumentärfilmarens ansikte då han tittar på filmsnutten, med hörlurar.
Fransosens minspel, små gutturala luftutstötningar, uppspärrade ögon och händer som instinktivt försöker skydda ansiktet från det han beskådar - jag har sedan jag såg detta inte lyckats sudda bort det.
Visserligen var det här säkert även i verkligheten fullkomligt vidrigt att bevittna. 
Men i princip tänker jag mig att bilderna ens egen hjärna skissar upp blir värre, om man bara ges luddiga konturer av något. 
 
Ett par jag känner var med när hans mamma dog nyligen.
Det var lugnt och varmt, sorgligt och starkt, beskriver de. Hon väntade med att dö tills alla närmaste som fanns tillgängliga hunnit samlas. Hon hade blundat i timmar innan och varit okontaktbar, men plötsligt tittat upp när personen som var sist in anlänt, och låtit blicken glida över alla samtidigt som hon drog sitt sista andetag.
Hon missade med en hårsmån att hinna få se sitt barnbarn. Datumet hon avled var nämligen samma datum det ännu ofödda barnbarnet var tänkt att komma.
Hålet efter henne är obeskrivligt och kommer aldrig försvinna. Men själva döden beskriver de som inte längre så skrämmande efter att ha varit där, hållit hennes hand, kramat henne, när hon lämnade.
Den här scenen som de båda målat upp så i detalj får mig att gråta. Men den skrämmer mig inte.
 
En av människorna jag älskars pappa (som också är en av mina favoriter) är svårt sjuk. Och samma där, när rapporterna om hans tillstånd är diffusa känns de värre. Nu är hon och familjen där med honom, och hon kan förmedla detaljer, medicinska och allmänna. Även om det rent faktiskt är förjävligt, känns det mindre monstruöst när det tar form.
Han älskar Jerry Williams och skulle ha gått på hans Farewell tour-konsert i Gävle i kväll, men är i stället inlagd på sjukhus. Det han grämer sig över nu är att han missar just det. När familjen försöker trösta med Rolling Stones eller annat som kanske kan komma upp en fysiskt bättre dag, ger han inget för det. "Det finns ingen som Jerka".
Det får mig att gråta. Men inte frysa till is.
 
En annan vän väntar på besked efter att läkare tagit prover. Det är fruktansvärt läskigt, tänker hon. Men blir beskedet det värsta tröstar, i alla fall på förhand, tanken på den här vidriga rättvisan som för varje levnadsår blir mer belagd.
Den enda sanna rättvisan, att ingen lever för evigt.
 

Övernattningar

Skrev det här för ett bra tag sen och var av nån anledning då missnöjd med nåt och skulle fila, men äh, här är det:
Vännerna Elisabeth och Richard sov över här i natt. Vaknade av att de bryggt kaffe i köket och satt bröd i rosten, och vi pratade om nostalgi.
Elisabeth är dokumentationsdrottningen som fotar, filmar och skriver små minimemoarer på papperslappar som hon sparar, medan jag inte gör det (förutom här). Har nästan dåligt samvete över allt jag inte fotar och skriver ned om Emil. Men det är för att jag då jag själv bläddrar igenom gamla album lätt får en tyngd i bröstet som om jag vore den där lungsjuka i På spaning efter den tid som flytt. Vet inte riktigt vad jag ska göra av den där känslan.
Läste någonstans att nostalgi ansågs vara bland det värsta som soldater i amerikanska inbördeskriget kunde drabbas av under månader och år som de låg ute i fält. Den där sjukliga längtan hem och till en tid som inte längre finns gav dem "soldathjärta": de blev apatiska, aptitlösa, krigsodugliga.
 
Älskar förresten att sova över och (här saknas det egentligen ett uttryck för när folk sover över hos en. Bli översoven? Det låter för oplatoniskt...) ha nattgäster. Det sovs för lite över! Särskilt när längden mellan hemmen inte ger legitimitet, liksom. Elisabeth och Richard bor på Kungsholmen och normalt är det avståndet för kort för att det ska vara okej. Folk ska i allmänhet tvunget "tänka på refrängen", när den hellre kan sjungas på plats om du frågar mig.
 
När jag var liten var det bästa jag visste att packa en liten väska med tandborste och nåt urtvättat nattlinne för att låta dagen bli oändlig hos en kompis. Eller när jag visste att jag fick behålla vännen eller vännerna kvar i en ocean av tid som spände över solens hela bana runt jorden.
Märkte i och för sig redan när denna underbara översovningsera tog sin början, att min förkärlek för fenomenet inte delades av hela människosläktet. Vissa snyftade och längtade hem. Ett par fick till och med skjuts hem mitt i natten av sömndruckna föräldrar som panikringts dit av mina då de ångrat sig, vilket jag tog som en enorm personlig skymf, trots att det sedan visade sig att ångern bara handlade om just att vara hemifrån nattetid.
Det har aldrig varit något problem för mig. Har alltid tyckt om att sova på nya ställen, kanske helst av allt utomhus.
 
Det här kan komma från min Dan Andersson-romantiska pappa, som ofta tog med mig och min lillebror ut på öar i Trödjefjärden eller på någon särskilt fin mosse i skogen. Han gjorde upp ett vindskydd och tände en eld vars glöd hypnotiserade oss till sömns, med hjälp av vågor, tallsus, grengnissel och ödsliga skrik från nån gammal lom.
 
Utomhussovandet har jag haft svårt att få gehör för, ok. (Har försökt själv men blivit spökrädd.)
 
Sova över gillade ju de flesta, men så fort folk skaffade pojk- och flickvänner skulle inte bara snusk hållas monogamt utan även själva sovtiden, på vilket sätt den än fördrevs.
Men det tycker jag är att ta det hela lite väl långt. Sovandet rycktes med i bara farten in i den strikta tusamheten, vilket gör just den mindre attraktiv. Så jag har aldrig slutat sova över hos vänner eller ha vänner översovandes. Alltså även vänner jag bor bara minuter ifrån. 
Eftersom det inte är riktigt comme il faut att föreslå en översovning bara sisådär vågar jag i regel dock inte föreslå det för vänner jag skaffat efter 20-årsåldern, även om jag skulle vilja.
"Vill ni inte sova över hos oss?". Eller "Du sover väl kvar?"... Det blir lätt komplicerat, helt enkelt.
Synd!

Fortfarande fuktig

Har cyklat hem från en beach-after work med Emil vid Söderbysjön.
 
I den här situationen, när håret fortfarande inte torkat, kan jag fortfarande känna rysningarna av när jag fick tillbaka en stor packe brev, vykort och teckningar från mormor och morfar som sålde sitt hus i Valbo och i urrensningen samlade ihop hela barnbarnsskörden av korrespondens.
När jag bläddrade igenom det jag plitat ned genom hela 80-talet och framåt mitten av 90, hittade jag ett från då jag var 6 och precis lärt mig skriva meningar. Det löd kort och gott (fast inte lika oklanderligt stavat):
"Hej mormor och morfar.
Jag har precis kommit ur duschen och är fortfarande fuktig.
Hur mår ni? Jag mår bra. Lisa".
 
Den där porrnovellsinledningen har etsat sig fast och spelar på en nerv som fastnat i ett läge av rodnad, en pinsamhetens ischias.
 
God natt.

Flyktig ömhetstid

Capri och Anders märkte att de var de enda som hade låsta cyklar i sitt cykelförråd här i Bagis, alla andra var olåsta. Nu har det gått upp för dem att alla andra är stulna och förrådet används av en händig bov som verkstad.
I små högar på golvet ligger ventiler, muttrar, slangar, sadlar och handtag, bland annat från deras egna numera dissikerade cyklar som använts som reservdelskällor.
 
Dessutom finns massor av snowracers i olika modeller uppradade längs väggarna. Någon märkt, "Igor, Stångåvägen", vår granne. En morgon i februari var alla ungars, inklusive Emils, snöfordon i grannskapet plötsligt borta.
Den här okände entreprenören i den undre världen har alltså kommit på en nisch: bli en barnens diamanttjuv.
Genialt!
Men denne borde ändå ha jobbat lite bättre på säljsidan. För lite snack och mycket verkstad...
Nu är de uppiffade åkdonen tillbaka hos barnen.
 
Emil och Johan har varit borta i två veckor nu.
De första dagarna var jag nästan euforiskt lycklig över att gå runt helt ostörd utan tider att passa, inget dåligt samvete om jag blev sen från jobbet, lyssna på den musik jag ville när jag ville, träffa vem jag ville precis när jag ville, som man längtar efter när man inte har det.
Men senaste veckan har det börja göra ont och nu är det fan olidligt. Har aldrig varit från Emil så här länge förr och saknaden har gått över i otålig ilska på nåt vis. Är förbannad över att de måste stanna och hämta upp grejer i Forbacka och lämna nån i Uppsala. Vafan?!
Nu ska de komma om nån timme och jag är nästan nervös. Hör på telefon att han förändrats på rösten på den här korta tiden. Nåt har hänt med hans vokabulär. Är det nu det viktigaste hoppet skett? Kommer jag få krama honom lika hårt som innan, eller har han liksom blivit lite mer frigjord nu?
Det får inte hända! Står inte ut vid tanken på att det relativt snart kommer en tid när han inte ska låta mig hålla om honom, pussa honom, ligga nära honom när han ska somna. När han kommer tycka jag är pinsam, precis som han ska.
 
Kan fatta, när jag tänker på det, såna där som vill hålla kvar sina barn i nån slags evig barndom. Hålla kvar dem i en bubbla, aldrig bli umbärlig. Göra dem till sociala freaks till förmån för ens egen kärlek, den enda man egentligen litar på. 
 
Det där med att man aldrig på riktigt kan ha någon. Vad smärtsamt det är, även om det är tur.

Djup disträtrötthet

Cyklade tidigare i kväll i väg till en vän Eva och drack vin på hennes balkong. Sen cyklade jag tillbaka och mötte min snälla granne i trappuppgången, som vattnat blommor och allt åt oss hela sommaren.
Nu hade hon varit så där grannsjysst igen. Mina nycklar hade hängt i låset och hon tänkte att jag kanske sov, så hon slängde in dem i brevinkastet.
Oj, sa hon när jag kom. "Jag hoppas jag inte gjort nåt dumt nu."
 
Men Johan är i Gävle och den som har extranyckel till oss är på lilla Torsholmen utanför Ljusterö.
Inne i lägenheten låg min jobbdator, passerkort till jobbet, nycklar till mitt jobbskåp...
Hade för mig att vi hade gett en nyckel till ett par gamla Gävlerävar Anna och Andreas i granngården och ringde dit. Men nej, den hade de lämnat tillbaka, men jag fick gärna sova på deras soffa.
Anna kom på att hennes pappa skulle åka från Gävle till Stockholm i morgon för en konsert.
Toppen, då kunde Johan lämna nycklarna till honom.
Ringde Johan och invigde honom i den halvjobbiga logistiken. Men han hade ju lämnat sin nyckel hemma för att inte tappa bort dem under sina två veckor på vift. Just ja.
 
Låssmed, vad kostar det? Ett par tusen? Helvete.
 
Sen kom han på, min mamma, även hon i Gävle, har ju en nyckel.
Ringde henne, hon skulle möta upp Johan i morgon som skulle leverera öppningsdonet vidare till Annas pappa som i sin tur skulle köra den till huvudstaden där jag skulle möta upp i morgon kväll.
 
Sedan kände jag på dörren.
Den var öppen.
 
Daaaahhh.
När jag tror min disträhet har peakat finner den alltid en väg uppåt, mot nya svindlande höjder.
Jag orkar inte.
 
God natt.

Skönhetslära med Eivor

Jag har några återkommande flashbacks som på senare år får mig att undra om jag verkligen kan komma ihåg rätt.
Var det på 50-talet jag gick i skolan?
Då kändes det, som allt annat bisarrt i världen, som självklart.  
 
1. Aboriginerna
När vi gick igenom olika engelskspråkiga länder på högstadiet Stigslundsskolan och kom in på Australien skrev vår engelsklärare, som vi kan kalla Maj-Lis, upp fakta om aboriginer på tavlan, för att vi skulle skriva av och plugga in.
En av punkterna hon prydligt radade upp: "De är fula".
Någon i klassen räckte upp handen och undrade om man verkligen kan säga så.
"Jo", svarade Maj-Lis. "Det är ett vedertaget kännetecken för den här folkgruppen".
 
2. Luciapinnarna
Att vi i mellanstadiet på Trödjeskolan fick rösta och skriva upp på en lapp vilken tjej i klassen man tyckte skulle få bli Lucia. Sedan skrev läraren, vi säger "Rune", upp alla tjejernas namn på tavlan och satte pinnar för varje röst, en efter en.
Tills det var helt omisstydligt precis exakt hur den inbördes rankingen såg ut.
 
3. Skönhetskonsulenten
En dag på hemkunskapen på Stigslund välkomnade oss Hjördis, som var hennes riktiga namn, lite extra högtidligt. En andakt spred sig bland oss elever så det här minnet sitter särdeles starkt.
Bredvid sig framme vid katedern hade Hjördis en hårrullskrullad dam i vit rock, som hon sträckte ut handen mot och presenterade som Eivor. 
Eivor var skönhetskonsulent från Domus kosmetikavdelning.
"Dagens lektion ska handla om skönhet och hur man tar hand om sig. Det här är förstås riktat till er flickor, men det kan ju vara nyttigt för er pojkar att få försåelse för hur kvinnor gör", sa Hjördis.
Eivor skred snabbt till verket och demonstrerade hur en kajal läggs bäst, hur en ögonskugga i ytterkant med fördel skulle följa en tänkt linje från nästippen via den yttre ögonvrån, Hur en mascara dras genom ögonfransarna.
Och så kom hon till ögonbrynen.
"Någon frivillig?" undrade Eivor med militärisk uppfordran.
Jessika var frivillig och fick komma fram och sätta sig på en stol och böja huvudet bakåt medan Eivor inför en halvmåne av fjortonåriga nedåtböjda ansikten som för kanske första gången förenades i ohejdat intresse, med snabba små taktfasta pincettryck noppade Jessikas ögonbryn, medan Jessikas ögon tårades av smärtan.
Men det var ändå värt det, sa hon efteråt.
 
Allt det här skulle skapa rubriker i dag. Hoppas jag.
Fast utan stjärnpedagogen Eivor hade jag i dag i och för sig kanske lidit av ett enda stort unibrow. 
 
God natt.

Vattkoppsblues från Bagarmossen

Helgen var stora klifestivalen. Kopporna har intagit Emils kropp likt bibliska gräshoppssvärmar.
Men nu är det bara torkade kratrar kvar.
 
Senaste tiden har jag varit i en märklig bubbla. Jobbat med ett projekt sedan i mars, om bara en endaste sak: sex.
Så otroligt pinsamt känner jag spontant.
Inte det att det skulle vara tabu. Utan just att det absolut inte på något vis är i närheten av tabu. Det är så otabu något kan vara, och tanken på att någon ska tro att jag tror mig själv vara någon slags frigjord rebell genom att skriva om det ger mig kalla kårar in i ryggmärgen.
Det är det där dubbla med det där ämnet.
Egentligen tycker jag inte det ska pratas om. Det är det som är problemet: det pratas sönder och görs till ingenting.
 
Samtidigt måste jag säga att jag fascineras. Allt är så överflödat och mättat av sexråd och tips och dålig porr och reportage om sexgungor och brittiska swingersklubbar, att det fungerar som samma moment 22-imperativ som när en arg semesterpappa jag satt bredvid på en strand en gång vrålade till familjen: "Nu får ni passa på att ha trevligt. Njuut!!"
 
På samma gång är teknologin, infrastrukturen och kallpratssättet att umgås uppbyggt för att ge den ultimata schimären att vi inte är djur. Alla grundbehov har låsts in i guldkostym på nåt vis, så långt ifrån urinstinkterna man kan komma.
Och mitt i det där förväntas folk ta av sig kläderna, dra fram det där gamla könet, gnugga sig mot varandra och stöna.
Det här ett av de sista djuriska dragen, som distanserats så långt från allt annat att det på nåt sätt känns som det riskerar att gå förlorat och än mer genom att experter med än mindre djur-air försöker rädda det, är intressant, jag kan inte komma ifrån det.
Alla motsättningar kring hela fenomenet.
 
Hur som helst har Aftonbladet låtit göra en stor befolkningsstudie, den tredje i sitt slag i landet, och den första på 17 år.
Och jag har pratat med hundra olika forskare, politiker och "folk ute i stugorna" om resultaten, som kommer presenteras i sju dagar från och med fredag.
 
Statistiken är lite nedslående, måste jag säga.
 
En deprimerande kall, teknisk bild av landet. 
Ensamma twittranden ut till den som nu råkar fånga upp det, är den nya närheten.
Arbetslinjen, sexlinjen.
 
Det gör mig sorgsen.