Läskigt morgonsamtal
Firanden
I går försökte jag peppa honom inför det hela havet av minutrar och timmar framför oss som vi skulle ha att fylla med precis vad vi ville. Inga planer alls. Han fick välja helt!
Vad vill du göra om du får välja precis vad du vill i morgon? frågade jag innan godnattsagan.
- Gå på dagis.
Men jag är ju ledig och vi kan ju göra exakt vad du vill, vad som helst som vi kan hinna med på en dag!
- Ja men jag vill inte vara ledig. Jag vill vara på dagis.
Nästan alla dina kompisar kommer vara lediga. Det kommer knappt vara någon där!
- Jag vill till dagis.
Vilken jävla diss..!
I morse låtsades jag dock inte ha hört på det örat, utan lät bara dagen lunka på. Killade honom extra länge på armarna i sängen och hittade på sagan om vilsna stadstrollet Kaj innan frukost.
Packade en väska för att åka till badhuset, men hann bara halvvägs till tunnelbanan förrän Emil mött halva bekantskapskretsen i Bagis och minglet höll oss kvar som en osynlig fast hand.
Hamnade till slut hos hans kompis Edith som slagit på stortrumman och firade 4,5-årskalas med fika på gården. Hennes far har av olika slumpartade sammanflätade skeenden letts fram till att råka bli förste fanbärare för Bagamossens Socialdemokratiska falang i morgondagens 1 maj-tåg.
Lät som om han själv inte riktigt förstår hur han hamnat där. Han har aldrig varit engagerad i sossarna. Men en mängd små omständigheter fick honom att höra sig själv tacka ja till att gå på möte där han sedan hörde sig själv svara att visst kunde han ta på sig den titeln. Förste fanbärare.
Var själva flaggan finns någonstans, hur han ska få tag på den och hur han sedan ska hålla den, i vilken vinkel och så, visste han fortfarande inte i eftermiddags.
RIP Erland
Hmm. Döden? Livet? Kärleken? Har jag hyvlat av redan.
Så det blir till att älta om det igen.
Önskar förresten att jag inte var en ältande person. Som ska älta meningar eller mer meningslösheten med allt eller ännu mer meningslösheten med meningslösheten med allt.
Samtidigt hade jag nog inte tagit en antiältspruta om det fanns. Det skulle vara en lobotomi, för samtidigt ser jag ju på nåt sätt ner på, eller ner och ner, åt sidan eller hur man ska säga, på folk som inte är medvetna om att det man knatar runt och sysslar med den här stunden på jorden är olika sätt att ständigt försöka hålla påminnelsen om den annalkande döden stången.
Anna och Malin var här nyss och vi pratade inget om döden men förträngde den ironiskt nog med medicinska historier om förtvinande reumatism, litrar av förlorat blod efter förlossningar, twar på levern efter en vodkaindränkt resa till nordöstra Finland.
Malin förtäljde i förbifarten starka barndomsminnen som etsat sig fast, av en mattpiskställning på gården i Östersund, som flitigt användes som samlagsställning av mongoloida ungdomar från dagcentrat som låg granne.
Och om att åsamka andra fruktansvärd smärta.
Jag berättade om en bekant som krossade - och för evigt förintade - fingret på sin svärfar med en bildörr.
Och min egen värsta ångest alla kategorier: när 17-åriga jag jobbade på ett äldrevårdhem.
Vi kan kalla honom Erland, varm, helklipsk, som varit världen runt, intellektuell och vänligt vältalig. Med amputerade stumpar till ben, blind och med ett emaljöga som skulle tryckas i varje morgon och ur varje kväll, och hålrummet i skallen där hans forna synorgan en gång suttit rengöras med en tygbit vätt med ljummet kranvatten.
Hans kateter var dagtid fästad mot en av benstumparna i en tygpåse som i sin tur satt fast runt midjan. Vanligtvis satt snöret ihop i midjan med ett kardborrband. Men den här kvällen var det en ny anordning med en knapp, vilket jag missat.
När jag skulle dra bort snöret under hans rygg där han nu låg i sin säng, borrade sig knappen in i hans torra oelastiska skinn och jag drog.
Jag drog upp ett sår på hans rygg och han skrek.
Erlands blinda ansikte förvreds av smärta och mitt hjärta stannade.
Hans unga hjärna var fast i ett anatomiskt inferno redan som det var och där kom jag. Lisa ska hjälpa...
Han gjorde allt för att göra det lättare för mig, och tonade snabbt, efter det korta märgborrande skriet, ned sin egen reaktion och försökte lugnande säga att han absolut förstod att det här lätt kunde hända. Det var absolut inte mitt fel, repeterade han.
Hade så mycket önskat, önskar än, att jag bara kunde tagit hans smärta där och då och förintat den ned i min egen kropp. Jag har fortfarande fantomsmärtor av den där blödande rispan på den breda ryggen som en gång dansat i hamnar, på Folkets park och inte vet jag var.
Förlåt igen, Erland, om du hör min bön.
Förlåt.
Moralisa
Som en plätt
Lyckans ostar
Hjärta och smärta
Har just nu samma upplevelse som under en natt för snart fem år sedan, som jag var säker på skulle bli min sista.
Jag låg i sovrummet i Björs i Järvsö med lite värme kvar från kakelugnen intill, och kände hur halsen liksom blev trång. Ju mer jag kände att jag hade svårt att andas, desto säkrare blev jag, och jag anade ett tryck över bröstet.
Det är alltså så här det känns, tänkte jag, att få hjärtsnörp.
Johan märkte att det var nåt fel på mig och jag försökte låta blasé när jag sa att jag hade lite andnöd. Men han blev rädd och jag antar att det gjorde mig ännu mer säker på att liemannen var i antågande.
Till slut bestämde vi att vi skulle dra till akuten, så Johan körde mig mitt i natten till Ljusdal.
Mörka siluetter av tallar och granar flimrade förbi utanför medan mitt hjärta rusade och jag höll Johans hand.
Väl vid sjukhuset kände jag ju självklart ingenting längre, skämdes, men Johan propsade på att vi borde gå in när vi ändå var där.
Snälla snälla snälla låt pulsen vara onormal, blodtrycket i höjden eller EKG-kurvan åtminstone aningen skev.
Men nej, allt fullt normalt. Fruktansvärt fläckfria värden.
Läkaren skakade på huvudet åt ännu en lunatic som han troligen var van med tog upp hans tid.
Mest på rutin, kändes det som, frågade han nedsjunken i journalen: "Hur är det fatt annars? Är det nåt särskilt som hänt på sistone?"
Jag tyst.
Johan, sakta: "Eh. Vi gifte oss i går".
Läkaren och sjuksköterskan i blickar av gemensamt samförstånd:
"Ahaa."
Dagen efter återkom andnöden igen.
Och då insåg jag röda tråden: jag hade suttit med gamla gårdskatten i knät och kliat den till spinnarextas.
Nu har jag varit över tvärs över gården hos Pernilla som sitter kattvakt åt två innekatter, och det går så långt tid mellan mina umgängen med dessa djur att jag liksom vägrar inse att jag är allergisk.
Annars, en hemsk början på året.
Några vänner var här för att fira ett lugnt nyår. Det första som händer är att vi går ut i parken för att leka med ungarna. På väg upp igen jagar Sanna Emil och Henry mot ingången och springer med händerna i fickorna, och halkar, faller och landar på armbågen.
Hon känner att den är av och åker upp på SÖS, där de snabbgipsar den för fler undersökningar dan efter.
Jag följde med henne på morgonen tillbaka till akuten för en datortomografi.
När vi går i korridorerna stönar hon av smärta för varje steg. Plötsligt är det ett par dörrar som inte går upp.
En polis står och vaktar nån totalt nedblodad på en brits och smäller till en sådan där stor dörröppnarknapp, utan att Sanna ser det. Ett par tjocka ståldörrar flyger upp - på hennes armbåge.
Skriket skar genom hjärtat, men snuten bara gick utan ett ord.
Hon pumpades maxad med morfin och satt med minimala pupiller, ändå spydde hon var tionde minut av smärtan. En lång hemsk nyårsdag, mest i väntan på röntgen och besked i akutens korridorer.
Hann tänka, förutom på Sannas som vanligt, oavsett omständigheter, starka psyke, att
1. jag vill aldrig mer dricka (höll dock bara två dagar). Skadorna som kom in. Ena värre Frankensteins monster än den andra. Misshandlar, fallskador och hål i pannor med utpumpande kaskadblod. En levande reklamfilm för IOGT-NTO.
2. jag aldrig vill bli gammal. Samma sak som ovan, minus kanske misshandlarfallen. Men samma, eller värre, skador. Och större hopplöshet. Bruten lårbenshals. Standarden för alla över 70 ju. Men man tänker inte på vad det verkligen verkligen innebär. Aj.
3. vad tydligt det är: ju högre utbildning, desto mindre kropp. Vad konstigt det är att det är så. Men där på akuten på SÖS var det genomgående: läkarna: marathonlöparkroppar, snabba rörelser, sjuksköterskorna: smala, men lite mjukare och något långsammare. Undersköterskorna och vårdbiträdena, både manliga och kvinnliga: omfångsrika Plurakaggar, sega rörelser med både ben och armar. Varför är det så? Jag vet det i teorin men kan liksom inte ta in det ändå att det är så övergripande.
4. vad fina de är, de som jobbar där. Och tålmodiga. Och vad inga andra yrken är riktiga.
Dagens är ren, simpel och gammaldags kärlek. Som konstigt nog inte gör sig så bra i den nysläppta versionen med Amy Whinehouse.
Död mans hån
En av dem som häcklar min journalistik bland artikelkommentarerna är ingen mindre än legendaren Sven "Plex" Petersson.
Det var alltså en så pass usel nyhet, och det var ett par såna pass slagkraftiga retoriska frågor han hade i skjortärmen för att slå ned på absurditeten i ämnets meningslöshet, att hans ande tog sig ur graven och vidare ut på de sociala medierna och präntade ned dessa ord, strax efter toppkommentatorn Jannica:
This one's for you, Plex. Och alla andra stora humorister som aldrig väjer för att ifrågasätta, trots att de sover med fiskarna.
Ödesmätt
Tänk om de hade vetat, då den ena beordrade den andra att knäskura golvet, att deras respektive dotterdotter skulle mötas som jämlikar över en sunköl på Locken.
Gillar tanken.
Avslutade julen i Gävle innan jag skjutsades hem till en ettrigt enslig lägenhet, med en fika hos mormor och morfar på Brynäs.
Mormor dammade av sitt favoritämne, som också är ett av mina: hur livet slumpar sig. Eller hon tror ju i motsats till sin strikt ateistiske man förresten inte på slumpen, utan att något "knuffar en i rätt riktning". Och "följer man inte den riktningen, då går det riktigt illa".
Hon tog upp, som hon ofta gör som ett slags argument för ödestesen, hur hon som 20-åring följde med sin väninna från Borås till Gävle.
Gävle var 1944 "efterblivet" med gaslampor och mörker och en dialekt som gjorde att öronen grät. Men eftersom väninnan fått jobb, men inte kände någon i sin nya hemstad och därför tjatade, var mormor snäll och slog följe. "Bara tills du gjort dig egna bekanta", lovade mormor.
Mormor hade fått tjänst på Göteborgs stadsteater och skulle satsa på skådespeleriet, och pausade det. Men så valsade morfar fram till henne den där kvällen på dansen på stadshuset.
Han var "så väldigt trevlig" och så "gick det fort".
Han vägrade följa med till Göteborg, så hon fick välja.
Hon valde honom.
Därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag, påpekade hon.
Samma konsekvens gav valet som hennes mamma gjorde.
Mamman, som blev med barn tvärs över alla klassgränser, med sin stora kärlek, redarsonen i Göteborg.
När redarsonens redarfar fick reda på vilken jordhåla modern till hans blivande barnbarn växt upp i, skickade han sonen så långt ifrån avskrädesskammen det gick, med båt till Australien.
Redarsonen, mormors pappa, skrev vädjande kärleksbrev till mormors mamma att han kunde skicka pengar så att hon och deras dotter kunde komma till honom och bosätta sig down under. Men nej, mormors mammas stolthet sa nej. Hon hälsade att han gjort sitt val då han for, och tog farväl per brev.
Också därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag.
Därför kan jag skriva det här.
Men tänk alla val som gjorts bakåt i alla släktled, som gjort att andra individer aldrig blivit till. Tänk alla potentiella varelser som kunde suttit här och skrivit i stället för mig, som aldrig fick chansen.
Inga potentiella illbattingar kom till jorden efter denna nyligen för mig refererade träff som ägde rum på Lido Konditori i Gävle, trots att upprinnelsen var en lockande personlig kontakt på en nätdejtingsajt.
Hon, köper kaffe, sätter sig och inleder nervöst: Okej, så vad jobbar du med?
Han: Jag är arbetslös.
Hon: Aha, ja det är inte lätt med alla neddragningar nu för tiden.
Han: Det var inga neddragningar, jag blev avskedad för sexuella trakasserier.
Hon: Oj då.
Han: Ja, fast det var inte som de sa. Det stämde inte alls att jag hade tafsat.
Hon: Ok. Har du kontakt med några av dem du jobbade med nu då?
Han: Nej. Ingen vill veta av mig.
Lider med Lidomannen. Tycker det var strongt av honom att lägga korten på bordet så där direkt ändå.
Förresten, snälle gode Gud. Låt mig aldrig äta socker igen. Fräls mig ifrån ondo och sju sorters kakor som jag inte kan sluta äta om de ligger framme, som under såna här kollektiva boulimifestivaler till högtider.
Smäll mig hårt på fingrarna och låt mig dö en coolare död än Mama Cass.
Amen.
God svulstig natt, med Yma Zumac.
Tonfisk är också människor
Det är ett evigt tjat, höll hon med om, om de stackars delfinerna som går åt, när det fiskas tonfisk.
Ja men tänk alla tonfiskar som stryker med då?
Bara för att man inte är så himla söt och smart behöver inte det betyda att man inte är lika mycket värd, tänker jag. Mycket i egen sak.
Delfin är gott.
Kvällen går i Undertones tecken.
Arvsporr
En väns älskade favoritmorfar lämnade nyligen jordelivet.
Tyngda av enorm sorg och saknad gick hans efterlevande igenom dödsboet i övre Norrland. Bland de allra viktigaste papprena, som testamentet, ägandebeviset för huset och bilen, låg tre tätt fyllda maskinskrivna A4-ark, daterade 1945.
En porrnovell.
Som han antingen författat själv eller kommit över, kanske från någon litterär medmatros, när han som sjöman i randen av kriget låg ute i någon av världens hamnar.
Jag fick en inscannad kopia i ett fint kuvert med stjärnor på, som ett slags julkort när hon var här för ett par kvällar sedan.
Citerar slutet av en av det flertaliga på varandra följande akterna:
"Madeleine som nu var uppjagad till det yttersta gjorde allt häftigare rörelser och till slut kände jag hur det började krypa i bakhuvudet på mig.
Känslan fortplantade sig efter ryggraden tills den nådde stenarna och som i en dröm kände jag hur det gick för mig. Jag tror vi skrek till båda två, ty något så underbart hade jag aldrig varit med om förut. Jag förnam en sällsam dallring i alla leder. Sakta lösgjorde vi oss från varandra.
Vi voro båda dyblöta och Madeleine gick bort till toaletten, som visade sig innehålla en speciellt för damer konstruerad apparat med varmt vatten. Där underkastade hon sin kropp en noggrann tvagning, varefter hon slutligen baddade sig med Eau de cologne.
Därefter kröp vi ner i sängen igen. Jag trodde nu att det var tid att sova men Madeleine tycktes outtröttlig.
Inte ska vi sova bort natten, älskling, sade hon. Vi har ju varandra och nu ska vi vara riktigt lättsinniga. Tänk på att du är i Paris."
Kvällens låt: Ike and Tina, I can't believe what you say.
Brott och straff och storhet
Men i dag fick jag det.
Spenderade ett par timmar med brorsan till mördade 24-åriga häktesvakten Karen Gebreab, och var med honom på hans jobb på Dressman när han fick höra att mördaren fick livstid, och då han kramades om av sina arbetskamrater.
Om det är nån gång man skulle ha full total förståelse för att någon ville se en människa steglad, pryglad och inbäddad långsamt i en järnjungfru är det här.
Men nej.
Den här killen Mathias Gebreab och hans familj har kommit fram till att det är känslor som inte bygger på hela bilden av sammanhanget. Det rätta, har de insett, är att följa den döda dottern och systern Karens vilja.
Hon tyckte nämligen att inget är svart eller vitt. Det var därför hon jobbade med det hon gjorde, och gav intagna en bild långt från plitklyschan. Ingen blir brottsling för att den har valt det, tyckte hon, utan som konsekvens av sin livssituation.
Mathias berättade att han och Karen ofta tjafsade om just det där. Straff som bot på ondska. Han kunde försöka övertyga Karen om att vissa förtjänar det hårdaste av det hårda. "Men min syster dömde aldrig någon. Det spelade ingen roll vilket brott personen hade begått. Hon hittade alltid en förklaring till varför det blivit så fel".
Karen hade med all säkerhet försvarat sin egen mördare, tror Mathias. Mördaren, som har Aspberger, hade en tuff uppväxt och blev enligt sin egen pappa "galen" efter att mamman dog i cancer då han var 14. Sedan gick allt utför.
Orsak och verkan hade Karen förstått. Så nu väljer hennes familj att flytta fokus på ondskan i de 50 batongslagen mot hennes ansikte, till kylan i samhället där allt går ut på mitt och ditt. Där alla ska klara sig själva. Advokaten har blivit en homie och ryggdunkas vant och varmt när han dyker upp, och berättade för mig att han själv kände Karen och att han skänker hela sitt arvode till Fryshusets och familjens fond till hennes minne.
Att klara av att lyfta blicken i det här läget är större än man kan begära av någon. Det är stort och så otroligt fint. Påminner lite om en gammal legend om den högtidsaktuelle på korset. Blir för en gångs skull varm om hjärtat.
Kvällens låt, förövrigt. Sam Cooke. Send me some lovin'.
Nära Rosenbadsdöden
Jag som oroat mig över rekordvarma klimatdödarvintern.
Isblåsten från Riddarfjärden drog rakt in mot Konstakademien och över lilla kullerstensytan vi hänvisades till av vakterna, tio meter från regeringskansliets ingång. Vakterna i sina tvådelade grå bävernylonoveraller gjorde åkarbrasor, bytte av varandra en gång i timmen och kom fram och sa att vi inte skulle tro att de lät oss stå mitt i blåsten för att vara taskiga. Nej, det var order "från högsta ort". De respekterade oss som personer, upprepade de.
Men innan döden hann inträda kom räddartaxin som hämtade upp oss för lunch och vidare till mycket varmare häckning, som tropiska fåglar vid kaffeautomaten i heltäckningsklädda riksdagskorridoren utanför Plenisalen.
Tubenblickarna
Nästa Björkhagen. Bara två kvar. Puss
Far out, barnet
Jag: Inget. Spöken finns inte (ljuger jag, för att stävja hans mörkerrädsla och ofta förekommande frågor om "de osynliga" hemma, som ingen vet var han fått ifrån).
E: Ja, men inuti dem (gissningsvis något influerad av sitt troligtvis från mig uppsnappade och djupa, dock ännu inte Woody Allenneurotiska, intresset för 70-tals-fembands-läkarlexikonet i bokhyllan)?
J: Men de finns ju inte, så inget finns inuti dem.
E: När fanns de då?
J: De har aldrig funnits. Bara i sagor. De är påhittade.
E: Vilka har hittat på dem då?
J: Sagoberättare, såna som berättar sagor. Och författare, såna som skriver böcker.
E: Finns Spiderman?
J: Nej, det är samma sak med honom. Han är hittepå.
E: Finns författare?
Bad nyss A-K Penton, som bott i Vitryssland, spela min favoritlåt för mig. Har aldrig hört originalet, bara henne och gitarren. Men hon säger att han som gjort hiten är en vitrysk hunk. Hon är kär i honom. En rejält omöjlig kärlek, snäppet omöjligare än den i sången: han söp ihjäl sig (antar jag) på 80-talet.
Översatte den åt mig så man fick bekräftat hur hjärtskärande krass den verkligen var.
Hon spelar och sjunger den så sprött och kargt. Tajgan bor i rösten, eller nån liknande Tranströmermetafor, vill jag dra till med efter att av nån autistisk anledning fastnat i sändningen av Nobelmiddan i lördags.
Skäms att säga det, tänkte jag säga, men det gör jag inte ens: att jag på riktigt inte berörs av Tranströmer. Det lilla jag läst, ska sägas. Är inte som Guillou, no no, det finns nedkokade, avskalade ord som destillerat fram essensen av allt och skär in i min hjärna, men inte just Tranströmers.
Har förresten kommit på att jag är värdelös på att gissa basgångar. Alltså höra bara basslingan och gissa låten. Klurar på vad det är metafor för egentligen.
