jamesochkarin

Jag hade två hjärtan som slog i mig.

När jag såg dig, dina händer som liksom vinkade, din näsa, din mun, din perfekta hjärna som en fjäril, blev jag alldeles varm. Så självklart att du var min och att du bodde i mig.

 

Då beskedet kom var jag säker på att någon sjabblat. Någon på något lab någonstans hade förbytt prover. Emil hade ju inget huvud sa en galen överläkare i Hudik.

Men det var hundra procent sa munnen ovanför den vita rocken.

Exakt hur sjukt kunde inte munnen säga.

Bara risker, stora risker för tidig död.

Stora hjälpbehov hela livet. Som bäst småbarnsföräldrar livet ut.

Oftast följdsjukdomar, hjärtfel, svåra psykiska och fysiska hinder.

Dagcentra, sjukhus.

Oro. Ni får välja.

 

Jag valde snabbt.

Svalde ett piller som skulle ända det mindre hjärtats tickanden.

På sjukhuset två dagar senare, skräck inför den fysiska smärtan.

När den inte var så stark, när det lilla döda livet rann ur mig: stor lättnad.

Hur stark är smärtan på en tiogradig skala, frågade en blå rock. Vet inte, sex kanske, tippade jag.

Tittade bort, ville inte se hur du såg ut där du låg stilla i en turkos plastbytta.

 

Sköna, lätta steg nedför Sös-backen och från tunnelbanan hem.

Hem till tulpaner och självbedräglig ljusare vårhimmel.

 

Några timmar senare kördes det grova spjutet genom hjärtat.

Ett spjut med extra förvridna taggar av självförvållande.

Smärtan tio av tio, som inget morfin i världen kan bädda in.

Hur rationellt "rätt" än valet kanske var.

Hade jag lärt känna dig hade jag ju sagt: vilken gudomlig tur att jag aldrig fick möjlighet att välja.

Men nu valde jag att döda dig.