jamesochkarin

I söndags var jag och Cornelia och såg norska Upperdog i gamla porrbiografen Zita på Birger Jarlsgatan - bästa i stan näst efter Bio Rio. De visar, som Bio Rio, bara bra film och i Babs kök och bar innanför foajén känner man för att leva sitt liv.
Upperdog var jävligt bra. Tung och vacker och vi grät båda två. Jag fick kväva min gråt för att inte börja hulka, som jag alltid tvingas göra när barn på film eller i böcker mår dåligt. Barn som inte får vara med sina föräldrar. Särskilt pojkar som är i Emils ålder, jag klarar det knappt. Vilken simpel pekbok i formulär 1A-psykologi jag är, by the way. 

Jag har lätt för att gråta och skäms alltid när jag gråter offentligt. Tror skammen kommer av en slags jante.
Vem är jag att vräka ur mig känslor så storskaligt att de tar sig rent fysikaliska uttryck i form av vatten ur ögonen? En motvillig känsloexhibitionism. Som om jag kände mer än andra! Jag förhäver mig med mina kompulsiva teatrala uttryck - som 1700-talshovdamer som tävlade i moraluppvisning genom att vara först med att svimma om något opassande yppades.
Förmätet!

Gråtskammen är allra värst under begravningar. Det är så pinsamt att jag sist jag var på en försökte tänka på roliga saker. Slap stick. Vidriga Jackass-Steve-O eller vad fan som helst. För att så länge som möjligt undvika vätskeströmmen som skulle säga att jag sörjer mer än dem på förstabänk med torra kinder. Titta på mig, jag är ledsnast, skulle tårarna säga. Jag känner mer för personen i kistan än ni som alltid har känt henne, skulle de säga.
Lyckades kväva allt under ceremonin, men gick in på toa efteråt och bölade.

Är det bara mitt humör? Eller är det så att i takt med snötäckets förtjockning verkar en slags allomfattande snällhet breda ut sig?
Jag vet, skjut mig! Mycket är rent helvete som vanligt. Världen är fortfarande skärselden.
Men nånting är det. Nånting i luften. Som en hollywoodsk julsaga.

Sedan snön började falla, även om det varit slask, har folks ansikten sett aningen mildare ut. Frommare.
I kontrast mot sammandrabbningen på gröna linjen jag berättade om för ett par veckor sedan, blev jag vittne till en varm gest som gav ringar på vattnet, i går på vägen hem.
En ung man hoppandes på kryckor i vagnen rabblandes sitt mantra "Hej jag är hemlös. Har du några kronor till härbärge i kväll?".
Välansade finkostymen tvärs över gången mitt emot började fingra innanför kavajen. Han ska väl ringa vakterna, tänkte jag.
Men så drog han fram storbörsen och halade fram en ovikt färsk hundring som han räckte fram. Killen blev helt rörd och kunde inte sluta tacka. Det satte ribban och jag tror alla som hade kontanter på sig i vagnen (tyvärr inte jag) langade fram det de hade.

Flera som jag pratat med känner av samma sak. Folk som ser varann i ögonen. En vänlighet som sprider sig.
Sätter trendfingret i luften och känner snällvinden blåsa varma passadvindar.

Kolla bara "Så mycket bättre", det här haussade tv4-programmet, gulligt och mysigt det lilla jag sett, där Lasse Berghagen, Petter, Plura, Lill-Babs, September, DiLeva och Christer Sandelin hyllar varandra med tribute covers. Även om man anar interna översittarblickar mellan Plura och Petter är det inget uttalat taskigt och väldigt mycket skönare att kolla på än jurys och utröstningar. Trevligt! Och mycket blir riktigt bra dessutom.

Har över huvudtaget hamnat i en okonstruktiv harmoni på sistone. Känner egentligen inte så stort behov av utfläkning av mitt inre som jag brukar. Börjar bli orolig! All weltschmertz som jag borde ha. Just nu känns den inte, jag är bedövad. Vet inte av vad.
Snart kommer en sån där stor Monty Python-ton-vikt eller Guds fot från himlen.

Men ok. Lite av det som gör mig glad just nu (Skjut mig, som sagt!):

- Vargavintern. Låt det snöa! Inne, ute, inne. Skönt, ont, skönt. Värme, kyla, värme i oändlighet. Och fint är det.

- De nya morgnarna. Upp, sätta på te, tända stearinljusen på bordet och i köksfönstret. Sitta ner och ha runda bords-samtal med Johan och Emil. Prata! Lugnt!

- Gamla svenska schlagers. Måste skaffa hem mer. Efter att ha återupptagit Dacapo-lyssnandet som pausat några år kan jag inte få nog. Vill bara spela stenkakor. Är kär i Anders Eldeman.

- Advent. Gillar konceptet, den här fyrstegsraket-upptrappningen. En metafor för livet som är ett enda stort advent. Väntan på ett mål som aldrig blir som man tänkt, men ändå... Resan är målet yada yada yada.

- Julen som kommer (trots det ovannämnda). Jag är peppad. Fråga mig inte varför. Eller det kanske är för att jag är i advent, kalendermässigt såväl som själsligen. I nåt slags lurat tillstånd av peppning. Men äh, det är lika skönt i alla fall, opium för folket or not.

- Apelsiner. Kylskåpskalla söta.

- Kärlek. Jag känner kärlek för mycket och många på olika sätt. Starkare än på länge. Jag är en hippie i hjärtat för tillfället.

- Flytt. Hej då handikappanpassade landstingslooklägenheten med extra breda dörrar, inga trösklar, kontaktuttag i midjehöjd och sladdar var man än ser. Hej då ostädbara golven. Hej du sköna nya mer opraktiska men fina värld.
Fast förlåt, grannen som jag tidigare här kallat Jarmo, som meddelat att vi är de vänligaste själarna han träffat. En tagg i bröstet. Vi får hälsa på.

- Stockholm. Har längtat bort ett tag, men nu är jag tillbaka.

- Aftonbladet.

- Friskispressen.

- Förskolan Lodjuret, med fröknar att bli kär i. Allihop. Jag vill inte gå därifrån när jag kommer innanför grinden till den evigt strömmande värmen från deras famnar. Ljuvliga kvinnor. Varsågoda, här har ni mitt barn!

- Att hålla på lite med musik igen. Det har fattats.  Största nackdelen med flytten är att hamna längre bort från min kompanjon på Byälvsvägen.

- Allvarlighet. Eller rejäla skämt. Ironi är tråkigt.

- Snälla människor. Ja, och snälla djur också.

- Fina stora julgranen med smålampor i på lilla torget i Bagarmossen.

- Att alla omkring mig verkar ha flyt just nu. Alla är på väg någonstans bra. Jag vill surfa på allas vågor, sola mig i allas glans.

Nu är det klart.
The return to Aftonbladet!
Lagom till att redaktionen flyttat in i smeten, till Kungsbrohuset granne med t-centralen, ansluter jag 1 februari.

Har drömt skumma drömmar i veckan.
Om en tävling om att hitta det mest psykiskt sjuka barnet för ett reportage, med dyr champagne och lyxparfym i potten. En stekarreporter med backslick kom in på redaktionen med ett så in i helvete psykiskt sjukt barn, och gick ur som segrare med Magnumflaskan i famnen. Trots att jag kämpat och letat i alla vrår på ett barnhem i Rumänien.
Om att intervjua "Kräk-Eva" (som jag telefonintervjuat tidigare på riktigt, om en bilkrasch) den här gången i en dusch där hon var naken.
Och vaknat med en tagline i huvudet:
Aftonbladet - eftersom livet ändå inte har nån mening.

Fast jag håller inte med mitt undermedvetna i den här frågan. Faktiskt inte.
Ok, mycket är yta. Och en del med djup görs kanske på ett ytligt sätt. Men mycket är jävligt bra. Med hjärta. 
Allt det som är riktigt på riktigt är lättare för folk, inklusive mig själv, att ta in med glättig yta omkring som smörjmedel.

Och den där taglinen passar ju till precis precis allt.

Jamesochkarin - eftersom livet ändå inte har nån mening.
Livet - eftersom livet ändå inte har nån mening.
Ju mer jag tänker på det, desto mer befriande är den.
Och det känns bra!

En mysöverdos nyss.
Är just nu väldigt inne på gammalt svenskt och satte på min Harry Brandeliussamling under diskningen efter middagen.
Jag och Emil hade besök av Lovan, Thomas, Bror och Moa - som är jämngammal med Emil. Försökte lära Moa och Emil vals och fick till en riktigt fin, i ringversion.
Sen gick jag tillbaka in och fortsatte fixa i köket.

Det blev plötsligt så där misstänkt katastroftyst inne i vardagsrummet, bara "En sjöman älskar havets våg" med Harrys ljuva stämma ljöd. Så jag tittade ut och såg en scen som bara var för mycket. Som en sådan där 80-talsplansch med blonda lintottsbarn som ska spela kära i svartvitt med softad lins.
Moa och Emil höll varandra i perfekt valsfattning - två sammanflätade händer i luften och den andra handen runt den andras midja.
Så dansade de med koncentrerade miner i tretakt.

Orkade knappt se klart. Kniven vreds om tre varv i hjärtat.

I går kväll tog jag, Emil och halva Bagarmossen blodröda buss 161 straight to Skogskyrkogården. Vet flera som har det som tradition på Alla helgons dag, men för oss var det första gången.
Stora entrén liknade ingången till Hultsfredsfestivalen med yster stämning, korvvagnar och tjyvtjockt med folk. Inne på den gigantiska likförvaringen var det kolsvart, bitande kyla och ett stjärnklart himlavalv som matchades av en temporär världslig spegelbild: hundratusentals tända ljus överallt.
Mörkklädda människor som mest urskildes ur nattmörkret av sina vita andedräker, bildade myrstigar på de stenbelagda gångarna över fälten mot de olika kapellen som för kvällen alla var öppna.
Minneslunden på den höga kullen som syns från kyrkogårdens alla vrår med dramatiska ekar mot himlen, lystes upp av den största koncentration gravljus jag sett.
Det var så oerhört mäktigt. Emil blev lika tagen som jag. Han pekade upp mot kullen och krävde direkt att vi skulle dit upp, inte via stenplattsstigarna, de var för omständiga. Han skrek tills jag av skam földe hans järnvilja att pusta mig upp med vagnen, raka vägen över krispiga frostfälten, till den mystiska platån.

Gillade det. Antingen har jag missat att det alltid varit ett sånt här spöklikt jippo, eller så börjar det bli en mer allmän mexikansk syn på dödsfirandet. Bra, oavsett.

Lämpligt nog denna helg fick jag för övrigt erfara ett bevis som gör att alla mina tvivel är borta. Spöken finns.

Sanna hade varit hemma hos sin mamma i Andersberg och tagit en bild med sin Iphone, av ett gammalt foto som satt inramat på väggen i mammans sovrum.
Bilden föreställer Sanna tillsammans med sina två systrar, när de på 80-talet firade sin pappas 40-årsdag iklädda Leksandsdräkter. Pappan kommer nämligen från Leksand.
Sanna fotade av fotot för att skicka till sin kollega på Karolinska som också är Leksandsson.
För att få åtminstone ett bra exemplar att sända iväg, tryckte hon tre gånger på avtryckaren.

Resultatet visade hon upp i fredags när vi var ut och åt på Söder.
Bild 1: De tre systrarna sitter tillsammans och skrattar mot kameran. Snett bakom dem till höger står en liten flicka som ser ut att vara i treårsåldern - samma ålder som Sannas lillasyster är på bilden. Även hon har en liten Leksandsdräkt på sig och tittar in i kameran, men med en trumpen min. Hon är lika skarp som de övriga på bilden.
Bild 2: Bilden ser ut som det gör i original. Den fjärde lilla flickan syns inte till.
Bild 3: Flickan är tillbaka, den här gången med en mer avslappnad neutral min - fortfarande inte glad, men inte längre sur.

Sanna har aldrig tidigare sett den här flickan. Hon har varken visat bilden för sina systrar eller sin mamma, eftersom de alla av olika anledningar är i känsliga lägen just nu. (Hon tror dock chansen är minimal att de läser Jamesochkarins betraktelser).

Hade jag inte känt Sanna och hade jag inte själv fått sitta och begrunda bilderna i över en timme, zooma in och ut och försökt hitta förklaringar, hade jag självklart antagit att det här var bluff och båg.
Men jag hann se flickan, innan de två korten där hon syns i går plötsligt visade sig vara automatiskt raderade från telefonen.
Alla de övriga 164 bilderna finns kvar.

Döm själva.

Nu: Fler döingar. Dacapo! Osannolika Anders Eldemans underbara radioprogram, som en del i mitt program att göra vårt hem till ett folkhem. Intensivradiolyssning stirrandes ut i tomma intet och tedrickning. Om jag får fortsätta domdera ska denna utveckling accelerera, med bakning av radiokaka på lördagar osv (skriver jag motsägelsefullt här...)

Spontanshoppade en lägenhet i morse.
Allt stort och farligt som ändå känns bra gör jag alltid så, med ett snabbt ryck, utan mycket tanke.

Vi gick bara på två visningar, trots att vi bestämde oss redan i somras för att byta ut loftgången mot någon slags trappuppgång.
Jag hatar lägenhetsvisningar! De får mig att känna som jag kan känna på museum - jag går fram och tillbaka, lutar mig framåt, rynkar ögonbrynen och granskar detaljer för syns skull, för att folk omkring inte ska tänka att jag inte kan det här med att gå på visning/museum. Fejkkänslan i sig gör i sin tur att jag tappar intresse, och så har vi där en ond spiral.
Känns som en tävling om vem som ser mest proffsig ut i sitt tittande. Vem som rycker upp ett skåp med mest kritisk schvung, vem som inspekterar monteringen av diskmaskinen med mesta Sverker-attityden. Vem som ställer smartast frågor om stambyten, värmesystem och föreningens ekonomi till mäklaren. Ett enda stort spel för gallerierna!
Eller så är det bara jag som går runt med känslan av att leka vuxen...

Men det blev alltså en annan trea i Bagis.
Såg annonsen för några veckor sedan, gick in i den 17.00 i går. Fin! Skrev på kontrakt klockan 9.00 i dag. Et voilà! 1,8 mille. Poff!
Det hemska är att jag nog mest av allt tilltalades av att köket hade snyggt schackrutigt ska-golv.
I linoleum - det kan inte ha kostat många kronor att lägga dit.

Och med tanke på hur det gått tidigare när jag gått ifrån mina finansiella ideologier - att man inte ska tjäna pengar på att ha pengar -  så är framtiden ett svart hål.

När jag med växande mage jobbade på en kommunikationsbyrå satt jag och drömde mig bort till ett friare liv. Det enda jag ville bli var ekonomiskt oberoende, var det så mycket begärt? Och folk omkring mig satt och cashade in med massa fonder och aktieklipp. En dag fick jag ett sånt där ryck och tyvärr är det ju numera väldigt enkelt att gå in i aktiemarknaden. Några klick bort, bara!
Klick, klick sa det och jag hade köpt fonder för alla mina besparingar - typ 30 000.
Såg mig själv sitta med paraplydrink på en lyxyacht i Karibien, ungefär som slutscenen i Sällskapsresan I.
Tänkte också att när jag ändå säljer min själ till djävulen kan jag lika gärna sälja mig fullt ut - med fonder i Ryssland, Afrika och Asien som säkert bara håvade in från trafficing, landminor och barnporr.
A, ja. Men varför ska inte jag ha en del av kakan?
Tre dagar efter kom den stora finanskrisen. Svarta rubriker på varenda löp och tvära, ilskna nedåtpekande börsblixtar.
Hej då, pengarna! Ni är fortfarande inte tillbaka.
Instant karma!

Och nu har jag gjort det igen. Jag tycker ju inte man ska kunna tjäna pengar på fastigheter heller.
Ängeln på vänster axel: Vilka är vi människor att äga jorden vi går på? Vilka tror vi att vi är? Moder natur är till låns - även när hon bebyggs! Lägenheter ska alla vara hyres inom allmännyttan!
Djävulen på höger axel: Men alla köper ju och varför ska inte vi få vara med och klättra i bostadskarriären?

Förlåt alla ni med bostadslån. Det är mitt fel att räntorna inom närmsta månaden kommer att gå upp till 70 procent.

Men å andra sidan, det värsta som kan hända är att vi blir bostadslösa.
Att sälja Situation Stockholm är också att jobba inom media.