Sympathy for the Snömannen i Umeå
Många runt mig är i olika slags kriser just nu. Inser att livet inte är oändligt. Och att det är precis så här det är, livet: som i dag, i går, i förrgår.
Även om vardagstillvaron inte nödvändigtvis behöver vara dålig, utan rentav riktigt bra, så ger det, om man inte är en typ tristare än Sagan om ringen, en klaustrofobisk lätt panik om man verkligen dyker ner i tanken.
Och så måste man fly den genom att göra nåt jävligt radikalt och eget.
Göra slut.
Supa som det inte fanns en morgondag. Öppna hjärnan kemiskt.
Va otrogen.
Gå med i hare krishna, åka till Goa.
Försöka göra stor konst, sätta avtryck i sin generation.
Skaffa sju barn.
Ja, allt det helt vanliga medelklassmänniskor gör här på jorden helt enkelt.
Och så knyts säcken ihop och depressionsspiralen är i full karusell: Krisen som skulle ta en ur klyschlivet är det som accentuerar det till fullo.
På väg
hem och tänker på tågresor.
Älskar tåg och den där perfekta blandningen av att vara fast och färdas.
Att min favoritsysselsättning är helt ok här: bara glo.
Och låta rena vackra landskap va kuliss åt smutsiga tankar.
Vi har inget val
Den sista tweeten påven Benedictus XVI skickade var: "We must trust in the mighty power of God’s mercy. We are all sinners, but His grace transforms us and makes us new".
Den skickade han i förrgår, dagen innan nyheten om hans avgång kom.
Går ju inte att undvika att fundera på vad han tänkte på. Att det var just syndernas förlåtelse han tog upp. Hade något smutsigt kommit fram om hans egna förehavanden? Eller var det ett "Et tu Brutus" marinerat i helig olja, riktat mot någon han litat på – med tanke på konspirationsryktena?
Det här med syndernas förlåtelse har jag dubbla känslor inför.
Att katolska kyrkan sålt avlatsbrev är ju den lägsta formen av kvacksalveri.
Men att söka skuldkänslornas quick fix är inneboende i oss. Och om man, hur svårt det än är, tänker bort pengaintresset i att förlåta någon för dens synder, så är det något jag i grunden tror på som det mest konstruktiva synsättet och som man borde anamma på alla nivåer.
Som jag skrivit om här tidigare, är jag övertygad om att ingen har något val, i ordets rätta bemärkelse.
Det här är något som, när jag diskuterat det privat, lett till rena gräl, personangrepp och för tidigt avslutade annars så trevliga kvällar. Det är så provocerande för många att tänka sig att de inte helt och hållet styr sina egna liv.
Men det är bara sunt bondförnuft, ren logik. Vi är helt enkelt produkter av två saker:
1. Våra gener – verktygen som vi ärver med oss, en sammanblandning av våra biologiska föräldrars förmågor att hantera omvärlden.
2. Vår miljö – det vill säga allt vi upplevt från befruktningstillfället till denna sekund.
Baserat på vår arvsmassa och våra erfarenheter gör vi, som alla andra existerande arter på planeten, bedömningen om vad som just i denna stund är mest lämpligt som aktivitet.
Det kan vara att skriva en bloggtext. Det kan vara att mörda någon.
Lek med tanken att en slags superdator skulle existera, där jag kunde mata in alla mina faktorer: hur mina gener samverkar med omvärlden och allt jag varit med om, hur vädret var när jag som femåring fick min första cykel, alla människor jag någonsin träffat, hur de behandlat mig, vad de sagt, allt fram till denna nanosekund.
Skulle den datorn finnas skulle den kunna förutspå vad mitt nästa ord jag skriver här nu skulle vara.
Så oexisterande är mitt "val".
Oändligheten i komplexiteten kring faktorerna går inte att ta in. Och i vardagen måste vi givetvis använda ordet "val" inte i sin stora, filosofiska betydelse, utan som om fenomenet faktiskt fanns.
För det faktum att vi generellt beter oss som att människor har val och ställer dem till svars för sina handlingar både juridiskt och privat, gör ju också att den personliga och samhälleliga inputen i varje individ kan påverka dem att ur kulturellt hänseende göra mer "rätta val".
Men det finns områden där jag skulle önska att den här insikten kunde sjunka in och förändra i grunden.
Kriminalvården.
Jag väljer inte att inte bli mördare. Jag väljer inte att inte förfölja, hota, våldta, råna. För mig finns inte de "valen" på min palett. De existerar inte, i alla fall inte som min tillvaro ser ut i dag.
Vad är det som får en människa att "välja" att göra andra fysiskt illa eller ta någons liv?
Det är helt enkelt inte deras val, utan som sagt utslag av en samling tragiskt samspelande faktorer som samhället inte lyckats skydda dem emot.
Att från samhällets sida kasta en sten på en brottsling kan absolut ha en preventiv effekt när det gäller småbrott, som forskning visar. Och att straffa även grövre brott ger lindring åt offer och anhöriga.
Men när det gäller själva kriminalvården är det vård och inget annat som borde vara självklart. En eventuell chans för samhället att botgöra bristerna man tidigare haft gentemot individen ifråga. Sudda bort våldet från paletten och ersätta med språk och känsla av egenvärde.
Skolan.
Valfriheten i skolsystemet. Vad är det för valfrihet?
Den "valfriheten" tar bort grundtanken med folkskolan som inneboende i sig hade insikten om att val inte existerar – det är förutsättningarna som styr. Därför måste alla barn i så stor utsträckning som möjligt ges förutsättningar att hantera livet konstruktivt. Skolan måste så långt det går kompensera för de försvårande förutsättningarna som många barn redan har, i hem där paletten bara erbjuder gråskala.
Det är just barnen som har föräldrar som inte engagerar sig i att välja den bästa skolan åt dem, som borde gå där. Barnen som kommer in på de bästa skolorna skulle klara sig ypperligt trots att de hamnade på de sämsta.
Benedictus. Du var med i Hitlerjugend och du stred för Nazityskland med Luftwaffe. Och du har säkert som alla vi andra gjort massa fuffens.
Förlåt honom Gud, för han hade inget annat val.
Och Gud, du om någon ska väl passa dig jävligt noga från att sitta på några höga hästar och kasta stenar. Det ska ju vara du som har gjort oss, herregud!
Där har vi förresten en till grej: Gud, Allah, Shiva eller om det nu mot förmodan skulle finnas någon som håller i trådarna: Om det nu är så att någon av er finns – varför är ni, om det också stämmer, så snarstuckna att ni bara låter dem som erkänt er existens tillkomma ert rike?
Varför har ni gett mig två ateistiska föräldrar som tutat i mig massa skit som får mig att för evigt brinna i helvetet? Varför får de från födseln frälsta glida in på räkmacka, om det nu stämmer?
Höjden av ologisk orättvisa.
Det här är som skolvalet!
Hat hatare hatast
Lyssnar på Ella och läser de senaste av de hundratals metamejl, om hatmejlen jag skrivit om, som dimpt ner i min virtuella brevlåda.
Självklart skulle det bli så här, att allt hat skulle måttas och mätas och jämföras med andras.
Vissa män – och kvinnor – blev arga för att det inte skrevs om att även män får hemska hot.
Andra, som Paulina Neuding i Svenska Dagbladet i går, tar upp att hat även kan komma från vänster.
Absolut, hat kan komma mot alla och från alla håll.
Men att för den sakens skull vända sig mot en särskild diskussion om mäns näthat mot kvinnor är att säga att det inte har någon speciell struktur. Det är som att hävda att anorexi i västvärlden alltid borde nämnas när svält på Afrikas horn tas upp.
Även om fenomenen tar sig liknande fysiska uttryck, och absolut kan upplevas lika hemskt för enskilda individer, förekommer de inte i samma utsträckning och inte på samma grunder.
Att min korta intervju med en man bakom alla dessa mejl gjordes så stor i tidningen och på sajten i går provocerade vissa.
Den där egenföretagaren inom byggbranschen från Göteborg jag pratade med var långt ifrån den som skrivit värst till mig.
Jag lyckades inte hitta någon av dem som så ofta vill att jag ska "gruppvåldtas av kulturberikare som jag ju älskar så mycket". Inte heller någon som bett mig hänga mig/dö/dränka mig, han som lade upp min adress på twitter med uppmaningen till meningsfränder att de borde "göra reportage hos mig", den på Flashback som hävdar att jag slår min man och inte heller någon av alla de män som kör standarden "du har fått för lite kuk".
49-åringen Porscheintresserade mannen från Säffle som kallade mig en annan modern klassiker "äckliga jävla kommunisthora" pratade jag med, men han bad mig återkomma om en timme eftersom han "stod lite dåligt till", varefter mobilen stängdes av.
Ändå tycker jag att det finns ett intresse i att prata med Göteborgaren som bland annat skrev "Du har nog aldrig varit naken med en man" – just därför att han tillhör en stor grupp som man som kvinnlig journalist är så van med att man inte ens rycker på axlarna åt.
Det var i samband med att Åsa Linderborg satte igång debatten om näthatet, och Uppdrag granskning som följde upp med fler som vittnade om hatet, som det även vällde upp inom mig. Den här mängden mejl, och ibland brev, från män.
Det borde finnas ett allmänt intresse att se vilka de är och låta dem komma till tals utanför den skyddade monolog de skickar ifrån sig.
Att min artikel framhävdes betyder varken att jag eller någon annan anser att det den mannen skrev till mig skulle vara tyngre eller värre än det hat någon annan får ta emot. Tvärtom, som sagt. Jag brydde mig inte om det han skrev – eftersom jag är så van. Han är en slumpmässigt utvald ur mängden. Men att han är en i mängden gör honom värd att bry sig om som fenomen.
Jag tror inte Jan Guillou själv tror att anledningen att Göteborgaren skrev som han gjorde är på grund av "för lite fitta". Guillous retorik för att visa på absurditeten i hatarnas förtogs dock av att han lade in åsikter om de kvinnliga kolumnisternas anleten. Onödig ologisk grop att gräva åt sig själv.
Men, så som Guillou sedan snuddar vid, det som bland andra Scum-skådespelerskan Andrea Edwards och skribenten Isobel Hadley-Kamptz tar upp, handlar det snarare om könsmaktstrukturer och klass.
Den patriarkala grundtonen i världen sjunger av hävd ut en sång som lovar makt åt män. När män som fått det löftet inte får det infriat tar de missriktat ut sin frustration mot det som enligt löftet borde vara det andra könet, men som sitter på maktpositioner högre än de själva.
Fall som motsäger denna tanke är ju förvisso män jag sett flera exempel på som är av hög samhällelig rang men aktiva näthatare, trots att de riktar hatet nedåt. Men de är undantag bland alla jag känner till.
Och absolut hatas män och manliga skribenter också. Säkerhetsföretaget på Aftonbladet ska ha kommit fram till att tre av de fyra mest hatade på tidningen är män. Men dessa fyra personer är de fyra som har bland de högsta positionerna på tidningen med störst exponering utåt. Det är inte märkligt att just dessa får ta emot störst mängd hat – och även det grövsta.
Men det jag vet är att när jag, som så ofta händer, skriver en artikel tillsammans med en manlig kollega, och alltså får klickbar byline direkt till min mejl jämte min manlige kollega under vår gemensamma text, så har det hittills i hundra procent av fallen jag kontrollerat varit jag som fått ta emot hatet.
Bland oss reportrar som är på samma hierarkiska nivå är hatet riktat mot ett kön – mitt.
Förresten fick jag vatten på kvarn om obehaget inför min egen byline som varit så gigantisk i Aftonbladet i går. En mejlare undrade angående artikeln: "Vem har rättigheterna till bilden på er sajt? Jag skulle vilja använda den som omslag till min bok".
Jag: "Jag antar att det inte är min Jehovas vittnen reklampelare-byline som ser ut att vilja sväva ut från tidningen och sajten du menar – utan genrebilden på näthataren. Det är bara att vända sig till bildredaktören om den!".
Han svarade kort: "Precis. Det var näthataren jag menade".
Har i övrigt fått några vanliga våldtäktsmejl efter i går, blandade med sådana som tycker att jag borde "sluta tycka så synd om mig själv" (vilket jag alltså inte gör. Är väl medveten om att jag är extremt förskonad jämfört med vissa andra kollegor!).
Men det har även kommit ovanligt många snälla mejl. Bland annat från en Slobodan som korthugget hälsar: "Nästa gång du får såna där hatmejl, skicka dem till mig så tar jag hand om dem".
Tack på förhand, Slobodan!