Biblisk diss
- Läs Johannes 3:16. Då kommer du att förstå!
Den medelålders kvinnan med glasögon hade sin man i armkrok och lämnade med bestämda steg mig och min kollega.
Innan bibelhänvisningen som avslutade samtalet hade hon frågat oss om vi mött Jesus.
"Nej", svarade jag men kontrade: "Har ni upplevt Friskis&Svettis?".
Vi var där i Rålambshovsparken för att dela ut Friskispressen till så många som möjligt under Träningens dag.
Ett till event hade fått tillstånd samtidigt, alldeles intill: ett stort Jesusmöte där deltagarna skulle ingå i den stora Jesusmarschen med 25 000 deltagare från olika uppsamlingsplatser i hela stan. Just i Rålis hade kristna knuttar och hårdrockare samlats, alla med HD och långt hår som headbangades till distade gitarrer och förlåtande budskap i svart 80-talsform från den uppbyggda scenen.
De var där för att frälsa - och det var ju även vi tänkte jag, så jag missionstågade in på deras område med vår lilla 70-sidorskatekes. Alla tackade och tog emot och en man gav mig Nya testamentet.
Jag passade på att slå upp Johannes uppenbarelsebok 3:16 för att se vad det var kvinnan hade velat säga:
"Du är ljummen, varken kall eller varm. Jag spyr dig ut ut min mun".
What!? Jag var tvungen att stänga boken, bläddra och leta upp stycket och läsa igen för att se att det verkligen var rätt.
Det var nog den grövsta förolämpning jag fått, bara så där utan vidare.
Touché! Jag var lite impad av den till synes så väna kvinnans raffinerade sätt. Men samtidigt irriterad.
Lovade runt området några varv men lyckades inte hitta det medelålders paret för att fråga vad fan de menade med det där...
Efter dagens slut, på väg hem, träffade jag på Anna och Anderas. Jag var tvungen att debriefa hela händelseförloppet och hann bara komma till citatet hon gav mig.
- Johannes 3:16! sa Andreas och rabblade "Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv".
- Nej, sa jag och drog den vidriga harangen som jag fått i ansiktet.
Jag slog även upp i Nya testamentet och visade dem texten.
Men nej, jag hade tydligen missuppfattat. Säger man "Johannes 3:16", då är det såklart Johannesevangeliet man menar. Inte Johannes uppenbarelsebok heller!
Hiv-aktuellt
Emil ville också ha ett plåster den där kvällen förra veckan, när jag fick ett av sjuksköterskan som stuckit mig i fingret på Bagarmossens vårdcentral. Han fick också ett.
Men då blev jag plötsligt orolig att han kommer att smittas av samma åkomma som jag uppenbarligen har. Inbillningssjukan!
Jag hade gått och hostat några veckor från och till och dagarna innan hade jag känt att det gått ner i lungorna. Slemhosta, andfåddhet, trötthet - aka lunginflammation!
Så när jag till slut ringde vårdcentralen och fick en tid kände jag mig rätt säker. Men ju mer klockan närmade sig tiden för läkarbesöket försvann symtomen ett efter ett. Till slut, med tre kvart kvar, försökte jag ringa och avboka, men då var växeln stängd. Det skulle alltså ändå bli 150 kronor oavsett om jag gick eller inte.
Stetoskopet som vandrar över lungkonturerna, på ryggen och över bröstet. Lilla stilettspetsen i fingret, bloddroppen som fångas upp i en glaskapillär och analyseras på två minuter. Väntan. Och sen. Hoppas hoppas hoppas det är lunginflammation för jag orkar inte få en till sån här pinsam prick i min journal: "hypokondrisk" - de måste ju skriva det!
Svaret kom även denna gång: Alla värden normala.
Ååå!
Samma som den unge snygge läkaren fick skriva som palperat mina bröst och intygat, efter på begäran genomförd mammografi på Gävle sjukhus, att "Det är så det är att vara kvinna. Det finns en massa bröstkörtlar därinne".
Eller den gamla läkaren på akuten i Ljusdal som garanterade att mitt EKG var normalt, pulsen och blodtrycket var fina fisken. Så långt från en hjärtattack man kan komma, trots att jag nyss hade haft svårt tryck över bröstet, ont i vänster arm och karakteristiska andningssvårigheter.
– Hur ser din livssituation ut i övrigt just nu? Är det något speciellt som har hänt?
Johan svarade åt mig:
– Vi gifte oss i går.
Stackars Johan - knutit det heliga bandet med ett psycho!
För några år sedan hade jag haft en helt onödig natt med en jag aldrig träffat, varken förr eller senare.
Tre månader senare upptäckte jag hudutslag. Några små, vätskefyllda blåsor på ena armen. Kollade upp det på vårdguiden och det första på listan som passade symtomen var vattkoppor och bältros. Nummer två: hiv.
"Små vätskefyllda blåsor kan dyka upp några månader efter smittotillfället".
En diagnos kan ju knappast bli enklare att ställa.
Några dagar därpå kavlade jag upp ärmen för en sköterska på Gävle sjukhus och hade redan på nåt sätt börjat komma till sans med att jag hade det jag hade - skammens pest.
Jag hade börjat planera hur jag skulle lägga fram det för mina föräldrar och närmaste. Försöka avdramatisera det direkt för att palla det, både för deras och min skull. "Ok, nu är det så här att jag har hiv, det är inget mer med det".
Tog med mig några nummer av Hiv-aktuellt från smittskyddskliniken och började läsa på. Mitt i helvetet är det ju tröstande att moderna bromsmediciner i dag ändå gör att det går att leva ett fullt liv tills man bli gammal utan att insjukna i aids. Det kändes skönt. Men det fanns en liten artikel om ett av symtomen av bromsmedicinerna – att fettdepåerna under fotsulorna sakta men säkert försvinner.
Därför har man tagit fram speciella skor. Skorna hade förstås väldigt förstärkta och väluppbyggda sulor. Det fanns annonser vid sidorna med provexempel. Lite platåaktiga, 70-tal. Designen var fruktansvärd, att de inte försöker göra snyggare!
Jag hade till och med kommit till freds med att jag var tvungen att stolpa runt i hiv-skor resten av livet när jag fick beskedet. Ett positivt besked – jag var negativ.
Men då blev jag plötsligt orolig att han kommer att smittas av samma åkomma som jag uppenbarligen har. Inbillningssjukan!
Jag hade gått och hostat några veckor från och till och dagarna innan hade jag känt att det gått ner i lungorna. Slemhosta, andfåddhet, trötthet - aka lunginflammation!
Så när jag till slut ringde vårdcentralen och fick en tid kände jag mig rätt säker. Men ju mer klockan närmade sig tiden för läkarbesöket försvann symtomen ett efter ett. Till slut, med tre kvart kvar, försökte jag ringa och avboka, men då var växeln stängd. Det skulle alltså ändå bli 150 kronor oavsett om jag gick eller inte.
Stetoskopet som vandrar över lungkonturerna, på ryggen och över bröstet. Lilla stilettspetsen i fingret, bloddroppen som fångas upp i en glaskapillär och analyseras på två minuter. Väntan. Och sen. Hoppas hoppas hoppas det är lunginflammation för jag orkar inte få en till sån här pinsam prick i min journal: "hypokondrisk" - de måste ju skriva det!
Svaret kom även denna gång: Alla värden normala.
Ååå!
Samma som den unge snygge läkaren fick skriva som palperat mina bröst och intygat, efter på begäran genomförd mammografi på Gävle sjukhus, att "Det är så det är att vara kvinna. Det finns en massa bröstkörtlar därinne".
Eller den gamla läkaren på akuten i Ljusdal som garanterade att mitt EKG var normalt, pulsen och blodtrycket var fina fisken. Så långt från en hjärtattack man kan komma, trots att jag nyss hade haft svårt tryck över bröstet, ont i vänster arm och karakteristiska andningssvårigheter.
– Hur ser din livssituation ut i övrigt just nu? Är det något speciellt som har hänt?
Johan svarade åt mig:
– Vi gifte oss i går.
Stackars Johan - knutit det heliga bandet med ett psycho!
För några år sedan hade jag haft en helt onödig natt med en jag aldrig träffat, varken förr eller senare.
Tre månader senare upptäckte jag hudutslag. Några små, vätskefyllda blåsor på ena armen. Kollade upp det på vårdguiden och det första på listan som passade symtomen var vattkoppor och bältros. Nummer två: hiv.
"Små vätskefyllda blåsor kan dyka upp några månader efter smittotillfället".
En diagnos kan ju knappast bli enklare att ställa.
Några dagar därpå kavlade jag upp ärmen för en sköterska på Gävle sjukhus och hade redan på nåt sätt börjat komma till sans med att jag hade det jag hade - skammens pest.
Jag hade börjat planera hur jag skulle lägga fram det för mina föräldrar och närmaste. Försöka avdramatisera det direkt för att palla det, både för deras och min skull. "Ok, nu är det så här att jag har hiv, det är inget mer med det".
Tog med mig några nummer av Hiv-aktuellt från smittskyddskliniken och började läsa på. Mitt i helvetet är det ju tröstande att moderna bromsmediciner i dag ändå gör att det går att leva ett fullt liv tills man bli gammal utan att insjukna i aids. Det kändes skönt. Men det fanns en liten artikel om ett av symtomen av bromsmedicinerna – att fettdepåerna under fotsulorna sakta men säkert försvinner.
Därför har man tagit fram speciella skor. Skorna hade förstås väldigt förstärkta och väluppbyggda sulor. Det fanns annonser vid sidorna med provexempel. Lite platåaktiga, 70-tal. Designen var fruktansvärd, att de inte försöker göra snyggare!
Jag hade till och med kommit till freds med att jag var tvungen att stolpa runt i hiv-skor resten av livet när jag fick beskedet. Ett positivt besked – jag var negativ.
Milf
- Milf, vad fan säger du?
Tjejen som ursprungligen kommer från Kroatien har ögon som ur en saga och hår likaså – långt, svart, glansigt, lockigt. Hon är kort, 150 nånting kanske, och kurvig, perfekt svarvad.
Hon bor med sin 2-åriga son, granne med Elisabeth i Skellefteå där jag var och hälsade på i helgen.
Hon berättade att en söt kille som hon känner lite halvt, nyligen sagt att hon var en riktig ”milf”.
I och för sig töntigt uttryckt, kan man ju tycka, men hennes reaktion blev häftig och aggressiv. Hon kände inte till begreppet tidigare – heder åt henne - men hon hade dessutom blandat ihop det med ”midget”.
Tjejen som ursprungligen kommer från Kroatien har ögon som ur en saga och hår likaså – långt, svart, glansigt, lockigt. Hon är kort, 150 nånting kanske, och kurvig, perfekt svarvad.
Hon bor med sin 2-åriga son, granne med Elisabeth i Skellefteå där jag var och hälsade på i helgen.
Hon berättade att en söt kille som hon känner lite halvt, nyligen sagt att hon var en riktig ”milf”.
I och för sig töntigt uttryckt, kan man ju tycka, men hennes reaktion blev häftig och aggressiv. Hon kände inte till begreppet tidigare – heder åt henne - men hon hade dessutom blandat ihop det med ”midget”.
Avloppsrens
Vattnet i hon i badrummet har tagit längre och längre tid på sig att rinna ner. Så man har ju förstått vad som måste göras egentligen. I går kväll vid elva fick jag ett ryck och slet maniskt fram en hink, skruvade upp vattenlåset under vasken och allt var öppet och rann inom loppet av 20 sekunder. Det är så allt sånt där måste ske, att det kommer till ett tröskelvärde på nåt sätt och sen slår det över.
Där inne var den mest fruktansvärda massa av mänskliga avlagringar. Röret var nästan igenkleggat med en slemcocktail av hår, naglar och ruttnad hud antar jag. När man fick tag på ett litet hårstrå och drog i så vällde denna vidriga propp fram, kräktes ut och stank av död.
Just den känslan, att avlägsna något vedervärdigt äckligt ur ett trångt utrymme. Jag hatar den men jag älskar den!
Där inne var den mest fruktansvärda massa av mänskliga avlagringar. Röret var nästan igenkleggat med en slemcocktail av hår, naglar och ruttnad hud antar jag. När man fick tag på ett litet hårstrå och drog i så vällde denna vidriga propp fram, kräktes ut och stank av död.
Just den känslan, att avlägsna något vedervärdigt äckligt ur ett trångt utrymme. Jag hatar den men jag älskar den!
Skilsmässa
Begravning...nu skilsmässa.
Vi pratade om det i fredags kväll, jag och Johan. Vi har pratat om det i veckor nu.
Att vi kanske borde skilja oss.
Egentligen är det det enda rätta, schizo som vi är.
Ingen av oss tycker egentligen det är rätt med giftermål på pappret. Det är ju galet - lika galet som monarkin, en medeltidsrelik. Även om vi själva har gjort precis det vi hånar.
Parförhållanden i huvud taget, sa vi i fredags, är ju bara en chimär, nåt bestämt av nån nångång bara för att det ska vara ordning och reda, lättare att kontrollera folk. Men alla vet ju egentligen att ingen människa blir kär i bara en person och fortsätter med det resten av livet utan att över huvudtaget bli attraherad av någon annan. Det är en stor, stor lögn, som det kanske i och för sig är skönast och framför allt lättast socialt att tänka bort.
Men att lova varann evig trohet, det är vi överens om. Det är omöjligt. Och inte nyttigt heller för en relation. Då kommer man alltid undra, är vi ihop bara för att vi präntat in det i papprena i förvaltningsarkivet? Eller är det för att vi fortfarande vill? Och Johan ångrar lite att han tog mitt efternamn.
Så vi borde skilja oss. Gå tillbaka till att ha en frivillig relation. Ha en fest igen, fast den här gången en skilsmässofest!
Men, kom vi även på. Det skulle vara töntigt ändå. Först vara rebeller mot vänsteretablissemanget och gifta oss. Sen vara rebeller mot svenssonsamhället och skilja oss. Trots att vi fick fina bröllopspresenter - som vi glatt tog emot när det begav sig! Får man önska sig skilsmässopresenter? Det är väl då man behöver materiellt stöd ännu mer, särskilt om man dessutom, som det är brukligt, inte längre ska fortsätta som par utan separera och skaffa egna nya bostäder (vilket vi ju i och för sig inte skulle i det här fallet).
Vi pratade om det i fredags kväll, jag och Johan. Vi har pratat om det i veckor nu.
Att vi kanske borde skilja oss.
Egentligen är det det enda rätta, schizo som vi är.
Ingen av oss tycker egentligen det är rätt med giftermål på pappret. Det är ju galet - lika galet som monarkin, en medeltidsrelik. Även om vi själva har gjort precis det vi hånar.
Parförhållanden i huvud taget, sa vi i fredags, är ju bara en chimär, nåt bestämt av nån nångång bara för att det ska vara ordning och reda, lättare att kontrollera folk. Men alla vet ju egentligen att ingen människa blir kär i bara en person och fortsätter med det resten av livet utan att över huvudtaget bli attraherad av någon annan. Det är en stor, stor lögn, som det kanske i och för sig är skönast och framför allt lättast socialt att tänka bort.
Men att lova varann evig trohet, det är vi överens om. Det är omöjligt. Och inte nyttigt heller för en relation. Då kommer man alltid undra, är vi ihop bara för att vi präntat in det i papprena i förvaltningsarkivet? Eller är det för att vi fortfarande vill? Och Johan ångrar lite att han tog mitt efternamn.
Så vi borde skilja oss. Gå tillbaka till att ha en frivillig relation. Ha en fest igen, fast den här gången en skilsmässofest!
Men, kom vi även på. Det skulle vara töntigt ändå. Först vara rebeller mot vänsteretablissemanget och gifta oss. Sen vara rebeller mot svenssonsamhället och skilja oss. Trots att vi fick fina bröllopspresenter - som vi glatt tog emot när det begav sig! Får man önska sig skilsmässopresenter? Det är väl då man behöver materiellt stöd ännu mer, särskilt om man dessutom, som det är brukligt, inte längre ska fortsätta som par utan separera och skaffa egna nya bostäder (vilket vi ju i och för sig inte skulle i det här fallet).
Egen begravning
Tror jag har en livskris.
En riktigt klassiker, en 30-årskris, det måste vara det.
För:
1. Nu har jag fått jobb på en träningstidning och tränar som fan och har blivit lite besatt av att bli fit (men har aldrig varit så hungrig i hela mitt liv, så det känns som att man bara går back på att träna).
2. Har också upptäckt att det inte bara var en dålig dag - en svacka med lite stress och dålig sömn som fått anletsdragen att dölja min ungdom. Det är rynkor som är permanenta och grå hår som om man drar ut dem växer ut igen som grå hår. Börjar i smyg (utåt försöker jag fortfarande verka vara vänsterfeministidealist som hatar idealen och opium-för-folket-skönhetsindustrin) att drömma om botox och olika slags ingrepp.
3. Jag är 30 nu och har inte hunnit bli cool än. Inte Mensa-smart och bildad, ingen expert på nånting. Inte blivit skicklig i nån sport. Inte lärt mig nåt instrument ordentligt, inte spelat i nåt undergroundband som blivit nåt. Inte släppt en poesisamling, ingen roman. Nu är det försent att vara lovande. Jag får panik!
4. Tänker mycket på min egen begravning. Var på en begravning nyligen, en väldigt fin. Hon, Johans farmor, hade levt ett långt och lyckligt liv och det var uppenbart hur alla, många, hennes barn, barnbarn, syskon, vänner, alla, älskade henne. Verkligen älskade henne. Hon var varm, älskande, rolig och nära. Hon älskade att vara nära nära sina närmaste och brydde sig på riktigt, det verkade faktiskt så, mer om dem hon älskade än om sig själv. Det var så hon var egoistisk. Det var andras lycka som fick henne att må som bäst.
En kvinna, ingift som jag i släkten, viskade efteråt vid begravningskaffet till mig: "Att bli så här hyllad vid ens egen begravning - det är redan kört". HON. Kvinnan som yttrade orden har jag alltid tänkt på som en ängel nedstigen på jorden för att förgylla världen för dem som råkar ha det yttersta privilegiet att komma i hennes väg. Det kändes hemskt att hon sa precis det jag kände, samtidigt gjorde det henne ännu högre stående.
Men det är alltså redan försent att kommas ihåg som genomgod. Johans farmor kan aldrig ha tänkt på Botox.
En riktigt klassiker, en 30-årskris, det måste vara det.
För:
1. Nu har jag fått jobb på en träningstidning och tränar som fan och har blivit lite besatt av att bli fit (men har aldrig varit så hungrig i hela mitt liv, så det känns som att man bara går back på att träna).
2. Har också upptäckt att det inte bara var en dålig dag - en svacka med lite stress och dålig sömn som fått anletsdragen att dölja min ungdom. Det är rynkor som är permanenta och grå hår som om man drar ut dem växer ut igen som grå hår. Börjar i smyg (utåt försöker jag fortfarande verka vara vänsterfeministidealist som hatar idealen och opium-för-folket-skönhetsindustrin) att drömma om botox och olika slags ingrepp.
3. Jag är 30 nu och har inte hunnit bli cool än. Inte Mensa-smart och bildad, ingen expert på nånting. Inte blivit skicklig i nån sport. Inte lärt mig nåt instrument ordentligt, inte spelat i nåt undergroundband som blivit nåt. Inte släppt en poesisamling, ingen roman. Nu är det försent att vara lovande. Jag får panik!
4. Tänker mycket på min egen begravning. Var på en begravning nyligen, en väldigt fin. Hon, Johans farmor, hade levt ett långt och lyckligt liv och det var uppenbart hur alla, många, hennes barn, barnbarn, syskon, vänner, alla, älskade henne. Verkligen älskade henne. Hon var varm, älskande, rolig och nära. Hon älskade att vara nära nära sina närmaste och brydde sig på riktigt, det verkade faktiskt så, mer om dem hon älskade än om sig själv. Det var så hon var egoistisk. Det var andras lycka som fick henne att må som bäst.
En kvinna, ingift som jag i släkten, viskade efteråt vid begravningskaffet till mig: "Att bli så här hyllad vid ens egen begravning - det är redan kört". HON. Kvinnan som yttrade orden har jag alltid tänkt på som en ängel nedstigen på jorden för att förgylla världen för dem som råkar ha det yttersta privilegiet att komma i hennes väg. Det kändes hemskt att hon sa precis det jag kände, samtidigt gjorde det henne ännu högre stående.
Men det är alltså redan försent att kommas ihåg som genomgod. Johans farmor kan aldrig ha tänkt på Botox.