jamesochkarin

En kvinna på mitt jobb berättade förra veckan om ett bröllop hon varit gäst på i Hudiksvall för ett par år sedan. En manlig, överförfriskad gäst reste sig och klingade i glaset under middagen. Han förkunnade att han tänkte lämna sin familj (som han var där med) eftersom han blivit kär i en annan kvinna.
- Och hon sitter där, hade han sagt, och pekat på den nya kvinnan som satt bland gästerna tillsammans med sin man.

Jag har varit med om en hel del von Trier-fester faktiskt. Det livar alltid upp - även om det kanske är tråkigt för den eller dom som har festen, i det här fallet brudparet i Hudik, att någon annan stjäl showen både där och då och i allas framtida minnen. Men det här är bland det smaskigaste jag har hört. Skulle så gärna ha varit med. Om det inte var Johan som harklade sig:
- Jag är ju ingen talare, men...

Vad fan är det jag som har blivit nån slags Malin Berghagen?
På vårtgården var det tydligen jag som var mest mottaglig av alla - trots att jag såg mig som den mest logiska, minst hokus-pokus - alla kategorier.
Men där blev jag ju halvt ihjälspökad. Malin vet, som jag ringde till och kom hem som ett lik i ansiktet till hennes lägenhet i Hornstull vid ett på natten, efter min galna jävla ensamseans med kvinnan från vinden.
En annan Malin skulle sova över och "fick" inte säga till mig precis när det hade hänt - att även hon hemsökts i huset, trots att jag hört en massa duns från nedervåningen när hon låg i sängen och ingen annan fanns på övervångingen.
Nu har jag flyttat 35 mil norrut och hamnar självklart på ett kontor som inte alltid varit ett kontor. Nej, det är en ombyggd 1700-talslada, och i en stor studio inne i ladan finns ett loft där övernattningssängen står. Där har jag sovit två och en halv gång. Första gången vaknade jag mitt i natten av att jag själv satt upp i sängen och hälsade på någon i trappen nerifrån, i ett förvirrat tillstånd antog jag att det var Johan.
Det tänkte jag inte mer på alls sen, man drömmer ju och håller på. Nästa gång kunde jag inte sova, somnade inte förrän på morgonen på grund av alla ljuden. Antog att det var fläktsystem och maskiner som surrade och dunkade och knakade.
Sist, för drygt en månad sen, ringde jag och pratade med Shide medan jag gick och lade mig. Väl däruppe kunde jag knappt höra vad Shide sade i luren. Det låt så mycket nere i studion, och jag antog att någon - även om det var sent - kommit tillbaka till jobbet för att den glömt något. Jag gick ner i trappen och frågade, men ingen svarade. Jag gick upp igen, och då blev jag rädd som ett djur. Det gick nån därnere - det lät verkligen så. Shide hörde till och med grejer i telefonen, och hon pratade lugnt med mig medan jag tog på mig alla kläderna igen och tog mig nedför trappan, genom det svarta stora rummet med ljuden och ut till bilen. Jag körde sju mil klockan ett på natten istället för att krypa ner i en nybäddad säng. Då är man fan psycho. Eller så spökar det.
Självklart vill jag inte framstå som nåt slags new age på jobbet, har absolut inte sagt det till nån. Så förra veckan sade Gadget-fanet och fotografen Petter att det hade liksom "gått nån" i studion förra tisdagen runt 03.00 när han var ensam kvar på kontoret och jobbade över.
Ikväll ska jag sova på loftet igen.
Det måste jag klara, för från och med i höst ska jag sova där en natt i veckan (två dar i veckan i hudik är villkoret för att få jobba kvar på mitt jobb, från deras Stockholmskontor). Jag måste på nåt sätt bli kompis med spöket, annars blir jag arbetslös.