Kannibalrättegång

Har tänkt oproportionerligt mycket på mord den senaste tiden. Har till och med erbjudits psykologhjälp för det. Men jag tackade nej.

Förundersökningen mot den 29-åriga dubbelmördaren i Gävle och Skutskär är det värsta jag läst. Faktiskt. Och nu har jag fördjupat mig så mycket i det, och tycker synd om kannibalen.
Det är det där med det fria valet som jag inte tror på. 29-åringen gjorde så gott han kunde, och det var att mörda två tjejer som han kallade sina systrar. Förstå om det är det bästa valet man har. Det är egentligen mest synd om honom.
Idag fick jag se honom också, på rättegången. Media hade bokat upp 25 av 35 platser, så det blev jättefå över tíll allmänheten. Släkt och vänner till offrens anhöriga, som skulle vara där och stötta, fick stå utanför rättssalen för att jag skulle sitta där och vara mediahora.
Och jag erbjuds samtal med psykolog från Företagshälsan för att jag jobbat så mycket med det här fallet, men Tommie Karim får inte prata med nån.
Det är nåt skevt. Jag sitter hela tiden på den nedgungade sidan av brädan.
Och då menar jag inte att jag är tjock (även om det även skulle funka som icke-metafor för mig och Tommie Karim).