Djup disträtrötthet
Cyklade tidigare i kväll i väg till en vän Eva och drack vin på hennes balkong. Sen cyklade jag tillbaka och mötte min snälla granne i trappuppgången, som vattnat blommor och allt åt oss hela sommaren.
Nu hade hon varit så där grannsjysst igen. Mina nycklar hade hängt i låset och hon tänkte att jag kanske sov, så hon slängde in dem i brevinkastet.
Oj, sa hon när jag kom. "Jag hoppas jag inte gjort nåt dumt nu."
Men Johan är i Gävle och den som har extranyckel till oss är på lilla Torsholmen utanför Ljusterö.
Inne i lägenheten låg min jobbdator, passerkort till jobbet, nycklar till mitt jobbskåp...
Hade för mig att vi hade gett en nyckel till ett par gamla Gävlerävar Anna och Andreas i granngården och ringde dit. Men nej, den hade de lämnat tillbaka, men jag fick gärna sova på deras soffa.
Anna kom på att hennes pappa skulle åka från Gävle till Stockholm i morgon för en konsert.
Toppen, då kunde Johan lämna nycklarna till honom.
Ringde Johan och invigde honom i den halvjobbiga logistiken. Men han hade ju lämnat sin nyckel hemma för att inte tappa bort dem under sina två veckor på vift. Just ja.
Låssmed, vad kostar det? Ett par tusen? Helvete.
Sen kom han på, min mamma, även hon i Gävle, har ju en nyckel.
Ringde henne, hon skulle möta upp Johan i morgon som skulle leverera öppningsdonet vidare till Annas pappa som i sin tur skulle köra den till huvudstaden där jag skulle möta upp i morgon kväll.
Sedan kände jag på dörren.
Den var öppen.
Daaaahhh.
När jag tror min disträhet har peakat finner den alltid en väg uppåt, mot nya svindlande höjder.
Jag orkar inte.
Kommentarer
Postat av: Jennie
Hur jobbigt det än måste ha varit för dig, sitter jag nu här med ett litet leende på läpparna och tycker att det är fint att du delar med dig!
Postat av: Lisa
Det känns tröstande!
Trackback