#metoo och jordens överlevnad - som ett smäck

 
 
Ingen vill ju vara en party pooper.
En som drar ned stämningen när alla har det kul.

Det är en av många paralleller mellan behovet av #metoo och ett ännu större upprop för att rädda jorden från ett
ekologiskt armaggeddon på grund av allas vårt ohållbara sätt.

För mig, och för många fellow honkön jag pratat med senaste dagarna är det helt uppenbart att det hänger ihop:

Tystnadskulturen.
Vid försöken att påtala det som är ett pågående sjukt beteende inför öppen ridå, blir gruppen obekväm och embryot till sanning skämtas bort.
"Du har ingen humor", ibland uttalat, annars mellan raderna.
Eftersom hela gruppen på något vis är insyltad i just detta sjuka, av hävd. Man skrattar med, åt sig själv. Slappna av nu, gumman.
Att ta bort sjukan kräver en slags revolution, och hintar man ditåt är man ju extremist. En humorlös extremist.

Kvinnoföraktet
Alla individer oavsett kön lär sig på olika vis under uppväxten tycka att det som oftast förknippas med manliga karaktärsdrag alltid är att föredra framför det vi konnoterar med kvinnlighet.
Trots att jordens långsiktiga överlevnad torde vara alla till gagn, så tycks det som om oro för framtiden, natur, djur, ökande flyktingströmmar i miljöförstöringens spår och våra barn och barnbarns mående tillhör kvinnorollen. Det mjuka, omhändertagande - därmed svaga.
Opinionsundersökningar visar det alltid. Och jag ser detsamma på redaktionerna och i de flesta sammanhang: det är fler kvinnor än män som engagerar sig i miljöfrågor.
Kollade nyligen in på klimatförnekande tankesmedjan Stockholmsinitiativets sajt. "Kvinnor är helt inkompetenta", finns bland kommentarerna. Under ett inlägg om att SR uppmärksammat klimatångest bland unga, slås fast att inget som heter klimatångest existerar, det har miljöfascister hittat på, chattar grabbgänget.
Forskaren var kvinna, och därför inget att räkna med. "De kan ju inte tänka logiskt". Säger någon och nästa delar en studie som visar att jorden mår tipptopp. Källa: Trumpstödjarsajten Breitbart, eller en annan amerikansk organisation med oljejätten Chevron i styrelsen.

Vi är flera kvinnliga journalister som delar erfarenheten av att i omgångar på olika redaktioner ha försökt lyfta miljö- och klimatbevakningen på agendan. Påpekat att det borde vara det viktigaste området att följa dagligen.
FN säger att vi har 60 år kvar av möjligt jordbruk, med dagens brukssätt. Vi kan inte njuta av Titanic-orkestern som spelar.
Men blivit bortskrattade. Och fått fortsätta hålla oss till att bevakning av manliga sportutövningar är viktigast.
Eller krim, försvar, om det är fysiskt, med vapen, eller IT.
Vi fogar oss utan order, och skrattar åt miljönissar. Man vill ju inte verka kvinnlig.

Med #metoo tycker jag mig se en fördämning brista. Leendena hos oss har stelnat och käkmusklerna kan äntligen börja slappna av.
Det som behövs nu är att fortsätta störa.
Riktiga rejäla party poopers, humorlösa jävlar som en gång för alla sätter stopp för dragen som inte borde förknippas med att vara människa: egoistiska, kortsiktiga, roffande mindrevärdeskomplex som yttrar sig i att hantera allt, kvinnor, män, barn och jorden, som att de kan konsumeras.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback