Gud finns
Diskmaskinen har börjat funka igen. Bara sådär! Jag bad en stilla bön och provade, efter att ha låtit den stå där trasig i snart en månad. Och så bara satte den igång och diskade och diskade så det stod härliga till.
Det är dumt det där, som med mycket, när man väl en gång fått smak på det ljuva livet, i det här fallet avsaknaden av ett ändlöst gnidande med plaststrån mot uppblött keramik, järn och rostfritt stål, är fråntagandet av den avsaknaden smärtsam. En del i smärtan består av vetskapen om bortskämdheten som smärtan i sig innebär. Man borde ha hållits kort från början.
Nostalgi
Särskilt såna här gånger när jag är helt ensam en vecka, och tystnaden tvingar en att tänka. Tid att tänka som man längtat efter, men som med det mesta, när man får det är det inte som man tänkt. Den här känslan av längtan tillbaka till nåt som kanske aldrig funnits. Eller fram emot nåt som troligen aldrig blir. Eller vad det nu är. Smäktande och diffust. Behöver inte betyda nåt dåligt.
Känns ibland som psykets motsvarighet till billiga kioskpocketdramer. Man vill bli berörd, därför köper man det. För att få känna känslor, riktiga känslor, inte nödvändigtvis feel good. Det vill inte ens inre laterna magica heller alltid. Behöver inte vara mer med det än så. Inte för att förringa. Psyket, du ska veta att jag på det hela taget verkligen tycker du är väldigt djupt.
Hycklar-Uffe
-När man fyller 50 kan man inbilla sig att man har hälften kvar, men 60 går inte att negligera. Då kan man antingen sitta stilla, klippa gräset och vänta på barnbarnen … eller inte. Mina tre barnbarn bor 60 mil bort, jag tänker inte sitta och vänta på dem.
Citat från en Lundellintervju i DN som i stort annars är ett långt skryt i hur reportern förstår Lundells bitterkrypteringar och framförallt om det faktum att han personligen fått motta ett brev av den store själv "EJ FÖR PUBLICERING!".
Skjut mig på plats om jag nånsin skulle säga att jag kände nåt som är i närheten av samma obryddhet inför Emil, oavsett hur han känner för mig.
Ok, man kan tycka att det är modigt att säga som man känner om det är så man känner, och skita i hur o-pk det är. Och jag gillar att han säger det självklara om Annie Lööf. Att ingen skriker!
Samtidigt kallar han en jag jobbar med för korrupt fitta.
Tänker inte skriva vad han själv bör kategorieras som. Det är för billigt.
Trots att Lundell har många politiskt vettiga poänger, och visst kan man undra hur nån över huvudtaget kan låta bli att vara bitter över världens tillstånd och att inga längre drömmer om universell kärlek som under Summer of love, så måste man ju se likheterna mellan Tuffe Uffe och Bert Karlsson.
Nån som skiter i konsekvenserna för andra under förevändningen: Jag tar bara bladet från munnen och säger vad ingen annan vågar. Vad alla ute i stugorna egentligen tänker och tycker. För att få lite drag under galloscherna och parallellt utnämna sig själv till martyrmässig sanningssägare. Ok, jag säger det, trots smällarna jag vet att jag får ta!
Igenkänningssträngen kan nog slås an i folks fulaste inre vad fan man än säger, jag är övertygad.
Allt finns där, hos alla. Bara för det behöver det inte vara sant, och framför allt inte nåt man borde framhäva. Det blir självuppfyllande bitterfrätande profetior.
Mot främlingar hos Karlsson.
Mot de närmsta, eller dem som borde vara de närmsta, hos Lundell.
Han om nån, som saknar världssamvetet, kärleken och tron på att internationell solidaritet skulle infrias på riktigt från sitt älskade -68 som han så krampaktigt koalaklamrar sig fast vid - han borde väl fatta att inga barn kan växa upp och tro på att människor världen över kan förenas som en i kampen för godhet, om inte ens morfar bryr sig om mig. Eller pappa.
Lundells ultraegoism är fnösketorra vedträn i brasan som förbränner socialismen han säger sig älska.