jamesochkarin

Där borta i Strasbourg gjorde jag reportage om lobbyismen i EU och träffade bland annat en pro life-lobbyist.

Han tog emot på sitt tjusiga kontor mitt i stan, som ett rum på Nationalmuseum.

Runda glasögon och sidenscarf nedstoppad i ylletröjan. Mannen förde sig och klädde sig som en äldre herre på 1800-talet, men visade sig vara bara lite drygt äldre än jag, född på 70-talet. 

Han var så mjuk och trevlig och vänlig i sin lena röst.

Tänkte inte på att en riktigt bra lobbyist inte är en hårdför frånstötande typ utan just en sån som den här, en behaglig. Och han pratade och han pratade och när jag frågade om han någonsin lyckats omvända en abortförespråkare så tittade han mig djupt i ögonen och lutade sig över mahognybordet.

"Kvinnor som själva gjort abort brukar till en början verka tuffa och tala högt och stolt för sin sak. Men efter ett längre samtal om vad det verkligen betyder, brukar de gråta".

Kände hur tårarna pressade i tårkanalerna och gick därifrån med en klump i halsen.

 

En annan jag mötte var från "Mammor för marijuana". Hon var också skicklig, på sitt vis.

 

Kvidevitt och vårvindar i tallarna utanför fönstret.

 

Alltid så svårt att skriva nåt efter att senast ha tömt ut nåt hiskeligt. Och på så vis blir den här bloggen precis som samtliga mina gamla dagböcker från högstadiet och gymnasiet: väldigt sporadiska och ger bilden av en svårt sinnestyngd, depressiv, svarthjärnad.

Eftersom jag tydligen mer sällan har behov att skrika ut i cyberrymden hur bra jag mår.

 

Men just nu mår jag konstigt nog bra, trots det där jag skrev sist.

Och trots det att två av världens bästa pappor inte finns längre. De har försvunnit och lämnat efter sig en varsin fru, två döttrar och tre söner vars hjärtan alla brustit.

Det är så djävulskt konstigt hur det bara kan få gå till så. Så fruktansvärt att se hål i bröst, som aldrig kan fyllas.

Återigen, och det värsta är att det här kommer fortsätta och accelerera genom livet, är det här definitiva slutet så omänskligt brutalt. Från allt till inget på en sekund. Ett helt liv svävar iväg så jävla lättvindigt. Var det inte mer värt än så, om det nu bara ska va svart sen för evigt? Och de där hålen hos de kvarvarande repareras inte utan blir fler, det är kanske det positiva med att gå i främsta ledet mot liemannen.

Priset för att gå längre bak är även det högt och obarmhärtigt, som min morfar, 94, som nu fick hålla tal vid sin sons kista. Det hålet, och mormors, är kanske de största av alla.

 

Trots allt det här och det hiskeliga mår jag alltså rätt bra nu, nästan skamlöst.
Och de med de större hålen ser ut att klara att leva vidare. De kan redan ha kul i stunden.

Uppenbart, med nästan alla jag pratat med som förlorat nära, att saknadssorg alltid är saltad med skuld över att den ofta ganska direkt späds ut med glädje. Tänk alla begravningsfikor. Men de är ju gjorda för det, för att kropparna de brustna hjärtana ligger i inte ska sprängas.

Skratt som skyddande plastisolering kring grova elledningar av ledsnad.

 

I natt vid 04.55 går taxin mot Arlanda och Strasbourg, där jag ska jaga grå kostymer i ett par dar. En man hunt i parlamentskorridorer.

Vet inte varför jag så abrupt ville säga det. Bara for the record, kära cyberrymd, för att visa hur pass väldigt komplex jag är, som livet självt, och för att lätta upp stora stråkstämningen med lite rejält byråkratiskryt.