Dödsryckning
Vågar inte skriva det jag egentligen vill säga, har blivit för självmedveten nu i dagarna och undrar vem Jamesochkarin skriver för. Och tänker att Jamesochkarin är en jävla tönt.
Samtidigt vet jag att drama queen-Jamesochkarin direkt skulle triggas i gång av ett svulstigt uttalat avsked och krypa till utfläkningskorset på studs. Det skulle bara bli en genant rundgång.
Fortsätter uppdatera här, alltså.
Med en exklusiv förpublicering av min avskedskrönika i FP nr 2/2011.
Observera! Observera! Bara för Jamesochkarins läsare!
Dödsannonsera i Friskispressen!
Möjligen är det så att döden upplevs mer avlägsen för människor som tränar än för andra. Eller så är dödsskräcken tvärtom större. Liemannen kanske är den mest effektiva personlige tränaren.
Hur som helst har det slagit mig att inga vill avisera bortgången av nära och kära i annat än dagspress. Dött är dött, måste nyheten vara så himla aktuell? Många av F&S medlemmar har väl annars fler band sinsemellan än till, säg, DN:s läsarkrets?
Har därför föreslagit för vår annonsavdelning att man borde storsatsa på denna för tidningens del ännu oexploaterade del av marknaden. Men kollegorna tycks hittills ställa sig avvaktande till min idé.
Jag som älskar att läsa dödsannonser. Avslutade liv i släktdestillerade koncentrat.
De säger så mycket, rakt ut och mellan raderna. Smärta målad med breda penseldrag. Ibland en karg, fåordig men lika stark sorg. Då och då anar man att den avlidna inte var av den mest älskvärda sorten.
Och i topp, om det inte är ett kors, en bitterljuv smak av den dödes stora livsglädje. En palett och en pensel, en gitarr, två älgar på en tallhed, en svingande golfare eller AIK:s emblem.
Sug på denna karamell! Fundera på vilken symbol du skulle välja. En kettlebell? En knäböj i profil? Och hur skulle du vilja beskrivas? Med den tanken i huvudet kommer du säkert av bara farten bli mer ihärdig i din träning. ”Lisa – gav kissande hunden ett ansikte utåt”. ”Lisa – gjorde en turkish get up som en gudinna” eller ”Lisa – bosubollens bästa vän, har lämnat oss i oändlig sorg och saknad”.
/Lisa Röstlund
Redaktör – som lämnar in (just nu dock bara från det här jobbet).
Monica Z
- Nöjd med mitt liv? Nej, verkligen inte, det kommer jag aldrig bli. Och det hoppas jag ingen är som världen ser ut.
- Drömmar? Ja, de är så många. Det är klart att jag har drömmar. Att det ska bli bättre för alla stackars jävlar.
- Männen i mitt liv, hur menar du? Det har hållt på sedan det startade. Så är det väl för alla. Men jag skulle aldrig klara mig utan karlar. Sån är jag!
Hade inte sett Tom Alandh-dokumentären om henne från -89 som gick precis på SVT. Se, om ni inte sett!
Man älskar henne om möjligt ännu mer.
Men hon är annars en sån man kunde se på. Man hörde det på henne, utan att hon behövde uttala allt det roliga, insatta, intelligenta hon sade. Det räckte med att se hennes blick, lyssna till hennes röst, för att avgöra att hon är en sån, en av de få som förstår hur allt ligger till. En sån som kan överblicka allts tillstånd och se in i folks själar.
Tage Danielsson, en sån man också såg och hörde det på, som beskrev henne.
En nattklubbsdrottning doftande av logar.
Ett lingonris som satts i cocktailglas.
En blond negress från Värmlands huldraskogar.
När hon sjunger hans (och Hasses) Var blev ni av är det två såna som vet som smälts ihop. Det är därför jag aldrig kan tycka något är vackrare.
Och även om jag aldrig ens fick vara med och uppleva drömmarna som uppnåeliga så är precis den saknaden en konstant.
Sitter och sörjer dem nu i vårt fina nya hem. Det är så fint så fint så fint.
Men jag är aldrig nöjd.
När jag hörde Monica säga detsamma så kändes det bra ändå.
Ett par gåtor
Då slog det mig att jag inte kan komma på en enda tekanna som fyllt den enda funktion som den är tänkt för, förutom att hålla teet varmt. Att ha förmågan att smidigt få vätska att flöda från sin behållare ner i en annan. Det strilar alltid te längs undersidan av pipen eller åt sidorna när man vill hälla. Och locket sitter sällan kvar utan att man håller i det medan man häller.
Man har lyckats klona folk och tillverka plasma-tvapparater. Men konstruktionen av tekannor måste vara en fruktansvärd nöt som människosläktet hittills inte lyckats knäcka.
Och så till ett annat produktmässigt mysterium.
Fick häromsistens en nysläppt hälsobok på mitt bord för recension.
Den väcker direkt så många frågor.
Utrensningstillägg
Denna inbjudande flaska fick jag av Elin för några år sedan:
Handen är dock inte min utan en okänd mans, alternativt en respektingivande kvinnas (bilden är snodd från cyberrymden).
Etikett på baksidan:
Lisa 1979
Vinet Lisa är gjort av de allra härligaste druvorna i Trödjes vinlundar. Områdets unika radioaktivitet skapar vinets speciella skimmer, och en eftersmak som dröjer sig kvar hela den långa halveringstiden. Lisa har lagrats i exakt 27 år, vilket är 27 år för mycket enligt dess antagonister i grannbyn Björke. För varje år som gått har vinet Lisa fått en allt rökigare smak, samtidigt som inslaget av tattarblod bleknat något. Avnjut gärna vinet Lisa med en klassisk dänga av Bryan Adams och en påse sourcream-chips.
Överdriven förtäring av Lisa kan leda till frispel.
Vinet Lisa kan med ett ord beskrivas som: "härligt".
I två ord som: "jävligt härligt".
Så, äntligen förevigad och redo att möta sitt öde nere i glasbubblan.
Nu är det tomt så det ekar här hemma. Och precis de senaste veckorna har vi här på gatan lyckats få ihop Byälvsvägens eget husband. Så nu vill jag inte riktigt flytta - även om det bara är några kvarter bort.
Men Byälvsvägen är alltså redan erövrat. Näst i tur: Resten av Bagarmossen - Nackareservatet - Skarpnäcks stadsdelsnämnds förvaltningsområde - Världen!
I lördags var jag med lite fint löst folk på Södra teatern för att se vänner till Capri och Anders i fantastiska Darya & Månskensorkestern. Om ni missat - se!
Nästa gång de spelar tror jag det skulle vara utomhus passande nog, i bistra vinterkylan.
Min kväll kröntes av att en kille med lite lätt tillbakadragen utstrålning stegade rakt fram emot mig. Kände igen anletsdragen väldigt väl men hann aldrig placera dem utan antog bara att vi kände varann och mötte honom med ett "Tjenare!".
Han sa inte hej lika högt, men bjöd upp till en finsk tango.
När han talade trillade poletten ner.
Tore från FC Z.
Den som inte älskar honom (och Glenn Hysén för den delen) efter att ha sett serien kan sticka och brinna.
Pet Sounds Bar lördag förresten! Johan och Peter spelar skivor.
Utrensning
är det som pågår på Byälvsvägen 34 för tillfället.
Tricket med prylutrensning är att skaka av sig alla former av nostalgi. Stålsätta sig för att slakta gamla kalendrar från gymnasiet, egenhändigt prydda med Carl Bildt-bilder utanpå och där man inuti noterat provdatum, vilka svartvita polska filmer man sett på 7:an, vilka man fikat med på Café Spegeln, vilka man hånglat med och vilka konserter på Kungen i Sandviken man besökt. Indianmönstrade storskjortor som skulle hänga under en gigantisk pufflugg och över tights och USA-sockor tidigt 90-tal. Eller den oanvända köksattiraljen som ska kunna kärna ur stocken ur en hel färsk ananas utan att den behöver skalas.
Sist jag hade en liknande uppgörelse med det förflutna var då mitt flickrum skulle möta de sälla jaktmarkerna, sedan mina föräldrar sålt det röda huset på Skeppargränd 6 i Trödje.
Hjärtat svider än när jag tänker på det. Då gjorde allt så ont att Malin fick komma som en inhyrd Auschwitz-bödel för att hjälpa mig sålla och skicka vissa kära ägodelar till ugnen.
Mitt i all bråte låg ett kuvert. Ett brev adresserat till mig från Sveriges Television, med den gamla lego-blå-gröna 80-talsloggan. Det var något jag helt hade glömt bort:
"Kära Lisa.
Vi tackar för ditt brev, men måste tyvärr meddela att Roxette inte kommer att vara ett ämne vi tar upp i kommande säsong av Kvitt eller dubbelt."
Jag och min bästis Johanna var inte bara ett samarbetande porrnovellförfattarteam utan även simultant kära i Per Gessle. Vi, eller åtminstone jag, var dock långt ifrån expert på hans och Maries musik, liv och leverne - kärleken gick mer på känsla än meriter. Så det hade nog inte gått särskilt bra för mig därinne i glasburen med den där triller-fanfaren stressandes som grädde på moset.
Dessvärre tror jag inte heller att min lilla sälkutingknubbiga uppenbarelse med snedlugg i proportion med Leningrad Cowboys, så välsprayad att det finns bildbevis på att den fortfarande kunde hålla sig i perfekt givakt även i nedfarten av Ölands Djurparks berg-och-dalbanas värsta backe, direkt hade fått honom på fall.
Eller kanske, vem vet? Vilken Sliding Doors-tanke. Men det var SVT som just vid detta tillfälle tryckte på den röda Nej-ödesknappen.