jamesochkarin

Johan är i London med folk från tidningen Reggae Galore och filmklubben Topper, grejer han jobbar med vid sidan av Arbetaren. Han sms:ade nyss att han hänger med Mick Jones från Clash. Hade bild och allt.

Jag som aldrig ens lyckas se Lill-Babs när vi är i Järvsö, fastän jag är den som helst av alla vill se henne och spanar konstant. Har i och för sig sett henne, men det var på en röda-mattan-bio-kändispremiär (som jag fick äran att gå på med en av mina mesta kändiskompisar, författarinnan Elin). Det är som att ha sett en varg på zoo - det räknas inte om man inte ser den i sitt naturliga habitat.
Alla andra som kommer till Järvsö och hälsar på när vi är där ser Lill-Babs på Ica och överallt.
Då brukar jag bli avis.

Nu blir jag faktiskt väldigt avis.

Annars, en bra kväll hos Capri och Anders.

I morgon ska Space Staren glida norrut och föra mig och Emil till Gästrikland. Vi måste dit, Emil måste få umgås med sina rötter.
Till min stora sorg har jag nämligen börjat uppmärksamma att min son pratar stockholmska! Han kommer alltså, om inget görs åt saken, aldrig kunna uttala "Passa la gosse!" korrekt.
Så jag gör mitt yttersta för att få honom att prata som folk. Anstränger mig för att låta mina "l" vara extra tjocka, mina "ä:n" extra breda, ansiktsmuskulaturen extra slapp och struphuvudet vila extra långt ner i halsen.

Jag blir så less på mig själv ibland. Eller rätt ofta, även om det är varvat med hybris.

I dag på väg hem efter jobbet knallade jag som vanligt ner vid St Eriksplan för att hinna med 16.06-tåget hem innan dagis stänger. På perrongen tittade jag upp på digitala textremsorna som rullar förbi med tiderna och noterade att mitt tåg, det mot Skarpnäck, skulle komma om fem minuter. Slappnade av och satte på Nina Simone i hörlurarna.

Klev på när blå vagnarna rullade in och slog upp sina portar, satte mig i ett hörn, lutade huvudet bakåt och blundade för att slippa se trängseln och alla sura miner. Tittade upp vid Gullmarsplan bara för att sluta ögonen igen.
Nästa gång jag tittar ut känner jag inte igen mig alls.
- Nästa station Svedmyra, säger mjuka mjuka rösten som tillhör förinspelade utropskvinnan vars hals jag just då vill sliza upp vidöppen.
Svedmyra! Vad i helvete.
Vänta nu. Jag väntade inte fem minuter där på perrongen på St Eriksplan. Jag väntade högst två. Klev alltså på fel tåg - det mot Hagsätra.

Blicken upp på rullande tiderna igen i motsatt riktning. "Hässelby Strand 7 min".
Och klockan: 16.30. Dagis stänger om 30 minuter. Satan satan satan. 
Alltså inget att göra. Bara att ringa efter en taxi.

Stora taxichaffisen försökte trösta mig med att han också hade lidit av förvirring i dag. Han hade städat ur bagageutrymmet inför dagens arbetspass, men glömt stänga bakluckan och backat ur garaget med den öppen. Pang hade det låtit, och nu hade luckan slagit sig så att den gick att stänga - en gång. Men inte öppna igen.
- Det kanske är nån väderspänning i luften eller nåt som påverkar. Eftersom det har hänt både dig och mig i dag, funderade han.
- Ja, eller är det inte fullmåne just nu? Kanske kan vara det, föreslog jag.
- Nä, sånt där med månen, det är bara flum, slog föraren fast.

Men för min del tror jag tyvärr jag varken kan förlita mig till kalendern, NASA eller SMHI för att förhindra såna här fadäser. Jag är så jävla tankspridd. Det får jag ofta höra när folk frågar mig nåt för tredje gången och jag tittar igenom dem.
Och allt förvärras av musik. Jag kan tydligen inte lyssna på musik, i alla fall inte musik med bra texter, när jag ska ta mig nånstans eller göra nåt jag måste, som att jobba. Jag provar om och om igen för det är så skönt att försvinna bort, särskilt på hemska platser som SL-fordon under rusningstrafik. Men jag försvinner för långt bort, jag tar mig aldrig tillbaka i tid. Jag åker för långt på tunnelbanan, går in i folk eller rakt ut i trafiken, känner vinden av en långtradare mot näsan och tittar upp en hårsmån från döden.

Den här gången dog jag inte men disträheten - i kombination med "My man´s gone now" - kostade mig 172 spänn.

Vår granne. Han knackar på vår dörr varje dag.

Johan träffar Pär och strax innan Emil skulle lägga sig knackade det särskilt hårt på dörren. Jag antog det var Johan, fortfarande inte inkörd i Byälvsvägens vardagsritualer efter tillvaron i skogen. Så jag skickade fram en naken nybadad Emil att öppna.
Hörde från vardagsummet Emil stå och chitchatta vant med någon på loftgången och utgick fortfarande från att det var Johan tills jag hörde den bekanta, läspande Tom Waits-rösten basunera ut standardfrågan. Haru morsan eller farsan hemma?

Jarmo satt framrullad i sin two wheel seat, med grå sjölejonmustachen draperandes munnen. Det brukar vara en tia eller ett par cigg han efterfrågar, och oftast får. Men nu behövde han låna nyckeln till yttre porten.
- Ja har tappa bort min och nu ska ja ner och dricka nåra bira. Så jag måste ha en, dom låser juren där jäveln vid nie.
Trots finska bakgrunden bryter han på grov söderslang, inget annat.
Han fick den, trädd på ett grönt reklamnyckelband som jag, likt en kranskulla längs hans slutspurt mot mål - pizzeria Caprese i Bagis centrum, trädde om hans tjocka hals.
- Hur har sommarn vare rå förresten?
- Bara bra. Din då?
- Jo bra. Dom drog ut den sista tanden på me och sen åkte ja på borrelia. De va jävligt jobbigt.
- Det låter inget vidare.
- Näe. Haru käka vitlök?
- Ja lite... Känns det?
- A, men du, jag slänger in den här i brevinkaste när jag e klar hörru!
- Okej!
- Och du. Du har fortfarande ente fixa korten, påminde han medan han rullade mot hissen.

Just ja, det hade jag glömt. I våras kom Jarmo över och frågade, eftersom han sett att jag har en bra kamera, om jag inte kunde ta några bilder på honom, som han ville skicka till sin kompis i Finland. Visst, sa jag. Okej, ge me tie minuter, sa han, och kom tillbaka efter en stund.
Jag antog att han skulle göra sig fin.
Men han rullade in i hallen endast iförd blöjor och en napp i munnen.
Blöjorna hade jag sett förr, dem har han varje dag. Men nappen var nåt nytt. Jag ställde inga frågor, utan körde vår fotosession som utlovat.
Han bad mig ta helkroppsbilder, framifrån, ur grodperspektiv och snett ovanifrån. Och nära ansiktsbilder då han sög på nappen, stint stirrande genom linsen.
- Min polare, han vet om att ja e schizofren.
- Okej.

Lovade att printa ut åtta av bilderna för att Jarmo ska kunna posta iväg dem till sin vän i öst.
- Du får ett sexpack om du göre.
- Det är lugnt, det behövs inte.
Jag ska göra det nu.
Antar att det är att han ska visa att han har nån slags distans till sig själv. Till inkontinensen. Tandlösheten. Självironi som ska sändas iväg och ses på. Visa att han lever ändå.

Blir ju en hel del Bamse va.

Bamse, världens snällaste.
Jag har köpt det där som alla andra tidigare, som kejsarens nya kläder. Men ju mer jag ser desto mer tycker jag han är en uppblåst besserwisser. Den där jävla björnen!
Bamse är bra på en sak - att bygga myten om sig själv.

1. Bamse Bamse starkast utav alla, men han tycker inte om att slåss.
Jo, det gör han. Han bankar skiten ur Vargen, Knocke och Smocke och annat löst folk med sargade bakgrunder som hamnat snett i samhället titt som tätt. Slänger upp dem i höga trän osv osv. Alltid med ett ögonbryn upphöjt och en avslappnad look. Han posar medan han gör det!

2. Bamse är snäll.
Mot sina polare ja (förutom neurotiske Lille Skutt som han mest behandlar nedlåtande). Men de som står utanför den innersta kretsen kan han visst vara "snäll" emot, rädda ur kriser för att ta emot folkets jubel, men ofta utnyttjar han okända för egen vinnings skull på ett rätt otrevligt sätt. När Bamse och Lille Skutt ska ta sig till trollskogen liftar de med Herr Snigel. Men det skulle ta två veckor får de veta efter ett tag och se det var alldeles för långsamt. "Jaha, men då kan vi lika gärna gå", säger Bamse surt och hoppar ut från snäckhuset. Inte ett tack.

3. Bamse är rättvis.
Där falerar det totalt. Han dopar sig med dunderhonung mest var dag och har en kompis som är magisk vetenskapsman. Kolla bara in fotbollsmatchen Bamse&Friends vs Vargen och hans gäng. Bamse inleder med att dopa sig och skjuter ett dunderskott rakt i magen på Vargen som flyger in i mål. Det döms som mål. När Vargen skjuter ett minst lika bra skott - utan hjälp av dopningspreparat - står Skalman i mål. Eller inte står, sitter, på sin nya uppfinning, en bollräddarstol som sparkar ut alla bollar automatiskt. Då blir givetvis Vargen&Co uppretade men domaren Herr Gris godkänner. Det slutar med slagsmål, där Vargen och hans kompisar åker på storspö och även blir verbalt uppläxade av Bamse om att den som ger sig in i leken får leken tåla.

Det spöregnade när jag hämtade Emil från dagis. Följde med Capri och Nike in på Ica och handlade. När jag skulle sätta i nyckeln i dörren, då även underkläderna var genomsura. Nehej. Kvar på jobbet! Tillsammans med jobbnycklarna. Johan jobbar sent, så det var bara ut i regnet igen, tillbaka in på Ica och köpa blodpudding till Emil som jag stekte och gav honom hemma hos Rasken och Andreas. På med blöta iskläderna igen och ta tunnelbanan till Rådmansgatan där Johan mötte upp på perrongen med sina nycklar. Sen vänta på nästa tåg tillbaka med en övertrött Emil som inte ville sitta still.

Tillagt i efterhand: Ser när jag googlar på det här med Bamse att jag är väldigt sent ute. Finns till och med en gammal tråd på Flashback där detta uppmärksammas. Aldrig får man va först.

Tisdagen inte direkt från helvetet. Men från...Tierp?

Finns ingen bra övergång från det förra.
Men jag kan nämna att även om det är ett vidrigt trauma är hon inte knäckt för livet. Hon hatar inte manssläktet och kan dra våldtäktsskämt redan (Jag försöker få henne att slå mynt av det hela, skriva en bestseller som blir en storfilm. I förlängningen har jag dollartecken för ögonen även för egen del - jag kan hjälpa till med merchandise, t-shirts "I was raped and all I got was this lousy t-shirt" och sånt runt omkring och i slutändan ser jag framför mig ett tema-sommarland för hela familjen med åkattraktioner som Sega polisradiobilarna, Fritt Olöst fall, Förbjudna Uppskjutet och Våldtäktstunneln).

Kommer just från Nysättra, Elisabeths föräldrars ställe vid havet utanför Norrtälje.
Es war wonderbar, som vanligt.
I bilköerna tillbaka mot måndagen, hösten och stan avslutade vi helgen med att försöka smida planer för framtiden. 
Johan vill resa mer, var det första han sa. Han får panik av att tänka på att han troligen inte kommer att kunna hinna åka till New York 25 gånger till och samtidigt hinna besöka alla länder i Västafrika och sjuttio andra ställen i världen innan han kastar in handduken.
Medan jag tvärtom kan känna, just nu i alla fall, att världen inte skulle gå under om någon satte mig i landsarrest på livstid. Att resa och bränna massa pengar på att turista en vecka eller två på ett ställe någonstans dit man kanske aldrig återvänder börjar jag alltmer känna är rätt värdelöst i längden.
Jag gör det ju ändå, turistar, men börjar fråga mig varför. För att man ska? För att det "är lyckat"?

Sen finns det ju mer eller mindre turistiga resemål, det stora huset i Toscana, ok, där bodde bara locals runt omkring och det var bara vänner där.
Men jag har sedan länge kommit fram till att jag hatar sevärdheter. Ställen man ska ha sett innan man dör. Tornet i Pisa får luta bäst fan det vill. Skulle aldrig i livet köa fyra timmar för att åka upp i Frihetsgudinnan, eller Eiffeltornet igen (det har jag redan gjort, två gånger till och med, och det har på intet sätt varit några höjdpunkter i livet).
British Museum, finns det nåt tristare? Flera gigantsalar med tema antika skärvor. Ett par med bara mynt. Allt tråkigt stöldgods. Jag får rysningar av de flesta stora kända muséer.
Alla ställen där det ska knäppas kort som bevis, så att man liksom kan kryssa i fågelboken sen vad man har betat av.

Ok att bo en längre tid på en plats, åka och jobba ett halvår någonstans eller så. För jag vill hinna bli stammis på minst ett ställe - en pub, en mataffär, ett kafé vad som helst, innan jag drar vidare. Försöker hinna det även om jag är nånstans för bara en helg. Ett igenkänningshej åtminstone, annars kan hela resan kvitta!
Om jag gillar ett ställe vill jag helst återvända dit, dricka samma öl, äta samma mat, heja på samma folk. Njutningen av första gången förhöjs om jag vet att jag kan få det igen, ju fler potentiella gånger desto bättre. När något är nytt och vackert och gott och fantastiskt och man vet att det är nu sen aldrig mer, det är mer bittert än ljuvt.
Jag vill främst ha en bra vardag där jag bor, och jobba mer med det jag gillar.
Nu när jag skriver märker jag att jag tydligen är en vanemänniska. Så har jag aldrig tänkt på mig själv.
Tänk skrivandet, va. Så förlösande!

Hur som helst så får väl Johan hatta runt i Afrika då. Solen lyser även på liten stuga, säger jag. Jag får skaffa en egen då, med grill och grogg, och komma personalen på Ica Nära jättenära. Emil - äventyrare eller autist? Han får välja semestersida.

En nära vän till mig har blivit våldtagen.
Hemma i sin egen säng.
Av en kille hon ville ha sex med.

Det är så obegripligt.
Eller det är ju det man tror sig veta teoretiskt, när man läser i tidningen och förstår sig på, att det inte handlar om sex.
Men här var det hon. Hon ville ha honom och det är sällan man läser i tidningen om.
Men han ville alltså att hon inte skulle vilja. Han ville inte att det skulle vara något han fick. Han ville ta.
Därför slog han henne.
Hon blev chockad, paralyserad, som dem man läser i tidningen om.
Sa nej, sluta. Men han slog henne tills hon skrek nej, sluta, som dem man läser i tidningen om.
Och sedan våldtog han henne, som dem man läser i tidningen om.
Slog och slog och våldtog. Som dem man läser i tidningen om.

Hon är den coolaste, starkaste, den man minst av alla kan se som ett offer.
Inte som dem man tror det handlar om i tidningen. Inte alls som dem i tidningen.
Hon ser sig inte heller så och känner sig inte som ett offer, faktiskt, konstigt nog kanske, säger hon. Inte ett dugg, har hon berättat. Men hon kan inte heller känna riktig ilska. Mest förvirring och en slags utanför-kroppen-känsla av att det inte är henne det handlar om, mitt i karusellen av läkarundersökningar, besök på avdelningen för våldtagna kvinnor och polisförhör. Att hon är en av dem i tidningen nu.

Eftersom hon är skarpsynt och har förmåga att klä minsta lilla i ord tror jag att jag förstår mycket. Av hur det gick till, vad som hände innan, under och efter. Hur hon känner nu och varför.

Men jag kan inte begripa, jag kan inte för mitt liv, inte för tusen liv förstå hur han fungerar.

Tror att jag nog kan förstå alla andra våldshandlingar.
Att man vill slå någon, det har jag gjort, göra någon riktigt illa, det har jag velat.
Döda någon. Ja, det vill jag nu.

Och jag förstår alltså på ett teoretiskt plan att nej, det handlar inte alls om sex. Det handlar om makt, förnedring, om våld. Men trots allt så måste man ju bli sexuellt upphetsad av den där makten, den där förnedringen. Av att någon, ju tydligare desto bättre, inte vill.
Om man kunde förklara alla våldtäkter med att det är bara psykiskt störda som kan våldta. Men så är det ju tydligen inte. Per definition juridiskt åtminstone.
Så jag kan inte förstå.
Men mördare förstår jag plötsligt väldigt bra.






(Hon tycker det är ok att detta publiceras.)

Jag har väldigt svårt för såna, på ställen dit jag annars inte skulle haft problem att gå. Men nu hindrar de här namnen mig från att sätta min fot där.

Jag vägrar säga att "i går var jag och käkade på En till grek på Söder". Eller fikade på Café SoFo. Eller handlade italienska köksattribut på Lagamati vid Odenplan.
Eller att jag när jag var i Gävle gick ut på nya innestället - Rockbaren (Oh! Gillar du musik ska du verkligen passa på att gå dit. Det är alltså en bar där de spelar rock!)
Det går bara inte.

I och för sig har jag ju inga problem att säga att jag var in på Dollar Store och köpte några muggar, eller att jag drog en karaoke på Bilagan, den prostitutionstäta nattklubben som fiffigt givits namnet eftersom det ligger mitt emot Arbetarbladets och Gefle Dagblads redaktioner.
Eller att jag tog en öl på på Lucky Grill Bar - haket för de minst lika Bilagan-trasiga själarna som utbyter ömsesidiga om-blickar-kunde-döda-blickar med dem som hopsar in och ut från Friskis&Svettis entré mitt emot på Hattmakargatan. Eller att jag hängde i nåt bås på Heartbrake Hotel.
Eller klippte mig på vilken som helst av Gävles frisörsalonger: Annettes Hårfixeri, Hårkonstnär Tommie, Hårkrusidullen osv.
De här ställena försöker inte vara något som ska föreställa något lite fräsigare än allt annat. Tvärtom! De vet vad de är och de står för det.

De förstnämnda tror dock att de är coola för att de är lite generation X. Eller när det gäller Rockbaren så vet jag inte ens vad det är försök till. (De marknadsför sig även: "Soft häng i källarmiljö". Ett rakt av coolhetsförsök helt enkelt.)
Synd, några av de här ställena är säkert tipptopp. Men mig får de aldrig över tröskeln.

Tyvärr kom jag just på ett undantag från min privata bojkottsprincip.
Facebook.
Jag skäms att säga "vi hörs på Facebook". Hiskeliga namn, det klingar som en sågklinga och skär genom ens heder. Eller ännu värre, när jag hör mig själv vara meta-ironisk och säga Fejjan eller Ansiktsboken.
Huh. Jag rodnar. Vilken tönt jag är.
Och jag rodnar väl mest egentligen över fenomenet i sig och att jag är där.
Men samtidigt är jag ju för skvallerintresserad för att klara av att stå upp för mina på-pappret-ideal. Det är ett underbart sätt att rota i folks privatliv - en stor hobby och källa till glädje tänkte jag säga, men mer frosseri.
Och jag kan inte komma på vad jag själv skulle döpt det här så populära sociala mediet till om jag själv vore upphovsman.

Johan träffar folk i Midsommarkransen. Jag och Emil har varit på en lång trehjulingstour genom Bagis och stannat på blixtvisit hos Elin, Larsa och Majken innan turen fortsatte.
Problemet är alltid att Emil bara vill fortsätta framåt, åt ett håll, aldrig vända tillbaka. Uppåt framåt! Bra egenskap, men när vi är nästan i Skarpnäck är han utpumpad och vill hem. Då vill han bli buren. Emil på höften och trehjuling i handen.
Bli ultrafit med trehjulingsmetoden...

Det är väl det yttersta tecknet på att man är lyckad. Att man får sitta i någon av morgonsofforna och bli glättigt utfrågad om sina bravader. Det är dit alla strävar, till morgonsoffan. Jag erkänner det också.
Jag känner flera som fått sitta där, men jag har alltså inte nått dit än.

Men förra veckan, medan ungarna slogs om en badring vid vattenbrynet i sjön Galven utanför Bollnäs, påbörjade jag och Lovan vår litterära karriär tillsammans. ”18 hål i Hudik – en erotisk golfnovell”.
Nu kan jag skönja målet - mig där i, djupt nedsjunken, bakåtlutad med en loj min som säger: Absolut, jag ställer upp. Jag bjuder på det här, även om jag egentligen inte är folklig. Ni fattar ingenting, men visst. Jag är här. Fråga på!

Är tillbaka i stan, 9-5. Nu ska jag träffa Capri som mot alla odds fortfarande lever.
Och, mina vänner, snart händer det saker.

Fortsätter om sommarpratare. När huset röjdes ur i Järvsö i torsdags lyssnade jag på Pija Lindenbaum. Hade aldrig hört talas om henne tidigare, men hon är tydligen barnboksförfattare och jag gillade henne.
Men hon spelade mycket skitmusik, om ni frågar mig, förutom Olle Ljungström och nåt mer.
Och hon påpekade själv att hon bara gillar manliga sångare. ”Det är konstigt, men när det gäller musik är jag väldigt heterosexuell. Det händer inget med mig när jag hör en kvinnlig röst”.

Tvärtom mot mig. Jag är i så fall musikaliskt homosexuell. Eller, kanske inte -sexuell. Homointellektuell eller vad man ska säga.
För ok, som objekt tycker jag kanske mer om manliga röster.
Men det som kommer mig närmast är kvinnligt. Det jag kan ta åt mig mest av, det som sjunger för mig, som går rakt in i hjärtat.
Och då spelar det egentligen ingen roll om texterna är allmängiltiga. När Merle Haggard sjunger att han blivit sviken av den han älskar mest, kan jag absolut känna medömkan. Men när Dolly sjunger samma sak känner jag liksom tacksamhet att hon säger det jag inte är lika kapabel att formulera så självklart.
Janis Joplin, Etta James, Edith Piaf, Odetta, Karen Dalton, Lucinda Williams, Althea&Donna, Patti Smith, Amy Whinehouse, M.I.A, ja va fan Lotta Engberg, vem som helst som inte har kuk. Jag tycker alltid att de är rakare. Coolare. Låter smartare och mindre image än sina manliga motsvarigheter.
Det är kanske fånigt att min hjärna fungerar så simpelt att jag har så mycket lättare att identifiera mig med kvinnors röster än med mäns. Men så är det.
Eller så är det att jag inte störs av det sexuella hos kvinnor. Det kanske är att jag också är väldigt väldigt heterosexuell, men att det får motsatt effekt på mig. Jag kanske helt enkelt kan ta in mer när inget är i vägen. När kuken inte är i vägen för musiken.

Sen finns det vissa utomordentliga manliga undantag som är så övercoola och intelligenta att de kan tävla i samma liga hos mig och ha kuk men ändå nå fram. Ingen nämnd ingen glömd.