Liten nyårsbön

 
 
Första veckan på ett nytt år, och kommer på mig själv att som vanligt vid den här tiden bli lite extra existensiell. Om det är möjligt.
Kanske inte så konstigt just nu, när ett år som markeras så tydligt svischat fortare förbi än det föregående, som i sin tur svischat snabbare än året före det, ända tillbaka till big banget av min egen födelse. Relativitetsteorin utan att färdas med ljuset, bara av den mindre och mindre fattliga känslan av att plötsligt vara ett år äldre. 
Mamma och pappa har varit lite dåliga. Samtidigt är jag nu i den ålder de var då jag själv börjar komma ihåg dem, tydligt.
 
Och i min mage sparkar det igen, en inre MMA-turnering varje kväll.
Kunde ju inte inte veta, när hon med ultraljudsapparaten visste, så nu råkar jag känna till att det är en hon.
Hon ligger där, mest och samtidigt minst ensam i sitt liv, ofödd, och vet fortfarande inte ett jota. Ingenting om hur allt kortare en livslängd kommer te sig för varje år.
Hoppas hon inte kommer ärva min grubblargen, som jag tror jag fått av farmor. Jag hoppas kunna gaska upp mig själv till att tillräckligt ofta, som jag ändå oftast klarar, vara här, nu utan större bekymmer än vad det blir till middag, om Carrie lämnar sitt barn igen i Homeland eller hur fan den där bromsvajern plötsligt kunde vara avklippt när jag skulle cykla den sprillans nya cykeln (första obegagnade cykeln jag haft) hem från jobbet.
 
Att jag inte förmedlar meningslöshet, det är min största skräck.
Vill att hon ska förstå att det är hon som gör meningen, och hon kan göra den. Lite av en intellektuell arbetslinje (å fy vad vidrigt, förlåt mig Gud) vill jag inpränta i henne och Emil - man kan inte bara sitta och vänta på ett jobb/känsla av sammanhang. Man måste skapa det, det är ett arbete att dra sig själv upp ur lättjan och tomheten. Den ligger och lurar och hugger så fort man blottar lite av sin allt mer ospänstiga hud.
Jobbet handlar om att om och om och om igen försöka hitta tillbaka till det alla sånger, böcker, målningar, allt handlar om.
Den ursprungliga, oförstörda, oblasékänslan hos en själv i brytpunkten mellan barn och vuxen, av att rättvisa är möjligt, urgodhet finns, kärlek betyder allt. Man själv betyder något, allt betyder något och det man gör ger ringar på vattnet och tänk om alla vettiga gjorde ringar på vattnet.
Och att man aldrig vill sluta hångla.
 
Hoppas också att jag, bara för att det är en hon, inte projicerar mig själv på henne för mycket, bara för den sakens skull.
Med Emil kände jag direkt: han är en individ, nästan smärtsamt skild från mig från första början. I hans personlighet är han orubblig, redan från vecka ett. Hoppas jag kan hålla fast vid den insikten och inte tro något annat om henne. Det är kanske könsrollens första, värsta ok, annars, att inte antas vara fri från start.
Hon är nog som jag.
Det är i det antagandet cementblandarn börjar rulla.
 
Hon måste få söka till Paradise hotel om hon vill.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback