jamesochkarin

Har cyklat hem från en beach-after work med Emil vid Söderbysjön.

 

I den här situationen, när håret fortfarande inte torkat, kan jag fortfarande känna rysningarna av när jag fick tillbaka en stor packe brev, vykort och teckningar från mormor och morfar som sålde sitt hus i Valbo och i urrensningen samlade ihop hela barnbarnsskörden av korrespondens.

När jag bläddrade igenom det jag plitat ned genom hela 80-talet och framåt mitten av 90, hittade jag ett från då jag var 6 och precis lärt mig skriva meningar. Det löd kort och gott (fast inte lika oklanderligt stavat):

"Hej mormor och morfar.

Jag har precis kommit ur duschen och är fortfarande fuktig.

Hur mår ni? Jag mår bra. Lisa".

 

Den där porrnovellsinledningen har etsat sig fast och spelar på en nerv som fastnat i ett läge av rodnad, en pinsamhetens ischias.

 

Capri och Anders märkte att de var de enda som hade låsta cyklar i sitt cykelförråd här i Bagis, alla andra var olåsta. Nu har det gått upp för dem att alla andra är stulna och förrådet används av en händig bov som verkstad.

I små högar på golvet ligger ventiler, muttrar, slangar, sadlar och handtag, bland annat från deras egna numera dissikerade cyklar som använts som reservdelskällor.

 

Dessutom finns massor av snowracers i olika modeller uppradade längs väggarna. Någon märkt, "Igor, Stångåvägen", vår granne. En morgon i februari var alla ungars, inklusive Emils, snöfordon i grannskapet plötsligt borta.

Den här okände entreprenören i den undre världen har alltså kommit på en nisch: bli en barnens diamanttjuv.

Genialt!

Men denne borde ändå ha jobbat lite bättre på säljsidan. För lite snack och mycket verkstad...

Nu är de uppiffade åkdonen tillbaka hos barnen.

 

Emil och Johan har varit borta i två veckor nu.

De första dagarna var jag nästan euforiskt lycklig över att gå runt helt ostörd utan tider att passa, inget dåligt samvete om jag blev sen från jobbet, lyssna på den musik jag ville när jag ville, träffa vem jag ville precis när jag ville, som man längtar efter när man inte har det.

Men senaste veckan har det börja göra ont och nu är det fan olidligt. Har aldrig varit från Emil så här länge förr och saknaden har gått över i otålig ilska på nåt vis. Är förbannad över att de måste stanna och hämta upp grejer i Forbacka och lämna nån i Uppsala. Vafan?!

Nu ska de komma om nån timme och jag är nästan nervös. Hör på telefon att han förändrats på rösten på den här korta tiden. Nåt har hänt med hans vokabulär. Är det nu det viktigaste hoppet skett? Kommer jag få krama honom lika hårt som innan, eller har han liksom blivit lite mer frigjord nu?

Det får inte hända! Står inte ut vid tanken på att det relativt snart kommer en tid när han inte ska låta mig hålla om honom, pussa honom, ligga nära honom när han ska somna. När han kommer tycka jag är pinsam, precis som han ska.

 

Kan fatta, när jag tänker på det, såna där som vill hålla kvar sina barn i nån slags evig barndom. Hålla kvar dem i en bubbla, aldrig bli umbärlig. Göra dem till sociala freaks till förmån för ens egen kärlek, den enda man egentligen litar på. 

 

Cyklade tidigare i kväll i väg till en vän Eva och drack vin på hennes balkong. Sen cyklade jag tillbaka och mötte min snälla granne i trappuppgången, som vattnat blommor och allt åt oss hela sommaren.

Nu hade hon varit så där grannsjysst igen. Mina nycklar hade hängt i låset och hon tänkte att jag kanske sov, så hon slängde in dem i brevinkastet.

Oj, sa hon när jag kom. "Jag hoppas jag inte gjort nåt dumt nu."

 

Men Johan är i Gävle och den som har extranyckel till oss är på lilla Torsholmen utanför Ljusterö.

Inne i lägenheten låg min jobbdator, passerkort till jobbet, nycklar till mitt jobbskåp...

Anna kom på att hennes pappa skulle åka från Gävle till Stockholm i morgon för en konsert.

Toppen, då kunde Johan lämna nycklarna till honom.

Ringde Johan och invigde honom i den halvjobbiga logistiken. Men han hade ju lämnat sin nyckel hemma för att inte tappa bort dem under sina två veckor på vift. Just ja.

 

Låssmed, vad kostar det? Ett par tusen? Helvete.

 

Sen kom han på, min mamma, även hon i Gävle, har ju en nyckel.

Ringde henne, hon skulle möta upp Johan i morgon som skulle leverera öppningsdonet vidare till Annas pappa som i sin tur skulle köra den till huvudstaden där jag skulle möta upp i morgon kväll.

 

Sedan kände jag på dörren.

Den var öppen.

 

Daaaahhh.

När jag tror min disträhet har peakat finner den alltid en väg uppåt, mot nya svindlande höjder.

Jag orkar inte.

 

Jag har några återkommande flashbacks som på senare år får mig att undra om jag verkligen kan komma ihåg rätt.

Var det på 50-talet jag gick i skolan?

Då kändes det, som allt annat bisarrt i världen, som självklart.  

 

När vi gick igenom olika engelskspråkiga länder på högstadiet Stigslundsskolan och kom in på Australien skrev vår engelsklärare, som vi kan kalla Maj-Lis, upp fakta om aboriginer på tavlan, för att vi skulle skriva av och plugga in.

En av punkterna hon prydligt radade upp: "De är fula".

Någon i klassen räckte upp handen och undrade om man verkligen kan säga så.

"Jo", svarade Maj-Lis. "Det är ett vedertaget kännetecken för den här folkgruppen".

 

Att vi i mellanstadiet på Trödjeskolan fick rösta och skriva upp på en lapp vilken tjej i klassen man tyckte skulle få bli Lucia. Sedan skrev läraren, vi säger "Rune", upp alla tjejernas namn på tavlan och satte pinnar för varje röst, en efter en.

Tills det var helt omisstydligt precis exakt hur den inbördes rankingen såg ut.

 

En dag på hemkunskapen på Stigslund välkomnade oss Hjördis, som var hennes riktiga namn, lite extra högtidligt. En andakt spred sig bland oss elever så det här minnet sitter särdeles starkt.

Bredvid sig framme vid katedern hade Hjördis en hårrullskrullad dam i vit rock, som hon sträckte ut handen mot och presenterade som Eivor. 

Eivor var skönhetskonsulent från Domus kosmetikavdelning.

"Dagens lektion ska handla om skönhet och hur man tar hand om sig. Det här är förstås riktat till er flickor, men det kan ju vara nyttigt för er pojkar att få försåelse för hur kvinnor gör", sa Hjördis.

Eivor skred snabbt till verket och demonstrerade hur en kajal läggs bäst, hur en ögonskugga i ytterkant med fördel skulle följa en tänkt linje från nästippen via den yttre ögonvrån, Hur en mascara dras genom ögonfransarna.

Och så kom hon till ögonbrynen.

"Någon frivillig?" undrade Eivor med militärisk uppfordran.

Jessika var frivillig och fick komma fram och sätta sig på en stol och böja huvudet bakåt medan Eivor inför en halvmåne av fjortonåriga nedåtböjda ansikten som för kanske första gången förenades i ohejdat intresse, med snabba små taktfasta pincettryck noppade Jessikas ögonbryn, medan Jessikas ögon tårades av smärtan.

Men det var ändå värt det, sa hon efteråt.

 

Allt det här skulle skapa rubriker i dag. Hoppas jag.

Fast utan stjärnpedagogen Eivor hade jag i dag i och för sig kanske lidit av ett enda stort unibrow.