jamesochkarin

Jag har några återkommande flashbacks som på senare år får mig att undra om jag verkligen kan komma ihåg rätt.

Var det på 50-talet jag gick i skolan?

Då kändes det, som allt annat bisarrt i världen, som självklart.  

 

När vi gick igenom olika engelskspråkiga länder på högstadiet Stigslundsskolan och kom in på Australien skrev vår engelsklärare, som vi kan kalla Maj-Lis, upp fakta om aboriginer på tavlan, för att vi skulle skriva av och plugga in.

En av punkterna hon prydligt radade upp: "De är fula".

Någon i klassen räckte upp handen och undrade om man verkligen kan säga så.

"Jo", svarade Maj-Lis. "Det är ett vedertaget kännetecken för den här folkgruppen".

 

Att vi i mellanstadiet på Trödjeskolan fick rösta och skriva upp på en lapp vilken tjej i klassen man tyckte skulle få bli Lucia. Sedan skrev läraren, vi säger "Rune", upp alla tjejernas namn på tavlan och satte pinnar för varje röst, en efter en.

Tills det var helt omisstydligt precis exakt hur den inbördes rankingen såg ut.

 

En dag på hemkunskapen på Stigslund välkomnade oss Hjördis, som var hennes riktiga namn, lite extra högtidligt. En andakt spred sig bland oss elever så det här minnet sitter särdeles starkt.

Bredvid sig framme vid katedern hade Hjördis en hårrullskrullad dam i vit rock, som hon sträckte ut handen mot och presenterade som Eivor. 

Eivor var skönhetskonsulent från Domus kosmetikavdelning.

"Dagens lektion ska handla om skönhet och hur man tar hand om sig. Det här är förstås riktat till er flickor, men det kan ju vara nyttigt för er pojkar att få försåelse för hur kvinnor gör", sa Hjördis.

Eivor skred snabbt till verket och demonstrerade hur en kajal läggs bäst, hur en ögonskugga i ytterkant med fördel skulle följa en tänkt linje från nästippen via den yttre ögonvrån, Hur en mascara dras genom ögonfransarna.

Och så kom hon till ögonbrynen.

"Någon frivillig?" undrade Eivor med militärisk uppfordran.

Jessika var frivillig och fick komma fram och sätta sig på en stol och böja huvudet bakåt medan Eivor inför en halvmåne av fjortonåriga nedåtböjda ansikten som för kanske första gången förenades i ohejdat intresse, med snabba små taktfasta pincettryck noppade Jessikas ögonbryn, medan Jessikas ögon tårades av smärtan.

Men det var ändå värt det, sa hon efteråt.

 

Allt det här skulle skapa rubriker i dag. Hoppas jag.

Fast utan stjärnpedagogen Eivor hade jag i dag i och för sig kanske lidit av ett enda stort unibrow.