Jag och Tom Waits
Nej, förresten, jag slår honom.
Sedan i går har min röst åldrats 70 år och blivit en blandning av Lena Nyman mitten av 80-talet och framåt, och Lasse Bengtsson, minus deras eventuellt kvarstående diskanter.
Det har varit ett litet helvete att jobba. Alla har trott att det var nåt slags skämt eller ofredande de utsatts för.
En kväsande röst, som samtidigt inte vill störa sina hårt arbetande kollegor intill och ta i, vilket krävs för att lyckas få fram någon slags joddlande ton, utan som istället liksom tvingas stötvis stöna fram:
- Är det tekniska kontoret? Ja, hur går det med dom där cryptosporidierna?
eller
- Att störa den allmänna ordningen, säger du. Hur gör man då egentligen?
Plus att folk på jobbet måste ha sett mig som en tyfuskolerapestspridare, så fort jag öppnade munnen. Men jag tänkte liksom det skulle ge sig vilken minut som helst, och så blev det bara värre.
En intressant insikt från diskussion i dag, dock.
En intressant insikt från diskussion i dag, dock.
Folk konserveras i det skick de var stilmässigt när de peakade. Tydligast ses det på sådana som gjorde det mitten av 80-talet.
Men även tidigt 90. Eller nu när jag tänker efter likagärna mitten på 40 - bara det att de ofta inte har tillgång till kläder som hållt sig 70 år utan tvingas hålla till godo med pressveckade B-replikor.
Extremt tydligt ses det på hemlösa narkomaner. Stilen är som årsringar som visar exakt på året då det antagligen började gå riktigt utför och allting stannade för honom eller henne, medan världen utanför bubblan sedan dess fortsatt att snurra på.
Intervjuades av SVT för ett par veckor sedan, för att jag är ett barn från Trödje. Efter Tjernobyl regnade det nämligen ner mest radioaktivitet i Gävleborg - såklart. Gävleborg bär by the way alltid lägstarekordens fana högst. Det är på något sätt därför jag inte kan låta bli att vara patriotiskt stolt.
Intervjuades av SVT för ett par veckor sedan, för att jag är ett barn från Trödje. Efter Tjernobyl regnade det nämligen ner mest radioaktivitet i Gävleborg - såklart. Gävleborg bär by the way alltid lägstarekordens fana högst. Det är på något sätt därför jag inte kan låta bli att vara patriotiskt stolt.
Mest cesium efter Tjernobyl.
Lägsta alkoholdebuten.
Mest tonårsaborter.
Högst andel klamydia per capita.
Störst arbetslöshet.
Hmm, citera mig inte på det här, men jag har för mig att det här är en del av de Gästrike-Hälsingska bravurerna.
Nå. Det regnade ner mest i Gävleborg. Och mest omkring Gävle. Och allra mest - i Trödje. På mig.
Undra var jag hade varit i dag om jag inte indränkts i detta kärnklyvande vatten? Nobelpris eller Samhall?
Jag intervjuades andra gången för tv för att jag var en av barnen i dödens regn liksom. Senast var 1990, och det var lite därför den där stildiskussionen ovan kom upp nu på lunchen.
Jag intervjuades andra gången för tv för att jag var en av barnen i dödens regn liksom. Senast var 1990, och det var lite därför den där stildiskussionen ovan kom upp nu på lunchen.
För det klippet är så vedervärdigt. Jag, en liten professor i fysikalisk kemi som står och jiddrar om uran och halveringstid och isotoper, itutad av min far om vad jag borde föra fram nu när jag hade chansen - till hela svenska folket.
Med en pufflugg av sådana proportioner att den inte får plats i rutan. Och små mini-pepsiflaskor hängande i öronen. Och säkert nån slags indianmönstrad fleecehistoria som jag förträngt.
Nu när de gjorde uppföljning 20 år efteråt, så visade de tack och lov aldrig det där som en liten re-cap. Men av vår halvlånga intervju klipptes det bara ut typ två meningar och sattes ihop med ett flummigt reportage om en teateruppsättning som ska skildra efter-katastrofen i Gävle.
Nu när de gjorde uppföljning 20 år efteråt, så visade de tack och lov aldrig det där som en liten re-cap. Men av vår halvlånga intervju klipptes det bara ut typ två meningar och sattes ihop med ett flummigt reportage om en teateruppsättning som ska skildra efter-katastrofen i Gävle.
Jag säger att jag skulle bli jävligt bitter om jag fick cancer. Punkt.
Hmm.
Ibland får man sån jobbig inblick i vad man själv håller på med dagligen.
Så föddes 15 Hammarbyare
Fortsätter skriva lite här nu i alla fall, Vet inte varför, jag bara gör det. Allt måste inte ha en anledning. Vi ska ändå alla dö och solen ska sluka upp jorden och sen själv dessutom bli en svart dvärg.
Förresten måste jag bara säga. Jag tappade min mobil i en taxi för ett par månader sedan. Så alla ni som have been hang'in on the telephone, desperata för att få kontakt med mig - nu har jag bara min jobbmobil. Om ni inte vill nå en förvisso väldigt trevlig taxichaffis nånstans därute i Stockholmsnatten.
Så, var var vi? Ingenstans. Eller tvärtom, i Bagarmossen centrum, i eftermiddags.
Jag har alltid undrat om det här med hur man kan börja hålla på ett visst Stockholmslag så fanatiskt. På mindre orter är det ju givet vilket lag man föds in i att älska. Brynäs och GIF för egen del - även om min kärlek inte är så brinnande längre som när jag under högstadiet var hopplöst förälskad i Micke Sundlöf. Ren och pur kärlek var vad jag kände, och jag och Angelica köade en hel natt med en massa som inte tillhör intelligensreserven utanför Flanör bara för att få biljetter och se honom släppa in HV-mål i finalen. Men jag har aldrig riktigt fatta hur man väljer lag att heja på här i Stockholm. Okej det finns AIK:are i Gävle också, men dem har jag bara sett på som nåt slags komplexartade wannabees. Det är en imagebaserad kärlek som inte är förankrad i hjärtat! Men så bevittnade jag en scen i dag som fick mig att förstå hur lite som kanske måste till för att grunden ska vara lagd.
Utanför Konsum i Bagis finns en ständigt grönskande kulle med konstgräs på, med en hudfärgad samling meterhöga skärvor mitt på. Nyss har jag fattat att det hela ska föreställa en princesstårta. Där springer alla ungar alltid upp och ner, och klänger i de där skära stora flagorna och gör illa sig. Men jag gillar den där tårtan. Hur som helst spenderade jag eftermiddagen med min arvinge, som efter en dag i skogen ville till centrum för en kokt med bröd från Sibyllakiosken där bredvid kullen. Jag tog en falafel och vi satt och dinerade i godan ro på en bänk i solen.
Så kommer det en sån där bil som då och då plötsligt dyker upp, överbefolkad och rostig. Kanske en Skoda. Med en bas som ljuder över nejden, pumpande nån slags eurodisco som man varken hört förr eller senare. Männen får bilen att gunga i takt till musiken och stannar till framför killen, där ett gäng kanske 8-åriga kids just intagit hudfortet. En smal liten kille har nåt grönt på sig. Den största mannen i bilen börjar vråla "Hammarby! Hammarby!" och hela bilinnehållet stämmer in. 8-åriga gänget svarar med samma ramsa. Varpå alla småungar på kullen och bredvid skriker lungorna ut och in i en rytmisk ramsa: "Hammarby! Hammarby! Hammarby! Hammarby!".
Inklusive min 3-årige son. Emil körde på med hyllningen hela vägen hem.
Det kanske är så där det går till. AIK, Djurgården och Hammarby skickar en varsin patrull glada pr-konsulter som ropar ut sitt raka budskap till barnen. Sen är det bara att skörda biljettfrukterna nåt decennium senare. Fan vad effektivt. Att inte fler företag tänker så.
Förresten måste jag bara säga. Jag tappade min mobil i en taxi för ett par månader sedan. Så alla ni som have been hang'in on the telephone, desperata för att få kontakt med mig - nu har jag bara min jobbmobil. Om ni inte vill nå en förvisso väldigt trevlig taxichaffis nånstans därute i Stockholmsnatten.
Så, var var vi? Ingenstans. Eller tvärtom, i Bagarmossen centrum, i eftermiddags.
Jag har alltid undrat om det här med hur man kan börja hålla på ett visst Stockholmslag så fanatiskt. På mindre orter är det ju givet vilket lag man föds in i att älska. Brynäs och GIF för egen del - även om min kärlek inte är så brinnande längre som när jag under högstadiet var hopplöst förälskad i Micke Sundlöf. Ren och pur kärlek var vad jag kände, och jag och Angelica köade en hel natt med en massa som inte tillhör intelligensreserven utanför Flanör bara för att få biljetter och se honom släppa in HV-mål i finalen. Men jag har aldrig riktigt fatta hur man väljer lag att heja på här i Stockholm. Okej det finns AIK:are i Gävle också, men dem har jag bara sett på som nåt slags komplexartade wannabees. Det är en imagebaserad kärlek som inte är förankrad i hjärtat! Men så bevittnade jag en scen i dag som fick mig att förstå hur lite som kanske måste till för att grunden ska vara lagd.
Utanför Konsum i Bagis finns en ständigt grönskande kulle med konstgräs på, med en hudfärgad samling meterhöga skärvor mitt på. Nyss har jag fattat att det hela ska föreställa en princesstårta. Där springer alla ungar alltid upp och ner, och klänger i de där skära stora flagorna och gör illa sig. Men jag gillar den där tårtan. Hur som helst spenderade jag eftermiddagen med min arvinge, som efter en dag i skogen ville till centrum för en kokt med bröd från Sibyllakiosken där bredvid kullen. Jag tog en falafel och vi satt och dinerade i godan ro på en bänk i solen.
Så kommer det en sån där bil som då och då plötsligt dyker upp, överbefolkad och rostig. Kanske en Skoda. Med en bas som ljuder över nejden, pumpande nån slags eurodisco som man varken hört förr eller senare. Männen får bilen att gunga i takt till musiken och stannar till framför killen, där ett gäng kanske 8-åriga kids just intagit hudfortet. En smal liten kille har nåt grönt på sig. Den största mannen i bilen börjar vråla "Hammarby! Hammarby!" och hela bilinnehållet stämmer in. 8-åriga gänget svarar med samma ramsa. Varpå alla småungar på kullen och bredvid skriker lungorna ut och in i en rytmisk ramsa: "Hammarby! Hammarby! Hammarby! Hammarby!".
Inklusive min 3-årige son. Emil körde på med hyllningen hela vägen hem.
Det kanske är så där det går till. AIK, Djurgården och Hammarby skickar en varsin patrull glada pr-konsulter som ropar ut sitt raka budskap till barnen. Sen är det bara att skörda biljettfrukterna nåt decennium senare. Fan vad effektivt. Att inte fler företag tänker så.