Oslo och Amy
Rödblåvita flaggor på halvstång överallt. Lördagkväll mitt på Karl Johan, men ingen fest. Bara avspärrningar, militärer och en luft som väger.
Tackade ja till att jobba - det är så fascinerande fruktansvärt det som hänt. Och Emils farmor och farfar kunde ha honom i Järvsö.
Tårar redan på tåget på väg mot norska gränsen. En mamma satt och förklarade för sitt barn, i sexårsåldern, att det inte går att svara på varför. Man kan bara inte förklara.
Precis så sa kvinnan i sätet framför mig, som jag var tvungen att fråga om hennes barn fanns med på Utöya efter att hon gråtit i telefon med någon, och repeterat att hon i alla fall är glad att hennes barn lever.
– Ingen kommer nånsin verkligen kunna svara på varför på djupet. Det tror jag inte han kan heller. Han vet inte själv. Det får vi leva med, vi som sörjer, polisen, politiker, ni journalister. Det är en del av såret.
Nej, hennes barn var inte med på ön. Hennes två döttrar bor i London och skulle ha varit där, men missade sin Ryan Air-flight.
– Men jag har vänner vars barn man inte vet var de befinner sig, sa kvinnan och tittade rakt på mig medan hennes ögon svämmade över utan att resten av ansiktet rörde en min.
Hon pratade hela vägen, om att man på nåt plan varit förberedd på en terrorattack. Men inte över huvudtaget på en sån här massaker. Mot unga. Så metodiskt. Så många. På en ö. Som efter ett dåligt skräckfilmsmanus. Mer än så kan inget skada.
Att det var så ironiskt, att den här mannen själv varnat för muslimska terrorattacker i Norge - och så är det precis vad han själv utför. På värsta tänkbara sätt. Fast inte med al Qaidskt martyrskap, utan mer som bin Ladin - utan att själv vilja dö.
Jag kan inte begripa hur han kan ha resonerat, sa jag. Det hade varit lättare att förstå om det hade varit en terrororganisation utifrån som ville söndra ett land så mycket det bara gick med små medel. Men en som kallar sig nationalist. Vilka norska hjärtan kommer att bulta för det här, hade han tänkt sig?
Obegripligt. För Anders Behring Breivik verkar ju på många sätt vara intelligent och intellektuell.
Kvinnan med våta kinderna beskrev honom som en posör. Har du sett bilderna han lagt ut på sig själv? undrade hon. Han har velat framställa sig som en mytologisk arisk konung. Som en affisch från andra världskriget. Med den bilden har han velat skriva in sig i historieböckerna, vilket han ju lyckats med. Det enda han inte räknat med var att folk inte ser honom som ett ont geni, utan en idiot som bodde med sin mamma.
Att han kan komma ut om 14 år, vad kände hon för det?
– Jag tror han kommer ut om sju, sa kvinnan. Och på ett sätt vill man ju strimla sönder honom millimeter för millimeter och börja med testiklarna, sa hon. Men det är det som är fint här att vi inte gör det. Och att vi vill åka hem, alla som varit utomlands nu, för att vara tillsammans och sörja. Och prata konstruktivt. Vi är nationalister, som kan betala skatt för människor vi inte känner, för att vi känner solidaritet av närheten till varandra, oavsett bakgrund.
– Han är inte nationalist. Han är fascist. Och vi kommer att förlåta honom. Vi förlät Tyskland efter 1945. Det tog bara sju år.
...
och så dog Amy Winehouse dessutom.
27.
Hon tillhör absolut kretsen av eviga 27-åringar, med den äran. Den tragiska äran.
...
Nu ska jag ta en liten promenad i stan.
Tackade ja till att jobba - det är så fascinerande fruktansvärt det som hänt. Och Emils farmor och farfar kunde ha honom i Järvsö.
Tårar redan på tåget på väg mot norska gränsen. En mamma satt och förklarade för sitt barn, i sexårsåldern, att det inte går att svara på varför. Man kan bara inte förklara.
Precis så sa kvinnan i sätet framför mig, som jag var tvungen att fråga om hennes barn fanns med på Utöya efter att hon gråtit i telefon med någon, och repeterat att hon i alla fall är glad att hennes barn lever.
– Ingen kommer nånsin verkligen kunna svara på varför på djupet. Det tror jag inte han kan heller. Han vet inte själv. Det får vi leva med, vi som sörjer, polisen, politiker, ni journalister. Det är en del av såret.
Nej, hennes barn var inte med på ön. Hennes två döttrar bor i London och skulle ha varit där, men missade sin Ryan Air-flight.
– Men jag har vänner vars barn man inte vet var de befinner sig, sa kvinnan och tittade rakt på mig medan hennes ögon svämmade över utan att resten av ansiktet rörde en min.
Hon pratade hela vägen, om att man på nåt plan varit förberedd på en terrorattack. Men inte över huvudtaget på en sån här massaker. Mot unga. Så metodiskt. Så många. På en ö. Som efter ett dåligt skräckfilmsmanus. Mer än så kan inget skada.
Att det var så ironiskt, att den här mannen själv varnat för muslimska terrorattacker i Norge - och så är det precis vad han själv utför. På värsta tänkbara sätt. Fast inte med al Qaidskt martyrskap, utan mer som bin Ladin - utan att själv vilja dö.
Jag kan inte begripa hur han kan ha resonerat, sa jag. Det hade varit lättare att förstå om det hade varit en terrororganisation utifrån som ville söndra ett land så mycket det bara gick med små medel. Men en som kallar sig nationalist. Vilka norska hjärtan kommer att bulta för det här, hade han tänkt sig?
Obegripligt. För Anders Behring Breivik verkar ju på många sätt vara intelligent och intellektuell.
Kvinnan med våta kinderna beskrev honom som en posör. Har du sett bilderna han lagt ut på sig själv? undrade hon. Han har velat framställa sig som en mytologisk arisk konung. Som en affisch från andra världskriget. Med den bilden har han velat skriva in sig i historieböckerna, vilket han ju lyckats med. Det enda han inte räknat med var att folk inte ser honom som ett ont geni, utan en idiot som bodde med sin mamma.
Att han kan komma ut om 14 år, vad kände hon för det?
– Jag tror han kommer ut om sju, sa kvinnan. Och på ett sätt vill man ju strimla sönder honom millimeter för millimeter och börja med testiklarna, sa hon. Men det är det som är fint här att vi inte gör det. Och att vi vill åka hem, alla som varit utomlands nu, för att vara tillsammans och sörja. Och prata konstruktivt. Vi är nationalister, som kan betala skatt för människor vi inte känner, för att vi känner solidaritet av närheten till varandra, oavsett bakgrund.
– Han är inte nationalist. Han är fascist. Och vi kommer att förlåta honom. Vi förlät Tyskland efter 1945. Det tog bara sju år.
...
och så dog Amy Winehouse dessutom.
27.
Hon tillhör absolut kretsen av eviga 27-åringar, med den äran. Den tragiska äran.
...
Nu ska jag ta en liten promenad i stan.
Surrealistiskt
På ett helt annat, vidrigt, sätt nu. På tåg på väg mot Oslo.
Inspirerad
till nada. Och allt.
Det här är som en bekant som man träffar lite för sällan. Man vill kunna gå ner på detaljerna direkt, men så måste man börja med det där Ledin-snacket. Vad gör du nuförtiden? Så av den och endast den anledningen, alltså inte för att man nödvändigtvis har nåt emot personen ifråga, skjuter man upp nästa träff, och där har vi så en ond spiral.
Jo jag har semiestre. Hela juli. Som jag hotat till mig, eftersom Johan jobbar hela sommarn (lyssnade på hans inslag nyss på Musikguiden). Jag och Emil har gjort X-län. Limön, Gävle, Järvsö, Bollnäs.
Träffat folk och erfarit stort gemyt. Det mesta av sån karaktär att man omöjligt kan prata högt om det för att inte förhäva sig på det där olidliga sättet som man inte står ut med bland andras Facebookuppdateringar.
Min hjärna har i samma veva luckrats upp. Känner mig arbetsskyggare och osmartare än nånsin. Kommer behöva åka in på vacation rehab, nåt slags tolvstegsprogram som sakta och inte alltför bryskt tar mig tillbaka till någon slags produktion.
Känner också precis som William nyss påpekade. Varför flyttar inte alla Gävlebor till Hälsingland? Eller varför inte alla? Varje gång jag kommer hit blir jag slagen, förstummad, tappar hakan, tappar allt. Mellan besöken har jag uppenbarligen lyckats glömma till vilken utsträckning vackerheten ter sig. Det är löjligt. Avbildning blir hötorgskonst, det är för många växlar på samma gång för att det ska vara realistiskt. Och samtidigt hålls man nånstans i tavlans nederkant alltid kvar i verkligheten av en rostig maskinpark inne på granngården eller en affisch som promotar lokala allmogelustspelet "Bäddat för sex". Precis lagom för att helheten ska vara psykiskt möjlig att ta in. Ändå, med annat i relativt färskt minne, kan ögonen inte sluta glo och munnen inte sluta säga plattityder i ologiska försök att beskriva för dem i närheten som ju själva har tappar och stavar att registrera allt med.
I går kväll på Berge, gården Lovan och Tomas delar med hundra släktingar vars ovilja jag förstår mot att släppa sin del i ägandet, den måste vara jordens åttonde underverk i sin hälsingskt ödmjuka prakt, visade Bettan ett Youtubeklipp - sök på Double rainbow så ser ni, jag tillåts tydligen inte längre länka här utan att uppgradera till "pro".
Vi satt och skrattade åt det hela när vi samtidigt kollar ut och ser en dubbel regnbåge glittra över hela Växsjö som gården blickar ut över. Har aldrig nånsin skådat något i närheten! Vi sprang ut från köket till farstubron och blev kopior av mannen vi precis hånat.
Tja. Sjuklig naturromantik är vad jag ägnar mina dagar åt.
Man! It's so intense! What does it mean?
Det här är som en bekant som man träffar lite för sällan. Man vill kunna gå ner på detaljerna direkt, men så måste man börja med det där Ledin-snacket. Vad gör du nuförtiden? Så av den och endast den anledningen, alltså inte för att man nödvändigtvis har nåt emot personen ifråga, skjuter man upp nästa träff, och där har vi så en ond spiral.
Jo jag har semiestre. Hela juli. Som jag hotat till mig, eftersom Johan jobbar hela sommarn (lyssnade på hans inslag nyss på Musikguiden). Jag och Emil har gjort X-län. Limön, Gävle, Järvsö, Bollnäs.
Träffat folk och erfarit stort gemyt. Det mesta av sån karaktär att man omöjligt kan prata högt om det för att inte förhäva sig på det där olidliga sättet som man inte står ut med bland andras Facebookuppdateringar.
Min hjärna har i samma veva luckrats upp. Känner mig arbetsskyggare och osmartare än nånsin. Kommer behöva åka in på vacation rehab, nåt slags tolvstegsprogram som sakta och inte alltför bryskt tar mig tillbaka till någon slags produktion.
Känner också precis som William nyss påpekade. Varför flyttar inte alla Gävlebor till Hälsingland? Eller varför inte alla? Varje gång jag kommer hit blir jag slagen, förstummad, tappar hakan, tappar allt. Mellan besöken har jag uppenbarligen lyckats glömma till vilken utsträckning vackerheten ter sig. Det är löjligt. Avbildning blir hötorgskonst, det är för många växlar på samma gång för att det ska vara realistiskt. Och samtidigt hålls man nånstans i tavlans nederkant alltid kvar i verkligheten av en rostig maskinpark inne på granngården eller en affisch som promotar lokala allmogelustspelet "Bäddat för sex". Precis lagom för att helheten ska vara psykiskt möjlig att ta in. Ändå, med annat i relativt färskt minne, kan ögonen inte sluta glo och munnen inte sluta säga plattityder i ologiska försök att beskriva för dem i närheten som ju själva har tappar och stavar att registrera allt med.
I går kväll på Berge, gården Lovan och Tomas delar med hundra släktingar vars ovilja jag förstår mot att släppa sin del i ägandet, den måste vara jordens åttonde underverk i sin hälsingskt ödmjuka prakt, visade Bettan ett Youtubeklipp - sök på Double rainbow så ser ni, jag tillåts tydligen inte längre länka här utan att uppgradera till "pro".
Vi satt och skrattade åt det hela när vi samtidigt kollar ut och ser en dubbel regnbåge glittra över hela Växsjö som gården blickar ut över. Har aldrig nånsin skådat något i närheten! Vi sprang ut från köket till farstubron och blev kopior av mannen vi precis hånat.
Tja. Sjuklig naturromantik är vad jag ägnar mina dagar åt.
Man! It's so intense! What does it mean?