jamesochkarin

Jag önskar jag vore mindre slapstick, det är en genuin önskan som följt mig genom livet.

Det är så fysiskt och psykiskt påfrestande att vara Papphammar, när allt man vill vara är mystiskt sval.

 

I onsdags gick jag och chefen Hanna Olsson ned och värmde mat vid matsalen på jobbet, för att ta med upp och äta på redaktionen. Jag micrade en anrättning man inte vill ska överblickas av utomstående: slaskig grönsaksröra och en överbliven stor, tjock, beige sojachoritzo.

 

För ett par veckor sedan köpte jag ett par nya, röda sneakers som jag är väldigt nöjd med förutom lilla detaljen att de är aningen för långa för min fot, vilket jag noterat i efterhand.

 

I marmortrappan som slingrar sig upp bedömer jag ett ödesdigert steg fel, foten finner inte underlaget, marmoren närmar sig samtidigt som jag ser vegchoritzon studsa mot det vita och runt mittpelarens hörn som jag stupar förbi hinner jag i ögonvrån se chefredaktör Jan Helins och Karin Magnussons ansikten på väldigt nära avstånd, mitt fall var nära att kapa deras nästippar.

 

Möter deras oroade blickar ur grodperspektiv där jag ligger bredvid min micrade vegetariska efterliknelse av en grov mexikansk fylld gristarm på trappavsatsen.

 

Efter att ha bedyrat för alla i trapphuset att allt var okej med mig förutom själen efter denna ovärdiga scen, får jag springa en trappa upp, hämta papper och tillbaka till traumaplatsen för att rensa bevis. På rusningsvägen ned konstaterar flera kollegor: "Jaha, det är din korv där nere?"