Jo rå satte
Mansstalkande
Revolution
"Tänk det som att du kokar ner allt det här komplicerade och förklarar det för ett barn". Vill egentligen säga så till alla om allt. För det är så det är skönast att prata, och det är då sakerna som man slutat säga, för att de känns för blasé och självklara, sägs.
Hjärtat värker, Klint-Olle
Det är så sorgligt. Denne man, kanske mest punk av alla, bodde på en vacker Hälsingegård utanför Delsbo som brann till grunden i förrgår. Den, inklusive hans stora dragspelssamling som han placerat ut på måfå i huset för att han skulle kunna ta upp ett direkt från golvet närhelst han fick feeling.
2007, när jag bodde i Järvsö hade dokumentären om honom galapremiär på Delsbos biograf.
Jag satt bredvid Gea, sångaren i Västerbrokören där Klint-Olle spelar, i salongen och inte långt ifrån satt Gök-Olle, Klint-Olles lojale vapendragare som också medverkar i programmet.
Det handlar mest om Klint-Olle som person, hur han resonerar om kärleken och livet. Lever fattigt, äter morsans halva hemtjänstmatförpackningar, tillverkar egen ost som tas över av larver i matkällaren, och som han då uppfinner en misslyckad elektrisk exekutionsanordning mot med koppartrådar in i osten kopplat till ett elaggregat.
Hur hans glada vän sover på kökssoffan när filmteamet är där, och de frågar honom om var han bor. "My home is where my sweetheart is", svarar han, och på den naturliga följdfrågan blir svaret: "Just nu har jag ingen".
Men även om hur Klint-Olle försökt bedriva jord- och skogsbruk traditionellt, utan maskiner. Och även utan inblandning av myndigheterna - och därför förlorat rätten att hålla djur, eftersom han låtit kor leva som enligt reglerna borde ha avlivats, och eftersom takhöjden på uthusen för djuren inte hållt EU-standard eller hur det nu var.
Hans protestaktioner mot länsstyrelsen har varit djupt suggestiva. En femtio meter lång, tre meter hög (nu höftar jag) vedhög i mosaik - där mörkare vedträn bildar mönster mot de ljusare - kor som vandrar, inlemmade i de avhuggna trästumpssamlingarna.
Och sedan. En get som Klint-Olle fått i födelsedagspresent, som dött, och som han vintertid låtit frysa fast i ett uthustak liggandes som om den levde.
Efter premiärvisningen var det öppen diskussion, och då var det Gök-Olle (med klotrunda glasögon och grå ögonbryn utåtfransade, faktiskt lite som en gök) främst stod för den militanta stämningen.
- Det är tur att inte (vi säger länsveterinären heter) Lennart Johansson är här nu. Då skulle han inte komma levande härifrån.
Ledig nu, och har behövt ett dygn på mig för att sova igen det jag tappade nånstans mellan Gaygalan (åh, skvaller som inte ens Jamesochkarin kan skriva!), Lycksele och nattligt barnkräks i hemmet.
I kväll var Eva och Wilmar förbi här, Eva ville ha hjälp med lite text till konstprojekt på Mejan. Och så fick hon vara mig behjälplig i val av klänning till the Moochers första spelning.
Café 44, 26:e februari. Stödfest för Cyklopen. Kom!
Tokyolyrik
Förlåt, snälla ni
Ni är fina människor allesammans.
Jag visste inte att jag skulle komma att drämma er i skallen med detta tre dagar efter. Men det var för intressant för att inte skriva.
Tror faktiskt inte heller att Lena Nymans bästa vän menade att just ni är stora hycklare, om jag inte är helt mellan raderna-analfabet.
Gick av mitt pass i söndags kväll, men har sedan dess fått massa mejl och även telefonsamtal, kopplat från Aftonbladets växel, om artikeln. Det är mest folk som tycker den är bra, men vill diskutera himmel, helvete, Melodifestivalen och Egypten. Tänk "Ring P1" så fattar ni.
Och en kändis som håller med om att andra kändisar inte borde gråta ut inför allmänheten!
För egen del skulle jag stormysa från andra sidan, ju fler som grät ut sin saknad efter mig. Och hellre efter min död, även om de sket totalt i mig innan, än inte alls. Varför inte?
Låt inte gråt-jante sätta några spärrar när det gäller Jamesochkarin, go all in!
Men jag förstår att det kan irritera, att vissa surfar på dödsvågen och tar en massa vänskapscred som de aldrig gjort sig förtjänta av. Kanske till och med tvärtom.
En kvinna skrev och invände att alla slutar ensamma, och att stöd mot ångest på väg mot döden får man köpa sig till i det samhälle vi byggt.
Det tror jag också, kan bara hålla med. Men troligen är det så att de allra största inom alla kategorier inte har varit utpräglade familjemänniskor livet igenom, eftersom de ofta har lagt ner mycket tid på sitt konstnärskap, företag, forskning eller vad det nu varit. Och att de riskerar vara mer ensamma än Svenssons på sluttampen på grund av det offret.
Om det nu ses som ett offer. Det är väl troligen mest i de betraktarnas ögon som själva "offrat" annat, utanför familjen. Konstnärskapsoffer är mer cotume än familjeoffer.
Att människor som Lena Nyman väljer bort barn tror jag sticker i ögonen på gemene man, eftersom hennes val indirekt kritiserar deras egna livsval.
Samma anledning till att vissa provoceras enormt av att man inte äter kött.
Ett av mejlen osar svart tungt teatraliskt hat. Ämnesraden är artikelns rubrik, i övrigt är kritiken mot dess innehåll och mig rätt ospecificerad. Mest "Din jävla apa" på repeat. Annat i texten får mig att ana vem avsändaren är, och i så fall har jag rätt i vem jag läst in mellan Leo Saukkolas rader.
Det finns förresten en SVT-dokumentär, "Leo", om denne underbare man som jag måste försöka få tag i.
När man träffar honom förstår man att han var Lenas bästis. Han hade historier för en roman bara efter vår intervju, sidospår som tyvärr inte passade in i sammanhanget.
Kollade i kväll på Ronja Rövardotter (Hanna Zetterberg och Dan Håfström ville för övrigt inte sörja öppet) med min stackars tappre kräksjuke son, som jag somnade tillsammans med vid 20 och nu vaknade bredvid pigg och osynkat utvilad.
Osynkat är ledordet i skiftarbetet jag återgått till nu. På gott och ont. Ont för att de dagar jag jobbar ser jag bara Emil ett par timmar på morgonen. Förutom det är det mest skönt att jobba i baktakt mot resten av världen. Aldrig åka tunnelbana när alla andra åker. Aldrig handla när alla andra handlar. Jag och pensionärerna.
Till sist ett akut stödupprop.
För tidningen Arbetarens fortlevnad.
Inte bara för stöttandets skull. Det är bra och viktig läsning. En riktigt bra nyhetstidning. Prenumererar du inte redan så sätt igång!