Vattkoppsblues från Bagarmossen

Helgen var stora klifestivalen. Kopporna har intagit Emils kropp likt bibliska gräshoppssvärmar.
Men nu är det bara torkade kratrar kvar.
 
Senaste tiden har jag varit i en märklig bubbla. Jobbat med ett projekt sedan i mars, om bara en endaste sak: sex.
Så otroligt pinsamt känner jag spontant.
Inte det att det skulle vara tabu. Utan just att det absolut inte på något vis är i närheten av tabu. Det är så otabu något kan vara, och tanken på att någon ska tro att jag tror mig själv vara någon slags frigjord rebell genom att skriva om det ger mig kalla kårar in i ryggmärgen.
Det är det där dubbla med det där ämnet.
Egentligen tycker jag inte det ska pratas om. Det är det som är problemet: det pratas sönder och görs till ingenting.
 
Samtidigt måste jag säga att jag fascineras. Allt är så överflödat och mättat av sexråd och tips och dålig porr och reportage om sexgungor och brittiska swingersklubbar, att det fungerar som samma moment 22-imperativ som när en arg semesterpappa jag satt bredvid på en strand en gång vrålade till familjen: "Nu får ni passa på att ha trevligt. Njuut!!"
 
På samma gång är teknologin, infrastrukturen och kallpratssättet att umgås uppbyggt för att ge den ultimata schimären att vi inte är djur. Alla grundbehov har låsts in i guldkostym på nåt vis, så långt ifrån urinstinkterna man kan komma.
Och mitt i det där förväntas folk ta av sig kläderna, dra fram det där gamla könet, gnugga sig mot varandra och stöna.
Det här ett av de sista djuriska dragen, som distanserats så långt från allt annat att det på nåt sätt känns som det riskerar att gå förlorat och än mer genom att experter med än mindre djur-air försöker rädda det, är intressant, jag kan inte komma ifrån det.
Alla motsättningar kring hela fenomenet.
 
Hur som helst har Aftonbladet låtit göra en stor befolkningsstudie, den tredje i sitt slag i landet, och den första på 17 år.
Och jag har pratat med hundra olika forskare, politiker och "folk ute i stugorna" om resultaten, som kommer presenteras i sju dagar från och med fredag.
 
Statistiken är lite nedslående, måste jag säga.
 
En deprimerande kall, teknisk bild av landet. 
Ensamma twittranden ut till den som nu råkar fånga upp det, är den nya närheten.
Arbetslinjen, sexlinjen.
 
Det gör mig sorgsen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback