jamesochkarin

Vad fort allt går, snabbare, snabbare.
Hon nio månader, jag tillbaka på redaktionen på måndag.

Två snusande andetag lite i otakt bredvid i sängen.
Så sover vi, praktiskt och ohett uppdelat, nu för tiden. Emil, mörkrädd och åsidosatt i sitt ensamma rum, har fått byta plats med Johan.

Lycka? För enkelspårigt ställd fråga. Mindre frihet, extremt mycket mer kärlek. På gott och ont (som Kristofferson/Joplin spikar bäst).

Lycka.
Såna här sömnlösa nätter har jag senaste veckorna lyssnat på Fogelströms Stockholmsserie, uppläst av bästa Helge Skoog.
Har inte läst dem innan. Herregud. Har legat här och gråtit över Henning, Lotten, August, Emelie, Gunnar. Herregud, så bra.
Och den här vetskapen som bankas i en: vilken jävla liten lucka, geografiskt och historiskt, av överflöd vi råkar ha fötts in i. Såna enorma söta frukter som jag så ofta otacksamt suger märgen ur utan en tanke på vilka som svettats för att ge mig dem.
Och så den här metaångesten över att jag sitter här på min bomullsplantageägarterass, njuter av slavsången, men känner weltschmerz som en liten irriterande swampmygga.
Emil vill ge alla sina sparpengar från födelsedagar och veckoslantar, till en tiggare. Jag förbjuder honom, det är för mycket att ge till en, det finns för många för dig att rädda, säger jag.
Med vilken logik?
Grubblar mig bara mindre och mindre klok med åren.