jamesochkarin

Ingen vill ju vara en party pooper.
En som drar ned stämningen när alla har det kul.

Det är en av många paralleller mellan behovet av #metoo och ett ännu större upprop för att rädda jorden från ett ekologiskt armaggeddon på grund av allas vårt ohållbara sätt.

För mig, och för många fellow honkön jag pratat med senaste dagarna är det helt uppenbart att det hänger ihop:

Tystnadskulturen.
Vid försöken att påtala det som är ett pågående sjukt beteende inför öppen ridå, blir gruppen obekväm och embryot till sanning skämtas bort.
"Du har ingen humor", ibland uttalat, annars mellan raderna.
Eftersom hela gruppen på något vis är insyltad i just detta sjuka, av hävd. Man skrattar med, åt sig själv. Slappna av nu, gumman.
Att ta bort sjukan kräver en slags revolution, och hintar man ditåt är man ju extremist. En humorlös extremist.

Kvinnoföraktet
Alla individer oavsett kön lär sig på olika vis under uppväxten tycka att det som oftast förknippas med manliga karaktärsdrag alltid är att föredra framför det vi konnoterar med kvinnlighet.
Trots att jordens långsiktiga överlevnad torde vara alla till gagn, så tycks det som om oro för framtiden, natur, djur, ökande flyktingströmmar i miljöförstöringens spår och våra barn och barnbarns mående tillhör kvinnorollen. Det mjuka, omhändertagande - därmed svaga.
Opinionsundersökningar visar det alltid. Och jag ser detsamma på redaktionerna och i de flesta sammanhang: det är fler kvinnor än män som engagerar sig i miljöfrågor.
Kollade nyligen in på klimatförnekande tankesmedjan Stockholmsinitiativets sajt. "Kvinnor är helt inkompetenta", finns bland kommentarerna. Under ett inlägg om att SR uppmärksammat klimatångest bland unga, slås fast att inget som heter klimatångest existerar, det har miljöfascister hittat på, chattar grabbgänget.
Forskaren var kvinna, och därför inget att räkna med. "De kan ju inte tänka logiskt". Säger någon och nästa delar en studie som visar att jorden mår tipptopp. Källa: Trumpstödjarsajten Breitbart, eller en annan amerikansk organisation med oljejätten Chevron i styrelsen.

Vi är flera kvinnliga journalister som delar erfarenheten av att i omgångar på olika redaktioner ha försökt lyfta miljö- och klimatbevakningen på agendan. Påpekat att det borde vara det viktigaste området att följa dagligen.

FN säger att vi har 60 år kvar av möjligt jordbruk, med dagens brukssätt. Vi kan inte njuta av Titanic-orkestern som spelar.
Men blivit bortskrattade. Och fått fortsätta hålla oss till att bevakning av manliga sportutövningar är viktigast.
Eller krim, försvar, om det är fysiskt, med vapen, eller IT.
Vi fogar oss utan order, och skrattar åt miljönissar. Man vill ju inte verka kvinnlig.

Med #metoo tycker jag mig se en fördämning brista. Leendena hos oss har stelnat och käkmusklerna kan äntligen börja slappna av.
Det som behövs nu är att fortsätta störa.
Riktiga rejäla party poopers, humorlösa jävlar som en gång för alla sätter stopp för dragen som inte borde förknippas med att vara människa: egoistiska, kortsiktiga, roffande mindrevärdeskomplex som yttrar sig i att hantera allt, kvinnor, män, barn och jorden, som att de kan konsumeras.

 

 

 

 

 

Den här gången är det krig, skriver franska Libération på förstasidan i dag.

 

Vaknar upp med en klump i magen och tittar på min dotter Mika, 7 månader, som ler trots kampen hon just nu för mot slemmet som täpper till andningsvägarna. Och på Emil, som kämpar mot oss för att få ha kvar snubbeltrådsjärnvägsbygget som fyller hela vardagsrummet.

 

Med oproffsig, outsövd mammaledighetsblick på medieflödet reflekterar jag hollywoodskt över det jag har, och tänker extrembanala, dåligt formulerade tankar.

På vad jävla orättvist det är. Att jag får ha det så här, medan större delen av jorden lider så fruktansvärt.

Akut, i natt, terroroffer i Paris. Människor på flykt från Syrien och Afghanistan. Inhemsk terror i Afrika.

 

Den här gången är det krig. 

De som är på flykt från just detta är de som kommer att få sota för det här, är lätt att läsa in.

För att skydda vår priviligierade tillvaro, frukten av århundraden av förfinad ojust fördelning i förlängd kolonialism.

 

Ryggradsreaktionen från stenåldern är naturlig. Min familj måste skyddas, rök ut dem ur deras hålor!

Men inga kontroller i världen, ingen underrättelsetjänst, inga fängelser, kan förhindra okonstruktiva, verklighetsförvridna islamister eller högerextrema individer att genomföra terror.

 

Det vi måste inse är att solidaritet är den sanna egoismen just nu. Min familjs väl och ve kan bara räddas genom att andra får det bättre.

Det enda som kan stävja ett riktigt jävla världskrig, en upptrissning i takten mot undergången, är en omfördelning av makt, mat och resurser. Att släppa lite på och dela med oss av det vi historiskt roffat och fortfarande roffar åt oss.

Skapa en politisk och miljömässigt hållbar värld, hur jävla flumutopiskt det än låter. Men vi måste försöka, annars väntar inget annat än helvetet.

 

Även om Åsa Romsons tweet inte var comme il faut, inte så timad, så förstår jag ändå hennes tanke.

Klimatförändringarna har alltså troligen redan bidragit till Syrienkrisen, vilket i sin tur gött IS.

100 miljoner fler fattiga inom 15 år, som klimatprognosen pekar mot nu, leder knappast till mindre polarisering.

 

Allt hänger ihop, och jag förstår att hon oroas över att det kommande Paristoppmötet sinkas.

 

Vad som behövs nu, snabbt, även om Romson kanske var aningen väl snabb, är människor som vågar zooma ut och se stort, långsiktigt och verkligt, i stället för populistiska krigshetsare som vill vagga in folk i en bedräglig känsla av kontroll och frid med hjälp av fler stängda gränser och statligt bedriven lågintensiv terror mot oskyldiga i nöd.

 

Och man hoppas att barna ändå får ett glas öl.

 

Hon måste få söka till Paradise hotel om hon vill.

 

 

 

 

 

 

 

Och lite av mig är borta för alltid.

 

 

Går runt helt ensam och läser hela DN, sjunger ashögt och snor choklad ur skafferiet. Snart ska jag läsa några kapitel i min nya Märta Tikkanenbok och sen tvinga ut mig på en springtur i skogen. Fast fan vad kallt det är.

Den enda sanna rättvisan, att ingen lever för evigt.

 

Skrev det här för ett bra tag sen och var av nån anledning då missnöjd med nåt och skulle fila, men äh, här är det:

Vännerna Elisabeth och Richard sov över här i natt. Vaknade av att de bryggt kaffe i köket och satt bröd i rosten, och vi pratade om nostalgi.

Elisabeth är dokumentationsdrottningen som fotar, filmar och skriver små minimemoarer på papperslappar som hon sparar, medan jag inte gör det (förutom här). Har nästan dåligt samvete över allt jag inte fotar och skriver ned om Emil. Men det är för att jag då jag själv bläddrar igenom gamla album lätt får en tyngd i bröstet som om jag vore den där lungsjuka i På spaning efter den tid som flytt. Vet inte riktigt vad jag ska göra av den där känslan.

Läste någonstans att nostalgi ansågs vara bland det värsta som soldater i amerikanska inbördeskriget kunde drabbas av under månader och år som de låg ute i fält. Den där sjukliga längtan hem och till en tid som inte längre finns gav dem "soldathjärta": de blev apatiska, aptitlösa, krigsodugliga.

 

Älskar förresten att sova över och (här saknas det egentligen ett uttryck för när folk sover över hos en. Bli översoven? Det låter för oplatoniskt...) ha nattgäster. Det sovs för lite över! Särskilt när längden mellan hemmen inte ger legitimitet, liksom. Elisabeth och Richard bor på Kungsholmen och normalt är det avståndet för kort för att det ska vara okej. Folk ska i allmänhet tvunget "tänka på refrängen", när den hellre kan sjungas på plats om du frågar mig.

 

När jag var liten var det bästa jag visste att packa en liten väska med tandborste och nåt urtvättat nattlinne för att låta dagen bli oändlig hos en kompis. Eller när jag visste att jag fick behålla vännen eller vännerna kvar i en ocean av tid som spände över solens hela bana runt jorden.

Märkte i och för sig redan när denna underbara översovningsera tog sin början, att min förkärlek för fenomenet inte delades av hela människosläktet. Vissa snyftade och längtade hem. Ett par fick till och med skjuts hem mitt i natten av sömndruckna föräldrar som panikringts dit av mina då de ångrat sig, vilket jag tog som en enorm personlig skymf, trots att det sedan visade sig att ångern bara handlade om just att vara hemifrån nattetid.

Det har aldrig varit något problem för mig. Har alltid tyckt om att sova på nya ställen, kanske helst av allt utomhus.

 

Det här kan komma från min Dan Andersson-romantiska pappa, som ofta tog med mig och min lillebror ut på öar i Trödjefjärden eller på någon särskilt fin mosse i skogen. Han gjorde upp ett vindskydd och tände en eld vars glöd hypnotiserade oss till sömns, med hjälp av vågor, tallsus, grengnissel och ödsliga skrik från nån gammal lom.

 

Utomhussovandet har jag haft svårt att få gehör för, ok. (Har försökt själv men blivit spökrädd.)

 

Sova över gillade ju de flesta, men så fort folk skaffade pojk- och flickvänner skulle inte bara snusk hållas monogamt utan även själva sovtiden, på vilket sätt den än fördrevs.

Men det tycker jag är att ta det hela lite väl långt. Sovandet rycktes med i bara farten in i den strikta tusamheten, vilket gör just den mindre attraktiv. Så jag har aldrig slutat sova över hos vänner eller ha vänner översovandes. Alltså även vänner jag bor bara minuter ifrån. 

Eftersom det inte är riktigt comme il faut att föreslå en översovning bara sisådär vågar jag i regel dock inte föreslå det för vänner jag skaffat efter 20-årsåldern, även om jag skulle vilja.

"Vill ni inte sova över hos oss?". Eller "Du sover väl kvar?"... Det blir lätt komplicerat, helt enkelt.