jamesochkarin

Nyligen tog Cornelia ett av många tillfällen i akt att pika mig angående några gemensamma upplevelser från barndomen.
Som att min familj var sist av alla i hembyn Trödje att skaffa video, medan Cornelias var först i Hagaström med alla teknologiska nymodigheter. Så när de köpt hem ett splitternytt aldrig tidigare skådat Nintendo med Super Mario Bros. I, blev jag som besatt och vägrade släppa spelkonsollen. Hade inte riktigt förstått hur man tryckte på paus, så när jag vid första speltillfället blev kissnödig samtidigt som jag kommit långt på en svår bana uppe bland molnen, så hann jag inte besegra draken innan olyckan var framme. Jag kissade på mig i min moster och morbrors vardagsrum.

Cornelia är två år yngre än jag. I andra lägen än det ovannämnda, där de inte var något annat än en fullkomlig förnedring, så var dessa två år ett underbart handikapp till min fördel under 80-talet. 
Som när jag införskaffat ett helt set med små bruna porslinshästar - en som gnäggandes stegrade sig, en som låg ner och vilade, en som skrittade lätt, en som stod och betade lite lojt och en som galopperade med manen vilt flaxandes bakåt.
Viktigt var att dessa fanns bevarade i sin taiwanesiska plastoriginalförpackning från Owe Janssons i Valbo - det gjorde kollektionen näst intill ovärderlig.
För hästtjejen Cornelia var samlingen lika het som Nintendot var för mig. Så jag sålde den till henne för 50 spänn - då motsvarande runt tre veckors realinkomst för både hennes och min del.
När morbror Anders kom för att hämta henne rusade hon ner från mitt rum och mötte honom i hallen.
- Pappa, kolla! Jag har fått köpa det här av Lisa!
Hon bad honom om 50 pix, som vi hade dealat, för att sedan återgälda honom från veckopengsburken hemma i Hagaström.
Det nedriga var att även min mamma för tillfället var närvarande. Och hon satt ju inne med uppgiften att hästsetet endast hade kostat 10 kronor på Owe Jansson. Min haussning sprack snabbare än IT-bubblan skulle göra ett decennium senare, och guldläget förbyttes på en sekund till ytterligare en förnedring - trots mina två år tillgodo.

För inte länge sedan diskuterade jag med någon och rekapitulerade då även helt andra slags barndomsminnen.

Sex. Det var ett hett intresse redan i lekis och lågstadiet bland mig och mina såtar i byn, och även bland vänner från stan. Ämnet blev ständigt aktualiserat - det fanns alltid en hög med porrtidningar gömd på lekplatsen eller under någon gran. Dessutom tycktes inte vissas föräldrar skämmas över sina VHS- och tidningssamlingar av det nakna slaget. Dessa låg framme, i andra fall var de inte särskilt svåruppletade, vilket uppskattades av oss alla så fort föräldrarna inte fanns i hemmet.

Jag minns att jag i början av denna gyllene era av autodidaktiska studier, inte hade fullt grepp om begreppet porr. Någon med bättre koll hade nämnt det i förbifarten, och jag förstod ju att det vi tittade på stod för innebörden, men hade snappat upp fel och trodde att ordet var Paul.
Eftersom Paul McCartney var min första kärlek, och jag spenderat timmar varje dag efter dagis att lyssna till och stirra på konvolutet av mammas och pappas Tug of War-skiva, där jag tyckte han var som snyggast, så drog jag länge personligen en stark och härlig parallell mellan Sir Paul och bilddokumenterat sex.

Minns också att de gemensamma videosessionerna fick oss alla att resonera mycket positivt kring dessa fantastiska begivenheter som vi bittert insåg att det skulle dröja länge innan vi själva skulle få invigas i.
"Tänk när man kommer få knulla! Tänk att få ha det så skönt så man måste skrika..." 
Så skönt hade ingen av oss dittills haft det, och vi såg verkligen fram emot det. Vi kunde inte vänta! Vi frågade oss hur vuxna så ofta kunde prioritera andra saker - tvätta bilen, laga mat, lösa korsord - när de hela tiden hade möjligheten att när som helst knulla?

Jag och min bästis Johanna fantiserade ingående om, och smög på, hennes storasyster Lina och pojkvännen Jörgen. Vi köpte anteckningsböcker klädda i rött tyg med kinesiskt mönster från Tiimari inne i stan och fyllde dem med blyertsillustrerade porrnoveller som "Knullet på åkern" och "En dag på horhuset", inspirerade av insändarna i Lektyr och FIB Aktuellt.

Kanske o-PK att säga, men aldrig är porr så intressant som när man är barn.

Kommer från ett föräldramöte på Emils dagis och känner mig så jävla irriterad på nyliberalismen från helvetet. Jag gick därifrån med frei wahl-schmerz (kom ihåg var ni hörde det först) i hela kroppen.
Det här med alla nya val man ska göra till allting.
Val av elavtal, val av pensionsfonder, val av dagis - och nu: skolval. Jag hatar alla de där schimärvalen, som bara är till för att lägga över ansvaret på oss små om det går fel. Du fick ingen pension, nej synd, men det var ju ditt val!

Och för att skikta samhället ännu mer.

Dagisval har vi ändå tvingats till, och skolvalet har jag fram till i kväll tänkt är lugnt, Emil är ju bara 2,5 år.
Men icke. På småbarnsavdelningens föräldramingel gick diskussionerna om lärartäthet, genomsnittsbetyg, nöjdhetsindex och kvalitetssäkringar av omgivningens skolor varma.
Bästa ryktet har tydligen en skola i Björkhagen, två t-banestationer bort, Raketen. Den låter absolut jättebra, och har kulturinriktning. Alla barn får lära sig att spela instrument och teater parallellt med vanliga katederundervisningen - nöjdhetsindexet (hemska ord!) bland både föräldrar och elever är på topp.
Dit måste vi ju ställa Emil på kö, har jag tänkt.
Trots att det är en friskola och jag ideologiskt är emot friskolor och alla dessa jävla val, så vill jag ju inte offra Emil på mina principers altare och sätta honom i nån kommunal skola som blivit slasktratt, med sämst resurser och som lockar de mest oengagerade lärarna.

Men se det är ändå alldeles på tok för sent att ställa Emil i kö till den där Raketen.
- Två och ett halvt år sa du? Oj... Nej då är det nog ingen idé.
Mamman som dystra prognosen kom ifrån berättade att hon var på ett möte på Raketen för att skriva in sin 2-åriga dotter i kön, men det var för sent. På samma möte satt helt nyförlösta mammor som ammade små fem-dagarsbylten som knappt fått navelsträngen avklippt innan det var dags för dem att börja köa till skolan.

Nu går hennes dotter i stället på en skola med tre barn per kvadratmeter och där genusarbetet efter kritik från föräldrarna resumerades av en manlig pedagog "Det är jätteviktigt att jobba med, det tänker vi på varje dag. Om en kille kommer med rosa skor en dag till exempel, då samlar jag alla ungarna och pekar Kolla! Han är kille och har rosa skor! Det är helt normalt!"

Jaha. Så det är för sent för Emil, han blir ett plattanbarn för att vi har varit för sega.
Vad fan!? Då borde de ju i så fall informera redan vid graviditetsbeskedet hos barnmorskan om att man måste störta iväg på skolmöte direkt från förlossningssalen. Kanske föda där inne i Raketens aula för att vara riktigt säker?

Och själva idén bakom den här "valfriheten" är väl att varje barn ska gå i en skola som är anpassad efter barnets intressen, egenskaper och personlighet. Om den är sportig ska den gå sportinriktning och så vidare.
Då gäller det att gå till en siare och låta spåkulan tala om vilken pedagogik som kommer att passa det där embryot bäst.

Och vad som passar bäst... Finns det någon som frivilligt vill sätta sitt barn i skolan med minst antal lärare och som rankats lägst i kommunen?
Det som passar bäst för dem som väljer är väl det som passar ännu bättre för dem som inte gör något val. Barn med invandrarföräldrar som har problem med svenska och inte kan sätta sig in i alla val. Problemfamiljer som inte engagerar sig i sina barns framtid. Det är ju precis de barnen som verkligen behöver de bästa skolorna.

Åååh.

Det som tröstar mig är att jag snart får träffa en av mina idoler, en av de få som lindrar min weltschmerz. Göran Greider. Jag luskade ut att han har börjat träna på Friskis&Svettis på grund av en skadad menisk, och då vill jag självklart passa på att intervjua honom och vara med när han tränar i gymmet.
"Men förbered dig på att hiskeliga scener kommer att utspelas!", sa han på telefon i dag. 
Jag älskar honom.
Och Pernilla. Hon ska fota, det motar också världssmärtan i grind!

Det är ju som ryktet säger väldigt många cyklar i Amsterdam. Jag, i vanlig ordning med huvudet någon annanstans, var ju självklart på god väg att hamna i närkontakt av tredje graden med ett par av missilerna som trampade fram i 30 kilometer i timmen på varenda liten bakgata i Red light district och överallt.

Och i samband med dessa flyktiga möten slog det mig.

- Kommer du ihåg Lisa? Hon åkte ju till Amsterdam hon vettö. Och dog.

Vad fruktansvärt pinsamt att dö just på en weekendresa till Amsterdam.

Jag vet inte heller vad som skulle vara den värsta skammen. Att alla därhemma skulle anta att jag på min första resa till Amsterdam avled, med flit eller av klantighet, av någon slags överdos.
Eller att de skulle veta att jag rundade av med ekrar i grodperspektiv.