jamesochkarin

I fredags träffade jag mina före detta sambos Katja, Eva, Gertrud, Bodil och Jenny som vanligt på Indian Garden på Åsögatan. Trots, eller nog på grund av stans mest motvilliga service, har stället blivit den självskrivna utgångspunkten. Jenny och Bodil kom direkt från simning och bastu på Eriksdalsbadet och var redan mos från början, och efter stabbmåltiden var självklart alla det. En riktigt usel standardstart för en kväll på stan, men vi lär oss aldrig. Sura ignorerandet på Indian Garden drar alltid för starkt.

Eva uppdaterade om sin pågående köksrenovering och många Blocketutflykter på sistone. Den senaste Blockettouren hade haft en prägel av LSD-tripp.
Hon och Peter hade tagit bilen ut på Ekerö, in genom en lång allé och kommit ut i en värld av höga lövträd och gamla trästallar, bebodd av unga, långhåriga, vackra kvinnor med ridstövlar, alla leendes, ledandes ett varsitt högblod. En av dessa hägringar hade lett in märren i sin box, varefter hon lett Peter och Eva in i sitt lantliga idyllhem i närheten och där sålt dem sin begagnade microvågsugn, innan hon försvann ut i det där filmiska 50-talssceneriet igen.
Därifrån styrde färden mot Sickla där en Tina hade ett kylskåp till försäljning. Tina öppnade och välkomnade dem in i sin lägenhet som genomgående var målad i svart och mörkgrönt. Väggarna pryddes av stora svärd och inne i sitt sovrum hade Tina satt upp foton av ansikten tillhörandes blodiga, äkta eller spelade, mordoffer.

Under kvällen på söder avhandlades även elallergi, något jag ofta utför personliga tankeexperiment kring.
Kategorin människor som öppet lider av åkomman har ju besynnerligt nog inte bara elallergin gemensamt. De har dessutom ofta drömfångare på väggen och uppskattar tarotspådomar, rökelser, kristaller och reiki.
Men egentligen, ren logik säger ju att så mycket elektromagnetisk strålning som finns överallt, klart den kan påverka folk negativt. Den där värmen man känner kring örat och in i skallen efter att ha pratat i mobil mer än tre minuter, bara det faktum att mobiler stör radion så det knastrar - och stora flygplan. Plus alla andra strålkällor. Det borde inte vara så märkvärdigt att vissa skulle kunna vara överkänsliga mot el.
Och det kanske sitter ett helt gäng backslick-Stureplansbörsmäklare med grova besvär, men som inte vågar komma ut som elallergiker av skräck för att buntas ihop med De hennafärgade fjäderbärarna som gjort just den sortens allergi till sin.
Å andra sidan kan det ju vara så att det börjar i andra ändan.
Man upptäcker plötsligt att man börjar läsa mer och mer horoskop, börjar gilla tavlor med drömska indianer och finner sig själv signera en anmälan till en healingkurs i Dalarna.
Och att det är de första symtomen på elallergi. Som ett lackmustest.

Men troligen är elallergi en fysisk form av weltschmertz, ett ord vars existens Gertrud upplyste mig om. En allmän depression som kommer ur insikten om att världen ser ut som den gör. Att fenomenet sedan länge är tyskt definierat och namngivet gjorde mig lite upprymd på något sätt.

I går åkte jag och Emil till Gävle. Emil har sedan länge varit besatt av tåg och pratar om dem och vill se bilder av godståg, passagerartåg och pendeltåg varje dag. Tidigare har han bara provat tunnelbanetåg, men nu skulle han få erfara ett riktigt långfärdståg för första gången. Händelsen var minst sagt haussad. Därför blev han så fruktansvärt förbannad på t-centralen när vårt tåg visade sig vara ett litet mini-Tågkompanietfordon bestående av två futtiga vagnar. Besvikelsen visste inga gränser och först vägrade han gå på, och ville hoppa på ett annat intill, långt som sig bör, med destination Göteborg.
Till slut lyckades jag dock frihetsberöva honom och medföra honom till Södra Norrlands stolthet.

Lördagskvällen tillbringade jag med min bror Matti.
När vi, efter att ha sett den smärtsamt bra Waltz with Bashir på tv, diskuterade världssmärta, visade sig han, som jag också trott, tillhöra den lyckligt lottade skaran som inte känner av den. Jag bedömer det som att min mammas sida av släkten är befriad från weltschmertz. De ser världen, men kan avskärma sig och fokusera på det som är görbart och realistiskt. De axlar inte lidande som de ändå inte kan påverka. Till den falangen hör alltså min lillebror.
Medan min pappas släktåder tycks vara försinkad med allmänt tungsinne över sakers tillstånd, inte bara de egnas. Medlemmar ur den grenen har exempelvis skickat tidningsutklipp på utbreddningen av Östersjöns döda bottnar i samma kuvert som grattiskortet till Emils födelse. 
Och till denna gren sällar jag mig dessvärre.

Även om jag personligen har ett bra liv, har jag ofta känslan av att sitta i ett pariserhjul på ett litet färgglatt, blinkande tivoli. När jag är högst upp i hjulet ser jag ut utanför nöjesfältets stängsel, där allt är svart och dött, atombombsjämnat med marken. Så det är omöjligt att njuta av karusellen, sockervadden och vinst-varje-gång-vinsterna.
Samtidigt är jag medveten om att man borde uppskatta nöjesåken. Man sitter ju ändå där, och vad kan jag hjälpa att jorden går under? Om det, som i mitt fall, ändå inte är så att weltschmertzen triggar en att gå ut och rädda gatubarn eller kedja fast sig vid kärnkraftsanläggningar, så är den ju bara helt jävla värdelös.
För att inte tala om osexig.
Högfärdig okonstruktiv weltschmertz är kanske det minst attraktiva draget man kan ha. Så jag anstränger mig verkligen (förutom här då, där jag tillåter mig vara öppet Persbrandt - förlåt, det där var sista Persbrandtreferensen, lovar!) för att skyla min läggning.