Porr är för barn - så gör den glad
Ibland kan jag sakna den där omättliga kåtheten man hade när man var 12. Den man erfor, smärtsamt medveten om att det var ljusår innan man själv skulle vara i närheten av något på riktigt.
Och just därför kunde man inte få nog av substitut.
Heta linjen med gubbar som hette Kjell eller Bosse eller Roland, som kom från Hofors eller Hamrånge eller Lingbo, som ignorerade att våra barnslena flickröstser lade på tio år i ålder, och flåsande undrade vad vi var sugna på. Underbart (tyckte vi då. Sett i backspegeln känns ju Kjell, Roland och Bosse inte så fräscha, dock. Men det är ett stickspår)!
Och porrtidningar gömda under granar i skogen med färgglada fotoserier av lemmar, slemhinnor och hud. Talbubblor från tjejer som hette Susanne, Carina eller Tanja, med köttsliga imperativ och repetitioner.
Jag kunde ha dött av åtrå.
Inget kan få mig att känna så nu. Inget kommer ens i närheten.
Det är väl som med allt. Exalteringen man känner över allt i omvärlden degraderas successivt.
Tänker att alla på nåt sätt hela livet förgäves jagar de där första exalteringssilarna.
Och så tänker jag att jag verkligen är helt ointresserad av porr nu. Nu verkar den ju dessutom så mycket tristare än den liksom positiva porren vi matades med från under granarna, om jag minns den rätt.
Om barn i dag fungerar som jag och mina kvinnliga vänner gjorde omkring 1990 i en liten by längs gamla nedlagda E4:an norr om Gävle gjorde, så slukar de porr, vad folk än tycker.
Och därför är det tråkigt för dem att den nu dominerande är så himla själlös och fantasioeggande.
Och just därför kunde man inte få nog av substitut.
Heta linjen med gubbar som hette Kjell eller Bosse eller Roland, som kom från Hofors eller Hamrånge eller Lingbo, som ignorerade att våra barnslena flickröstser lade på tio år i ålder, och flåsande undrade vad vi var sugna på. Underbart (tyckte vi då. Sett i backspegeln känns ju Kjell, Roland och Bosse inte så fräscha, dock. Men det är ett stickspår)!
Och porrtidningar gömda under granar i skogen med färgglada fotoserier av lemmar, slemhinnor och hud. Talbubblor från tjejer som hette Susanne, Carina eller Tanja, med köttsliga imperativ och repetitioner.
Jag kunde ha dött av åtrå.
Inget kan få mig att känna så nu. Inget kommer ens i närheten.
Det är väl som med allt. Exalteringen man känner över allt i omvärlden degraderas successivt.
Tänker att alla på nåt sätt hela livet förgäves jagar de där första exalteringssilarna.
Och så tänker jag att jag verkligen är helt ointresserad av porr nu. Nu verkar den ju dessutom så mycket tristare än den liksom positiva porren vi matades med från under granarna, om jag minns den rätt.
Om barn i dag fungerar som jag och mina kvinnliga vänner gjorde omkring 1990 i en liten by längs gamla nedlagda E4:an norr om Gävle gjorde, så slukar de porr, vad folk än tycker.
Och därför är det tråkigt för dem att den nu dominerande är så himla själlös och fantasioeggande.
Så, kära porrproducenter där ute. Gör mer gladporr - för barnens skull.
Kommentarer
Trackback