jamesochkarin

Kändes som om jag precis fattat hela grejen med allting, Jag hade det liksom på läppen. Just nu så kommer jag inte ihåg ett dugg av det.

Så här måste det kännas att vara senildement, vilket jag undrar ibland om jag står i porten till att bli.

 

Nassar med järnrör, klimatsatanet och i Gaza bombas barnen igen.

Vill bara kväva mig i en kompost när jag tänker på det. 

Och jag måste då köra min tankeloop som jag alltid låter spinna när jag bedrövas av att jag inte ens försöker rädda någonting mer än min vardag.

Den som börjar med hur meningslöst det är att jag ska dö, alla jag älskar ska dö, och jag tillhör en art som för första gången, vad jag vet i alla fall, i evolutionens historia bäddar för sin undergång helt för egen maskin. Och som redan dragit tusentals med sig i svarta hålet.

Att homo sapiens sapiens, människan som vet att hon vet, just bara vet att hon vet.

Fast i ett jävla hopplöst mellanläge av att vara för intelligenta för vårt eget bästa (vi kan skapa alla tekniska och organisatoriska förintelsemaskiner på alla plan) och samtidigt för ointelligenta (vi klarar inte av att tänka på längre sikt än kvartalsrapporter eller i större perspektiv än jag själv och mina typ tjugo närmsta).

Och det här vet vi.

Och det vet vi att vi vet.

Det är en smärtsam passiv vetskap som man hade mått bättre av utan. Men som man ju inte heller vill lobotomera bort. Jag önskar jag tillhörde nästa gren i utvecklingen, om den hann växa ut.

Men tankeloopen slutar alltid i autotröst.

Jorden ska ändå slukas upp av solen om hur många miljarder år det nu var. Det är naturligt.

Och allt som händer på jorden är lika naturligt som ett löv som slår ut på våren. Det är ett naturligt led i evolutionen att vi hamnat precis där vi är och att vi gör precis det vi gör, mot varann och oss själva. Att vi är precis så här kortsiktiga och oempatiska och därför släcker livet för oss genom att göra det för andra.

Så ja, så ja. Det blir bra. Allt kommer smältas in i en miljongradig sörja av kemikalier och ingen därute kommer längre att komma ihåg.

Ty så var det sagt.

 

Åh, så där ja. Sjukt, det funkar ändå varje gång. Den där cirkeln som sluts lättar min hjärna.

 

Den här frågan om ett andra barn kommer upp tätare och tätare både runtom och mellan mig och Johan.

Har svårt att förhålla mig till den.

Vårt första skaffade vi i ett rus. Nu har det saktat ned, som allt gör, och vi har Emil, största kärleken på jorden.

Vore förmätet att säga att anledningen till att vi inte skulle vilja ha ett till barn var världens accelererande väg nedåt. Men jag tänker på den, helt ärligt, när jag försöker föreställa mig en till varelse som vi skulle låta uppleva den.

Så mycket vi älskar Emil borde vi väl låta honom få sällskap där i solvinden när vi är jordfästa? Fast kan han inte få det av sina vänner? Hur många har egentligen så jävla tajta band till just ett syskon?

Å andra sidan är de banden avundsvärda. Jag har svårt för dem, nästan, för att de är så självklara i sitt uteslutande.

Än mer så kan jag känna för starka band som måste berättas om. När folk förtydligar, rankar, vilka som är deras bästa vänner, eller äldsta, och som ingen någonsin ska kunna komma i närheten av att ens tro att de ska konkurrera med.

Nehej? Klart man fattar att det är så! Men man vill inte höra det.

Man vill kunna ha sin sköna schimär, av att allt är möjligt med alla, i fred.

Aja, fler barn eller inte är tydligen den stora frågan man ska ställa sig i det här läget.

Det känns ju så jävla oromantiskt, bara, att vi resonerar på det här instrumentella sättet över huvudtaget om det. Musik ska byggas utav glädje eller vad det heter. Fast nä, det är ju fan inte sant. Vilket skämt. Det är rakt av tvärtom.

Så det bästa kanske i själva verket är att bygga ett barn av sorg ockå.

Vaddå sorg förresten. Lägg av nu för fan! Jag har det bäst i världen.