Moralisa
Är i Dalarna och skriver för de rojalistiskt intresserade läsarna under slutet av Vasaloppsveckan. Inget fokus på själva skidåkandet för min del alltså, men jag känner att jag, med mina existensiella dubier i samband med uppdraget, som i ett kommunicerande kärl dras in i en önskan att gå upp i loppet precis som alla andra här.
Som äter, andas, pratar valla, före och starttider.
Tycker det låter så skönt.
Inget har ju som alla vet någon mening. Så varför inte åka i fädernes spår för framtida segrar tillsammans med 15 799 andra som kämpar mot döden?
De verkar dessutom kämpa mot den på ett så laid back sätt. Här på Hotell Lerdalshöjden, med utblick över Siljan, fylls restaurangen av ölpimplande män och kvinnor i alla åldrar - alla med sikte på att ta sig förbi Oxberg, Evertsberg och allt vad det nu heter.
Och nere på texmexhaket på lilla vildavästerngatan som utgör Rättvik city, baby, reste sig hela sällskapet vid grannbordet nyss, vajade unisont tillsammans som symbiotiska småorganismer i ett korallrev och skrålade: "Bettan. Vi lär hem och lägga oss nu för å klara söndan. Fan va vi ska åka. Men vi tar en öl till imorrn va?"
Kommentarer
Trackback