Hjärta och smärta
Har just nu samma upplevelse som under en natt för snart fem år sedan, som jag var säker på skulle bli min sista.
Jag låg i sovrummet i Björs i Järvsö med lite värme kvar från kakelugnen intill, och kände hur halsen liksom blev trång. Ju mer jag kände att jag hade svårt att andas, desto säkrare blev jag, och jag anade ett tryck över bröstet.
Det är alltså så här det känns, tänkte jag, att få hjärtsnörp.
Johan märkte att det var nåt fel på mig och jag försökte låta blasé när jag sa att jag hade lite andnöd. Men han blev rädd och jag antar att det gjorde mig ännu mer säker på att liemannen var i antågande.
Till slut bestämde vi att vi skulle dra till akuten, så Johan körde mig mitt i natten till Ljusdal.
Mörka siluetter av tallar och granar flimrade förbi utanför medan mitt hjärta rusade och jag höll Johans hand.
Väl vid sjukhuset kände jag ju självklart ingenting längre, skämdes, men Johan propsade på att vi borde gå in när vi ändå var där.
Snälla snälla snälla låt pulsen vara onormal, blodtrycket i höjden eller EKG-kurvan åtminstone aningen skev.
Men nej, allt fullt normalt. Fruktansvärt fläckfria värden.
Läkaren skakade på huvudet åt ännu en lunatic som han troligen var van med tog upp hans tid.
Mest på rutin, kändes det som, frågade han nedsjunken i journalen: "Hur är det fatt annars? Är det nåt särskilt som hänt på sistone?"
Jag tyst.
Johan, sakta: "Eh. Vi gifte oss i går".
Läkaren och sjuksköterskan i blickar av gemensamt samförstånd:
"Ahaa."
Dagen efter återkom andnöden igen.
Och då insåg jag röda tråden: jag hade suttit med gamla gårdskatten i knät och kliat den till spinnarextas.
Nu har jag varit över tvärs över gården hos Pernilla som sitter kattvakt åt två innekatter, och det går så långt tid mellan mina umgängen med dessa djur att jag liksom vägrar inse att jag är allergisk.
Annars, en hemsk början på året.
Några vänner var här för att fira ett lugnt nyår. Det första som händer är att vi går ut i parken för att leka med ungarna. På väg upp igen jagar Sanna Emil och Henry mot ingången och springer med händerna i fickorna, och halkar, faller och landar på armbågen.
Hon känner att den är av och åker upp på SÖS, där de snabbgipsar den för fler undersökningar dan efter.
Jag följde med henne på morgonen tillbaka till akuten för en datortomografi.
När vi går i korridorerna stönar hon av smärta för varje steg. Plötsligt är det ett par dörrar som inte går upp.
En polis står och vaktar nån totalt nedblodad på en brits och smäller till en sådan där stor dörröppnarknapp, utan att Sanna ser det. Ett par tjocka ståldörrar flyger upp - på hennes armbåge.
Skriket skar genom hjärtat, men snuten bara gick utan ett ord.
Hon pumpades maxad med morfin och satt med minimala pupiller, ändå spydde hon var tionde minut av smärtan. En lång hemsk nyårsdag, mest i väntan på röntgen och besked i akutens korridorer.
Hann tänka, förutom på Sannas som vanligt, oavsett omständigheter, starka psyke, att
1. jag vill aldrig mer dricka (höll dock bara två dagar). Skadorna som kom in. Ena värre Frankensteins monster än den andra. Misshandlar, fallskador och hål i pannor med utpumpande kaskadblod. En levande reklamfilm för IOGT-NTO.
2. jag aldrig vill bli gammal. Samma sak som ovan, minus kanske misshandlarfallen. Men samma, eller värre, skador. Och större hopplöshet. Bruten lårbenshals. Standarden för alla över 70 ju. Men man tänker inte på vad det verkligen verkligen innebär. Aj.
3. vad tydligt det är: ju högre utbildning, desto mindre kropp. Vad konstigt det är att det är så. Men där på akuten på SÖS var det genomgående: läkarna: marathonlöparkroppar, snabba rörelser, sjuksköterskorna: smala, men lite mjukare och något långsammare. Undersköterskorna och vårdbiträdena, både manliga och kvinnliga: omfångsrika Plurakaggar, sega rörelser med både ben och armar. Varför är det så? Jag vet det i teorin men kan liksom inte ta in det ändå att det är så övergripande.
4. vad fina de är, de som jobbar där. Och tålmodiga. Och vad inga andra yrken är riktiga.
Dagens är ren, simpel och gammaldags kärlek. Som konstigt nog inte gör sig så bra i den nysläppta versionen med Amy Whinehouse.