jamesochkarin

Har suttit och läst runt bland mina fina vänners texter och det är så mycket bra så det behövs inte tilläggas mer.

Men jag kan ju summera min dag kronologiskt.

07.45 väcks av en mjuk liten arm som läggs runt min hals och pussar på pannan som övergår i allt hårdare lite dansk-skalleaktiga påtryckningar om att jag med ens bör stiga upp. Lyder, och belönas av slumpgeneratorn som dagen till ära ställts in på glatt humör, egenhändigt påklädda kläder och framdukad frukost.

Lämnar honom sedan över i Lodjurets ömsinta vård, och fröken Marianne ler när vi diskuterar min rosa cykelhjälm. Jag har ju kommit på varför den såldes på rea, och varför det inte är så kul att den är glänsande rund och rosa. Man blir ett pustande ollon där man trampar fram i uppförsbackarna.

12.20 äter lunch med Elisabeth och Bisse i Elisabeths nya lägenhet på Pipersgatan. Den är surrealistiskt vacker, högt högt i tak, vit kakelugn och balkong ut mot en oasinnergård. Dessutom små mystiska luckor som man upptäcker när blicken glider över prången, som man hoppas ska innehålla en gammal 1800-talsdocka med Maria Gripe-meddelanden från en svunnen tid.

Diskuterade diskrepans i tankemönster inom par, vilket ju alltid ställer till traumatiska problem.

Bettan påminde mig om den där för mitt dåvarande förhållande väldigt representativa gången då jag och han satt nere vid Trödjefjärden en sensommarkväll.

Vi satt sida vid sida på en klippa och blickade båda ut över vattnet mot det yttre kustbandet och horisonten.

Jag hade en underbar känsla som uppfyllde hela min kropp, av att vi i stunden var ett. Våra hjärnor var oskiljbara. I det här nuet kunde vi inte tänka annat än precis samma sak. Ingenting annat än vackerhet och enhet och kärlek lika svulstig som den här tavlan vi satt i.

Men jag ville bara dubbelkolla, mest retoriskt:

– Vad tänker du på?

– Du ser de där öarna som ligger uppraddade på linje längst ut där? sa han.

– Ja?

– Jag tänker att mina ögon liksom håller i och styr bombplan med napalmbomber som släpps över öarna. Pjhiousch. Pjiousch. Pijousch. Och alla blir som eldhav, en efter en. Pjhiousch. Pjiousch. Pijousch.

13.30 börjar kvällspasset på redaktionen och börjar med att ringa Socialstyrelsen om ett fruktansvärt fall där en tvåmånaders pojke dött, trots att föräldrarna kommit in med honom till akuten sex gånger. Han blev hela tiden hemskickad. Sedan slutade han bara andas. Läkarna klandrades inte och pappan var ung. Han ville till slut att vi inte skulle skriva om det.

– Vi måste bara få sörja i fred nu.

Dolken vrids. Att man kan leva vidare.

Sedan hoppade jag till ett par systrar som tvistar om ett miljonarv och sedan Gunde som fortfarande är mystiskt sjuk. Det är det mest läsarengagerande den senaste veckan. Jag har fått tvåhundra mejl som strömmar in med olika diagnoser. Han har panikångest, hjärtsvikt, twar, problem med d-vitaminreceptorer, elallergi, mögelskadat hus, utbrändhet, olika syndrom för att dra toppen av isberget.

Säkert är att han är fantastisk som person. Det är han.

23.00 Har fått roliga internmeddelanden av min käre kollega Arne och läst runt om massa saker och längtar efter vänner och nu längtar jag hem.

Ska cykla genom svarta stan med mina, av mystiska Cykelkällans invånare-som-varje-gång-man-går-in-äter-vita-bönor-direkt-ur-kastrullen bland växlar, slangar, däck och kedjor, nyligen påsatta dubbdäck och musik i öronen. Tror jag tar smala grusvägen över Gärdesfälten mellan Dalen och Kärrtorp så det blir nån sport.