Hjärtat värker, Klint-Olle
Det är så sorgligt. Denne man, kanske mest punk av alla, bodde på en vacker Hälsingegård utanför Delsbo som brann till grunden i förrgår. Den, inklusive hans stora dragspelssamling som han placerat ut på måfå i huset för att han skulle kunna ta upp ett direkt från golvet närhelst han fick feeling.
2007, när jag bodde i Järvsö hade dokumentären om honom galapremiär på Delsbos biograf.
Jag satt bredvid Gea, sångaren i Västerbrokören där Klint-Olle spelar, i salongen och inte långt ifrån satt Gök-Olle, Klint-Olles lojale vapendragare som också medverkar i programmet.
Det handlar mest om Klint-Olle som person, hur han resonerar om kärleken och livet. Lever fattigt, äter morsans halva hemtjänstmatförpackningar, tillverkar egen ost som tas över av larver i matkällaren, och som han då uppfinner en misslyckad elektrisk exekutionsanordning mot med koppartrådar in i osten kopplat till ett elaggregat.
Hur hans glada vän sover på kökssoffan när filmteamet är där, och de frågar honom om var han bor. "My home is where my sweetheart is", svarar han, och på den naturliga följdfrågan blir svaret: "Just nu har jag ingen".
Men även om hur Klint-Olle försökt bedriva jord- och skogsbruk traditionellt, utan maskiner. Och även utan inblandning av myndigheterna - och därför förlorat rätten att hålla djur, eftersom han låtit kor leva som enligt reglerna borde ha avlivats, och eftersom takhöjden på uthusen för djuren inte hållt EU-standard eller hur det nu var.
Hans protestaktioner mot länsstyrelsen har varit djupt suggestiva. En femtio meter lång, tre meter hög (nu höftar jag) vedhög i mosaik - där mörkare vedträn bildar mönster mot de ljusare - kor som vandrar, inlemmade i de avhuggna trästumpssamlingarna.
Och sedan. En get som Klint-Olle fått i födelsedagspresent, som dött, och som han vintertid låtit frysa fast i ett uthustak liggandes som om den levde.
Efter premiärvisningen var det öppen diskussion, och då var det Gök-Olle (med klotrunda glasögon och grå ögonbryn utåtfransade, faktiskt lite som en gök) främst stod för den militanta stämningen.
- Det är tur att inte (vi säger länsveterinären heter) Lennart Johansson är här nu. Då skulle han inte komma levande härifrån.
Ledig nu, och har behövt ett dygn på mig för att sova igen det jag tappade nånstans mellan Gaygalan (åh, skvaller som inte ens Jamesochkarin kan skriva!), Lycksele och nattligt barnkräks i hemmet.
I kväll var Eva och Wilmar förbi här, Eva ville ha hjälp med lite text till konstprojekt på Mejan. Och så fick hon vara mig behjälplig i val av klänning till the Moochers första spelning.
Café 44, 26:e februari. Stödfest för Cyklopen. Kom!