jamesochkarin

Emil: Vad finns inuti spöken?
Jag: Inget. Spöken finns inte (ljuger jag, för att stävja hans mörkerrädsla och ofta förekommande frågor om "de osynliga" hemma, som ingen vet var han fått ifrån).
E: Ja, men inuti dem (gissningsvis något influerad av sitt troligtvis från mig uppsnappade och djupa, dock ännu inte Woody Allenneurotiska, intresset för 70-tals-fembands-läkarlexikonet i bokhyllan)?
J: Men de finns ju inte, så inget finns inuti dem.
E: När fanns de då?
J: De har aldrig funnits. Bara i sagor. De är påhittade.
E: Vilka har hittat på dem då?
J: Sagoberättare, såna som berättar sagor. Och författare, såna som skriver böcker.
E: Finns Spiderman?
J: Nej, det är samma sak med honom. Han är hittepå.
E: Finns författare?

Bad nyss A-K Penton, som bott i Vitryssland, spela min favoritlåt för mig. Har aldrig hört originalet, bara henne och gitarren. Men hon säger att han som gjort hiten är en vitrysk hunk. Hon är kär i honom. En rejält omöjlig kärlek, snäppet omöjligare än den i sången: han söp ihjäl sig (antar jag) på 80-talet.
Översatte den åt mig så man fick bekräftat hur hjärtskärande krass den verkligen var.
Hon spelar och sjunger den så sprött och kargt. Tajgan bor i rösten, eller nån liknande Tranströmermetafor, vill jag dra till med efter att av nån autistisk anledning fastnat i sändningen av Nobelmiddan i lördags.
Skäms att säga det, tänkte jag säga, men det gör jag inte ens: att jag på riktigt inte berörs av Tranströmer. Det lilla jag läst, ska sägas. Är inte som Guillou, no no, det finns nedkokade, avskalade ord som destillerat fram essensen av allt och skär in i min hjärna, men inte just Tranströmers.

Har förresten kommit på att jag är värdelös på att gissa basgångar. Alltså höra bara basslingan och gissa låten. Klurar på vad det är metafor för egentligen.