Ödesmätt
För inte länge sedan på Sherlock Holmes Inn här i Bagis, intog jag ett plastinklätt bås med C och M som också bor här. Det var första gången de träffades och innan kvällen var slut kom de fram till att C:s mormor hade varit husa åt M:s mormor i Östersund.
Tänk om de hade vetat, då den ena beordrade den andra att knäskura golvet, att deras respektive dotterdotter skulle mötas som jämlikar över en sunköl på Locken.
Gillar tanken.
Avslutade julen i Gävle innan jag skjutsades hem till en ettrigt enslig lägenhet, med en fika hos mormor och morfar på Brynäs.
Mormor dammade av sitt favoritämne, som också är ett av mina: hur livet slumpar sig. Eller hon tror ju i motsats till sin strikt ateistiske man förresten inte på slumpen, utan att något "knuffar en i rätt riktning". Och "följer man inte den riktningen, då går det riktigt illa".
Hon tog upp, som hon ofta gör som ett slags argument för ödestesen, hur hon som 20-åring följde med sin väninna från Borås till Gävle.
Gävle var 1944 "efterblivet" med gaslampor och mörker och en dialekt som gjorde att öronen grät. Men eftersom väninnan fått jobb, men inte kände någon i sin nya hemstad och därför tjatade, var mormor snäll och slog följe. "Bara tills du gjort dig egna bekanta", lovade mormor.
Mormor hade fått tjänst på Göteborgs stadsteater och skulle satsa på skådespeleriet, och pausade det. Men så valsade morfar fram till henne den där kvällen på dansen på stadshuset.
Han var "så väldigt trevlig" och så "gick det fort".
Han vägrade följa med till Göteborg, så hon fick välja.
Hon valde honom.
Därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag, påpekade hon.
Samma konsekvens gav valet som hennes mamma gjorde.
Mamman, som blev med barn tvärs över alla klassgränser, med sin stora kärlek, redarsonen i Göteborg.
När redarsonens redarfar fick reda på vilken jordhåla modern till hans blivande barnbarn växt upp i, skickade han sonen så långt ifrån avskrädesskammen det gick, med båt till Australien.
Redarsonen, mormors pappa, skrev vädjande kärleksbrev till mormors mamma att han kunde skicka pengar så att hon och deras dotter kunde komma till honom och bosätta sig down under. Men nej, mormors mammas stolthet sa nej. Hon hälsade att han gjort sitt val då han for, och tog farväl per brev.
Också därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag.
Därför kan jag skriva det här.
Men tänk alla val som gjorts bakåt i alla släktled, som gjort att andra individer aldrig blivit till. Tänk alla potentiella varelser som kunde suttit här och skrivit i stället för mig, som aldrig fick chansen.
Inga potentiella illbattingar kom till jorden efter denna nyligen för mig refererade träff som ägde rum på Lido Konditori i Gävle, trots att upprinnelsen var en lockande personlig kontakt på en nätdejtingsajt.
Hon, köper kaffe, sätter sig och inleder nervöst: Okej, så vad jobbar du med?
Han: Jag är arbetslös.
Hon: Aha, ja det är inte lätt med alla neddragningar nu för tiden.
Han: Det var inga neddragningar, jag blev avskedad för sexuella trakasserier.
Hon: Oj då.
Han: Ja, fast det var inte som de sa. Det stämde inte alls att jag hade tafsat.
Hon: Ok. Har du kontakt med några av dem du jobbade med nu då?
Han: Nej. Ingen vill veta av mig.
Lider med Lidomannen. Tycker det var strongt av honom att lägga korten på bordet så där direkt ändå.
Förresten, snälle gode Gud. Låt mig aldrig äta socker igen. Fräls mig ifrån ondo och sju sorters kakor som jag inte kan sluta äta om de ligger framme, som under såna här kollektiva boulimifestivaler till högtider.
Smäll mig hårt på fingrarna och låt mig dö en coolare död än Mama Cass.
Amen.
God svulstig natt, med Yma Zumac.
Tänk om de hade vetat, då den ena beordrade den andra att knäskura golvet, att deras respektive dotterdotter skulle mötas som jämlikar över en sunköl på Locken.
Gillar tanken.
Avslutade julen i Gävle innan jag skjutsades hem till en ettrigt enslig lägenhet, med en fika hos mormor och morfar på Brynäs.
Mormor dammade av sitt favoritämne, som också är ett av mina: hur livet slumpar sig. Eller hon tror ju i motsats till sin strikt ateistiske man förresten inte på slumpen, utan att något "knuffar en i rätt riktning". Och "följer man inte den riktningen, då går det riktigt illa".
Hon tog upp, som hon ofta gör som ett slags argument för ödestesen, hur hon som 20-åring följde med sin väninna från Borås till Gävle.
Gävle var 1944 "efterblivet" med gaslampor och mörker och en dialekt som gjorde att öronen grät. Men eftersom väninnan fått jobb, men inte kände någon i sin nya hemstad och därför tjatade, var mormor snäll och slog följe. "Bara tills du gjort dig egna bekanta", lovade mormor.
Mormor hade fått tjänst på Göteborgs stadsteater och skulle satsa på skådespeleriet, och pausade det. Men så valsade morfar fram till henne den där kvällen på dansen på stadshuset.
Han var "så väldigt trevlig" och så "gick det fort".
Han vägrade följa med till Göteborg, så hon fick välja.
Hon valde honom.
Därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag, påpekade hon.
Samma konsekvens gav valet som hennes mamma gjorde.
Mamman, som blev med barn tvärs över alla klassgränser, med sin stora kärlek, redarsonen i Göteborg.
När redarsonens redarfar fick reda på vilken jordhåla modern till hans blivande barnbarn växt upp i, skickade han sonen så långt ifrån avskrädesskammen det gick, med båt till Australien.
Redarsonen, mormors pappa, skrev vädjande kärleksbrev till mormors mamma att han kunde skicka pengar så att hon och deras dotter kunde komma till honom och bosätta sig down under. Men nej, mormors mammas stolthet sa nej. Hon hälsade att han gjort sitt val då han for, och tog farväl per brev.
Också därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag.
Därför kan jag skriva det här.
Men tänk alla val som gjorts bakåt i alla släktled, som gjort att andra individer aldrig blivit till. Tänk alla potentiella varelser som kunde suttit här och skrivit i stället för mig, som aldrig fick chansen.
Inga potentiella illbattingar kom till jorden efter denna nyligen för mig refererade träff som ägde rum på Lido Konditori i Gävle, trots att upprinnelsen var en lockande personlig kontakt på en nätdejtingsajt.
Hon, köper kaffe, sätter sig och inleder nervöst: Okej, så vad jobbar du med?
Han: Jag är arbetslös.
Hon: Aha, ja det är inte lätt med alla neddragningar nu för tiden.
Han: Det var inga neddragningar, jag blev avskedad för sexuella trakasserier.
Hon: Oj då.
Han: Ja, fast det var inte som de sa. Det stämde inte alls att jag hade tafsat.
Hon: Ok. Har du kontakt med några av dem du jobbade med nu då?
Han: Nej. Ingen vill veta av mig.
Lider med Lidomannen. Tycker det var strongt av honom att lägga korten på bordet så där direkt ändå.
Förresten, snälle gode Gud. Låt mig aldrig äta socker igen. Fräls mig ifrån ondo och sju sorters kakor som jag inte kan sluta äta om de ligger framme, som under såna här kollektiva boulimifestivaler till högtider.
Smäll mig hårt på fingrarna och låt mig dö en coolare död än Mama Cass.
Amen.
God svulstig natt, med Yma Zumac.
Kommentarer
Postat av: Malin
Vilken jävla tur att du finns! Du måste förstå det! Jag älskar att höra på dejter.
Postat av: William
För att inte tala om alla oändliga parallella jordklot där ute i universum där allt händer exakt likadant, förutom vissa detaljer. Tänk om man fick välja en, hälsa på för några timmar, se hur det hade blivit.
Postat av: Lisa
Du med Malin, en jävla bonnröta! Förresten går jag och tänker på dig nu i dagarna... Signa upp mig på den exklusiva infolistan som Bisse tillhör är du bussig!
Och Wil. Jag vill inte att det ska va i ett parallelluniversum som jag kommer på besök. Så hörs snart om detta. Har höga förväntningar på din galna gamla brittsläkt.
Trackback