Brott och straff och storhet
Plötsligt händer det. Sällan en misantrop som jag får hopp om mänskligheten.
Men i dag fick jag det.
Spenderade ett par timmar med brorsan till mördade 24-åriga häktesvakten Karen Gebreab, och var med honom på hans jobb på Dressman när han fick höra att mördaren fick livstid, och då han kramades om av sina arbetskamrater.
Om det är nån gång man skulle ha full total förståelse för att någon ville se en människa steglad, pryglad och inbäddad långsamt i en järnjungfru är det här.
Men nej.
Den här killen Mathias Gebreab och hans familj har kommit fram till att det är känslor som inte bygger på hela bilden av sammanhanget. Det rätta, har de insett, är att följa den döda dottern och systern Karens vilja.
Hon tyckte nämligen att inget är svart eller vitt. Det var därför hon jobbade med det hon gjorde, och gav intagna en bild långt från plitklyschan. Ingen blir brottsling för att den har valt det, tyckte hon, utan som konsekvens av sin livssituation.
Mathias berättade att han och Karen ofta tjafsade om just det där. Straff som bot på ondska. Han kunde försöka övertyga Karen om att vissa förtjänar det hårdaste av det hårda. "Men min syster dömde aldrig någon. Det spelade ingen roll vilket brott personen hade begått. Hon hittade alltid en förklaring till varför det blivit så fel".
Karen hade med all säkerhet försvarat sin egen mördare, tror Mathias. Mördaren, som har Aspberger, hade en tuff uppväxt och blev enligt sin egen pappa "galen" efter att mamman dog i cancer då han var 14. Sedan gick allt utför.
Orsak och verkan hade Karen förstått. Så nu väljer hennes familj att flytta fokus på ondskan i de 50 batongslagen mot hennes ansikte, till kylan i samhället där allt går ut på mitt och ditt. Där alla ska klara sig själva. Advokaten har blivit en homie och ryggdunkas vant och varmt när han dyker upp, och berättade för mig att han själv kände Karen och att han skänker hela sitt arvode till Fryshusets och familjens fond till hennes minne.
Att klara av att lyfta blicken i det här läget är större än man kan begära av någon. Det är stort och så otroligt fint. Påminner lite om en gammal legend om den högtidsaktuelle på korset. Blir för en gångs skull varm om hjärtat.
Kvällens låt, förövrigt. Sam Cooke. Send me some lovin'.
Men i dag fick jag det.
Spenderade ett par timmar med brorsan till mördade 24-åriga häktesvakten Karen Gebreab, och var med honom på hans jobb på Dressman när han fick höra att mördaren fick livstid, och då han kramades om av sina arbetskamrater.
Om det är nån gång man skulle ha full total förståelse för att någon ville se en människa steglad, pryglad och inbäddad långsamt i en järnjungfru är det här.
Men nej.
Den här killen Mathias Gebreab och hans familj har kommit fram till att det är känslor som inte bygger på hela bilden av sammanhanget. Det rätta, har de insett, är att följa den döda dottern och systern Karens vilja.
Hon tyckte nämligen att inget är svart eller vitt. Det var därför hon jobbade med det hon gjorde, och gav intagna en bild långt från plitklyschan. Ingen blir brottsling för att den har valt det, tyckte hon, utan som konsekvens av sin livssituation.
Mathias berättade att han och Karen ofta tjafsade om just det där. Straff som bot på ondska. Han kunde försöka övertyga Karen om att vissa förtjänar det hårdaste av det hårda. "Men min syster dömde aldrig någon. Det spelade ingen roll vilket brott personen hade begått. Hon hittade alltid en förklaring till varför det blivit så fel".
Karen hade med all säkerhet försvarat sin egen mördare, tror Mathias. Mördaren, som har Aspberger, hade en tuff uppväxt och blev enligt sin egen pappa "galen" efter att mamman dog i cancer då han var 14. Sedan gick allt utför.
Orsak och verkan hade Karen förstått. Så nu väljer hennes familj att flytta fokus på ondskan i de 50 batongslagen mot hennes ansikte, till kylan i samhället där allt går ut på mitt och ditt. Där alla ska klara sig själva. Advokaten har blivit en homie och ryggdunkas vant och varmt när han dyker upp, och berättade för mig att han själv kände Karen och att han skänker hela sitt arvode till Fryshusets och familjens fond till hennes minne.
Att klara av att lyfta blicken i det här läget är större än man kan begära av någon. Det är stort och så otroligt fint. Påminner lite om en gammal legend om den högtidsaktuelle på korset. Blir för en gångs skull varm om hjärtat.
Kvällens låt, förövrigt. Sam Cooke. Send me some lovin'.
Kommentarer
Trackback