Saturday night live
jag, rödvin och Townes van Zandt på repeat, fast det egentligen inte alls är illa.
E sover och J spelar. Ett par andra med samma initialer klev nyss ut genom dörren nedför trapporna och mot Kungsholmen. En helg av bra klass, liksom den förra.
Senaste tiden har fler än nånsin kommenterat här (som jag råkat ta bort) och hundratals mejlat. Många långa, välartikulerade. Det är trevligt att så många själar finns därute som bryr sig om just lilla mig.
Gemensamt för näst intill samtliga, är att de med stor iver och noggrannhet månat om att jag ska förstå att det är ytterst naturligt av hovet att välja en bloggartikel skriven av en sverigedemokrat som en av huvudkällorna i utredningen om Silvias pappa Walther Sommerlaths nazikopplingar.
Och nu när jag tänker på det. Det var verkligen modigt gjort av utredningens författare. Det är tänkt utanför boxen, om det nu inte gäller boxen som heter "Politiskt inkorrekt".
Att alla ni cyberrymdens Cyrano de Bergeracs redan känner mig tillräckligt för att ge mig smeknamn gläder mig.
Smeknamn är faktiskt en sak som jag alltid önskat mig - men aldrig riktigt fått. Har alltid avundats en- eller flerstaviga lucky bastards som omvandlats till Karro, Bettan, Jejja, Sussie, Kicki, Vickan eller dem som har väldigt personliga. Räser. Svålen. Hunden. Eller varför inte bara ett redigt efternamn som tilltal?
Liza uttalat på amerikansk engelska, har nån lite lamt fått ur sig nån gång. Fantasilöst. Minelli har mina föräldrar dragit sig till under några humorpeakar på 80-talet. Nej, det har aldrig varit klockrent.
Det är nåt extra kärleksfullt med ett smeknamn. Det hörs på ordet.
Nu, som manna från himlen, har jag fått ett helt gäng nya pseudonymer.
Kommunisthora är namnet som jag överskådligt skulle tippa flest önskar att jag lystrar till.
Och när jag läser på ser jag - poletten trillar äntligen ner. Blir riktigt rörd av att så många därute plötsligt kan formulera en så på träffande beskrivning med ett sådant till synes kanske anspråkslöst nick name.
Kommunist (lat. communis), = gemensam.
Hora (rumänska: hori, från grekiskans choro (ringdans)) = rumänsk ålderdomlig folkdans som utförs i en sluten ring med både kvinnor och män i ett gungande, långsamt tempo.
Förutsätter ni syftar på att jag förkroppsligar den härliga samvaron som uppstår i den gamla balkantwisten.
Ja. För dem som väljer att se det allra finaste i mig så är det nog en pricksäker målning.
För yes sir, I'm a music lover. Och sanningen att säga är jag ju dessutom lite seg av mig, får jag ofta höra (förutom i jobbet). Långsam i reaktionen och orden, för att jag ofta har tankarna någon annanstans (välvilligt tolkat en välutvecklad förmåga till inre fokus). Och så älskar jagatt umgås med vänner. Gärna tätt.
E sover och J spelar. Ett par andra med samma initialer klev nyss ut genom dörren nedför trapporna och mot Kungsholmen. En helg av bra klass, liksom den förra.
Senaste tiden har fler än nånsin kommenterat här (som jag råkat ta bort) och hundratals mejlat. Många långa, välartikulerade. Det är trevligt att så många själar finns därute som bryr sig om just lilla mig.
Gemensamt för näst intill samtliga, är att de med stor iver och noggrannhet månat om att jag ska förstå att det är ytterst naturligt av hovet att välja en bloggartikel skriven av en sverigedemokrat som en av huvudkällorna i utredningen om Silvias pappa Walther Sommerlaths nazikopplingar.
Och nu när jag tänker på det. Det var verkligen modigt gjort av utredningens författare. Det är tänkt utanför boxen, om det nu inte gäller boxen som heter "Politiskt inkorrekt".
Att alla ni cyberrymdens Cyrano de Bergeracs redan känner mig tillräckligt för att ge mig smeknamn gläder mig.
Smeknamn är faktiskt en sak som jag alltid önskat mig - men aldrig riktigt fått. Har alltid avundats en- eller flerstaviga lucky bastards som omvandlats till Karro, Bettan, Jejja, Sussie, Kicki, Vickan eller dem som har väldigt personliga. Räser. Svålen. Hunden. Eller varför inte bara ett redigt efternamn som tilltal?
Liza uttalat på amerikansk engelska, har nån lite lamt fått ur sig nån gång. Fantasilöst. Minelli har mina föräldrar dragit sig till under några humorpeakar på 80-talet. Nej, det har aldrig varit klockrent.
Det är nåt extra kärleksfullt med ett smeknamn. Det hörs på ordet.
Nu, som manna från himlen, har jag fått ett helt gäng nya pseudonymer.
Kommunisthora är namnet som jag överskådligt skulle tippa flest önskar att jag lystrar till.
Och när jag läser på ser jag - poletten trillar äntligen ner. Blir riktigt rörd av att så många därute plötsligt kan formulera en så på träffande beskrivning med ett sådant till synes kanske anspråkslöst nick name.
Kommunist (lat. communis), = gemensam.
Hora (rumänska: hori, från grekiskans choro (ringdans)) = rumänsk ålderdomlig folkdans som utförs i en sluten ring med både kvinnor och män i ett gungande, långsamt tempo.
Förutsätter ni syftar på att jag förkroppsligar den härliga samvaron som uppstår i den gamla balkantwisten.
Ja. För dem som väljer att se det allra finaste i mig så är det nog en pricksäker målning.
För yes sir, I'm a music lover. Och sanningen att säga är jag ju dessutom lite seg av mig, får jag ofta höra (förutom i jobbet). Långsam i reaktionen och orden, för att jag ofta har tankarna någon annanstans (välvilligt tolkat en välutvecklad förmåga till inre fokus). Och så älskar jagatt umgås med vänner. Gärna tätt.
Kommentarer
Trackback