Jag och Tom Waits

Nej, förresten, jag slår honom.
Sedan i går har min röst åldrats 70 år och blivit en blandning av Lena Nyman mitten av 80-talet och framåt, och Lasse Bengtsson, minus deras eventuellt kvarstående diskanter.
Det har varit ett litet helvete att jobba. Alla har trott att det var nåt slags skämt eller ofredande de utsatts för.
En kväsande röst, som samtidigt inte vill störa sina hårt arbetande kollegor intill och ta i, vilket krävs för att lyckas få fram någon slags joddlande ton, utan som istället liksom tvingas stötvis stöna fram:
- Är det tekniska kontoret? Ja, hur går det med dom där cryptosporidierna?
eller - Att störa den allmänna ordningen, säger du. Hur gör man då egentligen?
Plus att folk på jobbet måste ha sett mig som en tyfuskolerapestspridare, så fort jag öppnade munnen. Men jag tänkte liksom det skulle ge sig vilken minut som helst, och så blev det bara värre.

En intressant insikt från diskussion i dag, dock.
Folk konserveras i det skick de var stilmässigt när de peakade. Tydligast ses det på sådana som gjorde det mitten av 80-talet.
Men även tidigt 90. Eller nu när jag tänker efter likagärna mitten på 40 - bara det att de ofta inte har tillgång till kläder som hållt sig 70 år utan tvingas hålla till godo med pressveckade B-replikor.
Extremt tydligt ses det på hemlösa narkomaner. Stilen är som årsringar som visar exakt på året då det antagligen började gå riktigt utför och allting stannade för honom eller henne, medan världen utanför bubblan sedan dess fortsatt att snurra på.

Intervjuades av SVT för ett par veckor sedan, för att jag är ett barn från Trödje. Efter Tjernobyl regnade det nämligen ner mest radioaktivitet i Gävleborg - såklart. Gävleborg bär by the way alltid lägstarekordens fana högst. Det är på något sätt därför jag inte kan låta bli att vara patriotiskt stolt.
Mest cesium efter Tjernobyl.
Lägsta alkoholdebuten.
Mest tonårsaborter.
Högst andel klamydia per capita.
Störst arbetslöshet.
Hmm, citera mig inte på det här, men jag har för mig att det här är en del av de Gästrike-Hälsingska bravurerna.
Nå. Det regnade ner mest i Gävleborg. Och mest omkring Gävle. Och allra mest - i Trödje. På mig.
Undra var jag hade varit i dag om jag inte indränkts i detta kärnklyvande vatten? Nobelpris eller Samhall?

Jag intervjuades andra gången för tv för att jag var en av barnen i dödens regn liksom. Senast var 1990, och det var lite därför den där stildiskussionen ovan kom upp nu på lunchen.
För det klippet är så vedervärdigt. Jag, en liten professor i fysikalisk kemi som står och jiddrar om uran och halveringstid och isotoper, itutad av min far om vad jag borde föra fram nu när jag hade chansen - till hela svenska folket.
Med en pufflugg av sådana proportioner att den inte får plats i rutan. Och små mini-pepsiflaskor hängande i öronen. Och säkert nån slags indianmönstrad fleecehistoria som jag förträngt.

Nu när de gjorde uppföljning 20 år efteråt, så visade de tack och lov aldrig det där som en liten re-cap. Men av vår halvlånga intervju klipptes det bara ut typ två meningar och sattes ihop med ett flummigt reportage om en teateruppsättning som ska skildra efter-katastrofen i Gävle.
Jag säger att jag skulle bli jävligt bitter om jag fick cancer. Punkt.