jamesochkarin

glöms lätt bort. Eller rättare sagt, nämns sällan.
Den är elefanten i rummet och upplevs som för banal för att ta upp, annat än i poetiska omskrivelser, bara för att den generellt sett är naturlig.

Svarta rubriker om mord hit och bombdåd dit och någon folkkär som fått cancer.
Men zoomar man bara ut, så ser man ju den största, svartaste rubriken som slukar alla andra. Men som inte skulle sälja några lösnummer. (Fast jo, jag skulle ärligt köpa. Rakt av!)

Alla ska dö.

Här går man och grubblar över valresultatet, om man ska krypa till kapitalistkorset och slå till på en bostadsrätt eller inte, och att man borde gå ner ett par kilo. Och undra vad han innerst inne tänker?  

Medans man hela tiden lik förbannat har en dödsdom hängande över sig som en felgängad giljotin. 
Likaså alla jag tycker om. Alla jag känner. Mina föräldrar. Emil.
Oacceptabelt!

Som ett litet passus kan jag ju nämna att jag denna lördagskväll sitter ensam hemma på min kammare, med en sjuk Emil sovandes i sängen. Jag har tid. Tiden är min fiende. Tiden är er fiende, ni som mot förmodan förmår er läsa detta morbida mästerverksepos...

Hur som helst. Om jag nu utgår från mig själv, som jag ju hela tiden gör.
Jag ska alltså dö. 
Det är det mest normala, den enda sanna rättvisan, det enda alla som föds vet. Livets premiss.
Men hur fruktansvärt fruktansvärt fånigt det än är så kan jag bara inte köpa det här grymma. Att jag en dag inte ska få vara med längre, att jag ska behöva uppleva min egen dödsbädd, min egen förintelse. Eller än värre, vara ovetandes, som vanligt konfys, även när liemannen hämtar mig.
Nu när jag bär på mitt största ok, att jag inte är religiös eller ens det minsta new age, så är ju detta faktum förjävligt! Fruktansvärt! Vidrigt! Meningslöst! Helvetes jävla piss skit kuk fitta.

När jag var yngre såg jag mig själv som vuxen som helt annorlunda, en annan person, som tänkte på ett väsensskilt sätt, som en slags Gud, med resonemang som mitt barnsliga jag inte ens kunde snudda vid i tanken.
Men så är det ju inte, i retrospektiv. Jag kommer alltför väl ihåg hur jag tänkte och kände som 13-åring. Det är bara händelser och lärdomar därav som skiljer den personen från mig i dag. 
Gamla människor tänkte jag mig på samma sätt som avpersonifierade gummor i gungstolar i sagoböcker, som satt nöjda vaggandes sakta fram och tillbaka, stillsamt kontemplerandes över sitt gångna liv och accepterandes, rent av välkomnandes döden, befriaren från alla tröttsamma krämpor.
Jag önskar så hårt att jag kunde hålla fast vid den bilden.

Men av alla människor jag känner till, som antingen börjat närma sig hundra och därför vetat att de av ren naturlag snart ska dö, eller som fått en obotlig sjukdom och av den anledningen haft döden inom förståbart räckhåll, har alldeles för många gett uttryck som inte kan feltolkas, för ren dödsångest.
Det där att man kommer till sans med döden när man vet att man har den i farstun, jävla skitsnack. Det är en myt, värre än att en förlossning är en härlig upplevelse.
Vem fan tror egentligen på det?

Jag tror inte på dem som säger att de inte är rädda för döden. Lika lite som jag tror på folk som säger att de verkligen älskar smaken av whisky.
Det är image, inget annat.
Absolut, jag uppskattar whisky, men inte för att det är gott.

Man accepterar bara döden om man haft såna fysiska eller psykiska plågor under så lång tid att döden är att föredra. Ingenting är att föredra. Allt man har, tiden, är mindre värt än plågorna.
Men det är jag övertygad om är undantag.
De flesta känner inte så vid dödsögonblicket.

Liksom de flesta inte känner att det är okej när de plötsligt ser sig själva i spegeln och blickar in i ett 85-årigt, fårat, blodlöst ansikte som inte längre kan anses som sexigt. Då det är ett faktum, inte längre tyck och smak. Alla, kvinnor som män, som jag lyckats prata öppet om det här med, säger att de känt sig som 25 sedan de var 25, sen har de fått fler erfarenheter givetvis, men känslan är: 25. Och det är chockartat ju fler år som går, att se skalet i spegeln förvridas.

Men många håller uppe image in i döden. En värdig fasad. Dö värdigt. Inte få panik och bara vråla när slutet närma sig, man ska inte visa omgivningen att man inte vill.
Jag hoppas jag inte slutar jordelivet som en riktigt ovärdig hysterika. Skämmigt för de efterlevande. Men de ska ju ändå också dö, så skit samma.