jamesochkarin

I söndags var jag och Cornelia och såg norska Upperdog i gamla porrbiografen Zita på Birger Jarlsgatan - bästa i stan näst efter Bio Rio. De visar, som Bio Rio, bara bra film och i Babs kök och bar innanför foajén känner man för att leva sitt liv.
Upperdog var jävligt bra. Tung och vacker och vi grät båda två. Jag fick kväva min gråt för att inte börja hulka, som jag alltid tvingas göra när barn på film eller i böcker mår dåligt. Barn som inte får vara med sina föräldrar. Särskilt pojkar som är i Emils ålder, jag klarar det knappt. Vilken simpel pekbok i formulär 1A-psykologi jag är, by the way. 

Jag har lätt för att gråta och skäms alltid när jag gråter offentligt. Tror skammen kommer av en slags jante.
Vem är jag att vräka ur mig känslor så storskaligt att de tar sig rent fysikaliska uttryck i form av vatten ur ögonen? En motvillig känsloexhibitionism. Som om jag kände mer än andra! Jag förhäver mig med mina kompulsiva teatrala uttryck - som 1700-talshovdamer som tävlade i moraluppvisning genom att vara först med att svimma om något opassande yppades.
Förmätet!

Gråtskammen är allra värst under begravningar. Det är så pinsamt att jag sist jag var på en försökte tänka på roliga saker. Slap stick. Vidriga Jackass-Steve-O eller vad fan som helst. För att så länge som möjligt undvika vätskeströmmen som skulle säga att jag sörjer mer än dem på förstabänk med torra kinder. Titta på mig, jag är ledsnast, skulle tårarna säga. Jag känner mer för personen i kistan än ni som alltid har känt henne, skulle de säga.
Lyckades kväva allt under ceremonin, men gick in på toa efteråt och bölade.