jamesochkarin

Spontanshoppade en lägenhet i morse.
Allt stort och farligt som ändå känns bra gör jag alltid så, med ett snabbt ryck, utan mycket tanke.

Vi gick bara på två visningar, trots att vi bestämde oss redan i somras för att byta ut loftgången mot någon slags trappuppgång.
Jag hatar lägenhetsvisningar! De får mig att känna som jag kan känna på museum - jag går fram och tillbaka, lutar mig framåt, rynkar ögonbrynen och granskar detaljer för syns skull, för att folk omkring inte ska tänka att jag inte kan det här med att gå på visning/museum. Fejkkänslan i sig gör i sin tur att jag tappar intresse, och så har vi där en ond spiral.
Känns som en tävling om vem som ser mest proffsig ut i sitt tittande. Vem som rycker upp ett skåp med mest kritisk schvung, vem som inspekterar monteringen av diskmaskinen med mesta Sverker-attityden. Vem som ställer smartast frågor om stambyten, värmesystem och föreningens ekonomi till mäklaren. Ett enda stort spel för gallerierna!
Eller så är det bara jag som går runt med känslan av att leka vuxen...

Men det blev alltså en annan trea i Bagis.
Såg annonsen för några veckor sedan, gick in i den 17.00 i går. Fin! Skrev på kontrakt klockan 9.00 i dag. Et voilà! 1,8 mille. Poff!
Det hemska är att jag nog mest av allt tilltalades av att köket hade snyggt schackrutigt ska-golv.
I linoleum - det kan inte ha kostat många kronor att lägga dit.

Och med tanke på hur det gått tidigare när jag gått ifrån mina finansiella ideologier - att man inte ska tjäna pengar på att ha pengar -  så är framtiden ett svart hål.

När jag med växande mage jobbade på en kommunikationsbyrå satt jag och drömde mig bort till ett friare liv. Det enda jag ville bli var ekonomiskt oberoende, var det så mycket begärt? Och folk omkring mig satt och cashade in med massa fonder och aktieklipp. En dag fick jag ett sånt där ryck och tyvärr är det ju numera väldigt enkelt att gå in i aktiemarknaden. Några klick bort, bara!
Klick, klick sa det och jag hade köpt fonder för alla mina besparingar - typ 30 000.
Såg mig själv sitta med paraplydrink på en lyxyacht i Karibien, ungefär som slutscenen i Sällskapsresan I.
Tänkte också att när jag ändå säljer min själ till djävulen kan jag lika gärna sälja mig fullt ut - med fonder i Ryssland, Afrika och Asien som säkert bara håvade in från trafficing, landminor och barnporr.
A, ja. Men varför ska inte jag ha en del av kakan?
Tre dagar efter kom den stora finanskrisen. Svarta rubriker på varenda löp och tvära, ilskna nedåtpekande börsblixtar.
Hej då, pengarna! Ni är fortfarande inte tillbaka.
Instant karma!

Och nu har jag gjort det igen. Jag tycker ju inte man ska kunna tjäna pengar på fastigheter heller.
Ängeln på vänster axel: Vilka är vi människor att äga jorden vi går på? Vilka tror vi att vi är? Moder natur är till låns - även när hon bebyggs! Lägenheter ska alla vara hyres inom allmännyttan!
Djävulen på höger axel: Men alla köper ju och varför ska inte vi få vara med och klättra i bostadskarriären?

Förlåt alla ni med bostadslån. Det är mitt fel att räntorna inom närmsta månaden kommer att gå upp till 70 procent.

Men å andra sidan, det värsta som kan hända är att vi blir bostadslösa.
Att sälja Situation Stockholm är också att jobba inom media.