Hiv-aktuellt
Emil ville också ha ett plåster den där kvällen förra veckan, när jag fick ett av sjuksköterskan som stuckit mig i fingret på Bagarmossens vårdcentral. Han fick också ett.
Men då blev jag plötsligt orolig att han kommer att smittas av samma åkomma som jag uppenbarligen har. Inbillningssjukan!
Jag hade gått och hostat några veckor från och till och dagarna innan hade jag känt att det gått ner i lungorna. Slemhosta, andfåddhet, trötthet - aka lunginflammation!
Så när jag till slut ringde vårdcentralen och fick en tid kände jag mig rätt säker. Men ju mer klockan närmade sig tiden för läkarbesöket försvann symtomen ett efter ett. Till slut, med tre kvart kvar, försökte jag ringa och avboka, men då var växeln stängd. Det skulle alltså ändå bli 150 kronor oavsett om jag gick eller inte.
Stetoskopet som vandrar över lungkonturerna, på ryggen och över bröstet. Lilla stilettspetsen i fingret, bloddroppen som fångas upp i en glaskapillär och analyseras på två minuter. Väntan. Och sen. Hoppas hoppas hoppas det är lunginflammation för jag orkar inte få en till sån här pinsam prick i min journal: "hypokondrisk" - de måste ju skriva det!
Svaret kom även denna gång: Alla värden normala.
Ååå!
Samma som den unge snygge läkaren fick skriva som palperat mina bröst och intygat, efter på begäran genomförd mammografi på Gävle sjukhus, att "Det är så det är att vara kvinna. Det finns en massa bröstkörtlar därinne".
Eller den gamla läkaren på akuten i Ljusdal som garanterade att mitt EKG var normalt, pulsen och blodtrycket var fina fisken. Så långt från en hjärtattack man kan komma, trots att jag nyss hade haft svårt tryck över bröstet, ont i vänster arm och karakteristiska andningssvårigheter.
– Hur ser din livssituation ut i övrigt just nu? Är det något speciellt som har hänt?
Johan svarade åt mig:
– Vi gifte oss i går.
Stackars Johan - knutit det heliga bandet med ett psycho!
För några år sedan hade jag haft en helt onödig natt med en jag aldrig träffat, varken förr eller senare.
Tre månader senare upptäckte jag hudutslag. Några små, vätskefyllda blåsor på ena armen. Kollade upp det på vårdguiden och det första på listan som passade symtomen var vattkoppor och bältros. Nummer två: hiv.
"Små vätskefyllda blåsor kan dyka upp några månader efter smittotillfället".
En diagnos kan ju knappast bli enklare att ställa.
Några dagar därpå kavlade jag upp ärmen för en sköterska på Gävle sjukhus och hade redan på nåt sätt börjat komma till sans med att jag hade det jag hade - skammens pest.
Jag hade börjat planera hur jag skulle lägga fram det för mina föräldrar och närmaste. Försöka avdramatisera det direkt för att palla det, både för deras och min skull. "Ok, nu är det så här att jag har hiv, det är inget mer med det".
Tog med mig några nummer av Hiv-aktuellt från smittskyddskliniken och började läsa på. Mitt i helvetet är det ju tröstande att moderna bromsmediciner i dag ändå gör att det går att leva ett fullt liv tills man bli gammal utan att insjukna i aids. Det kändes skönt. Men det fanns en liten artikel om ett av symtomen av bromsmedicinerna – att fettdepåerna under fotsulorna sakta men säkert försvinner.
Därför har man tagit fram speciella skor. Skorna hade förstås väldigt förstärkta och väluppbyggda sulor. Det fanns annonser vid sidorna med provexempel. Lite platåaktiga, 70-tal. Designen var fruktansvärd, att de inte försöker göra snyggare!
Jag hade till och med kommit till freds med att jag var tvungen att stolpa runt i hiv-skor resten av livet när jag fick beskedet. Ett positivt besked – jag var negativ.
Men då blev jag plötsligt orolig att han kommer att smittas av samma åkomma som jag uppenbarligen har. Inbillningssjukan!
Jag hade gått och hostat några veckor från och till och dagarna innan hade jag känt att det gått ner i lungorna. Slemhosta, andfåddhet, trötthet - aka lunginflammation!
Så när jag till slut ringde vårdcentralen och fick en tid kände jag mig rätt säker. Men ju mer klockan närmade sig tiden för läkarbesöket försvann symtomen ett efter ett. Till slut, med tre kvart kvar, försökte jag ringa och avboka, men då var växeln stängd. Det skulle alltså ändå bli 150 kronor oavsett om jag gick eller inte.
Stetoskopet som vandrar över lungkonturerna, på ryggen och över bröstet. Lilla stilettspetsen i fingret, bloddroppen som fångas upp i en glaskapillär och analyseras på två minuter. Väntan. Och sen. Hoppas hoppas hoppas det är lunginflammation för jag orkar inte få en till sån här pinsam prick i min journal: "hypokondrisk" - de måste ju skriva det!
Svaret kom även denna gång: Alla värden normala.
Ååå!
Samma som den unge snygge läkaren fick skriva som palperat mina bröst och intygat, efter på begäran genomförd mammografi på Gävle sjukhus, att "Det är så det är att vara kvinna. Det finns en massa bröstkörtlar därinne".
Eller den gamla läkaren på akuten i Ljusdal som garanterade att mitt EKG var normalt, pulsen och blodtrycket var fina fisken. Så långt från en hjärtattack man kan komma, trots att jag nyss hade haft svårt tryck över bröstet, ont i vänster arm och karakteristiska andningssvårigheter.
– Hur ser din livssituation ut i övrigt just nu? Är det något speciellt som har hänt?
Johan svarade åt mig:
– Vi gifte oss i går.
Stackars Johan - knutit det heliga bandet med ett psycho!
För några år sedan hade jag haft en helt onödig natt med en jag aldrig träffat, varken förr eller senare.
Tre månader senare upptäckte jag hudutslag. Några små, vätskefyllda blåsor på ena armen. Kollade upp det på vårdguiden och det första på listan som passade symtomen var vattkoppor och bältros. Nummer två: hiv.
"Små vätskefyllda blåsor kan dyka upp några månader efter smittotillfället".
En diagnos kan ju knappast bli enklare att ställa.
Några dagar därpå kavlade jag upp ärmen för en sköterska på Gävle sjukhus och hade redan på nåt sätt börjat komma till sans med att jag hade det jag hade - skammens pest.
Jag hade börjat planera hur jag skulle lägga fram det för mina föräldrar och närmaste. Försöka avdramatisera det direkt för att palla det, både för deras och min skull. "Ok, nu är det så här att jag har hiv, det är inget mer med det".
Tog med mig några nummer av Hiv-aktuellt från smittskyddskliniken och började läsa på. Mitt i helvetet är det ju tröstande att moderna bromsmediciner i dag ändå gör att det går att leva ett fullt liv tills man bli gammal utan att insjukna i aids. Det kändes skönt. Men det fanns en liten artikel om ett av symtomen av bromsmedicinerna – att fettdepåerna under fotsulorna sakta men säkert försvinner.
Därför har man tagit fram speciella skor. Skorna hade förstås väldigt förstärkta och väluppbyggda sulor. Det fanns annonser vid sidorna med provexempel. Lite platåaktiga, 70-tal. Designen var fruktansvärd, att de inte försöker göra snyggare!
Jag hade till och med kommit till freds med att jag var tvungen att stolpa runt i hiv-skor resten av livet när jag fick beskedet. Ett positivt besked – jag var negativ.
Kommentarer
Trackback