Kära "vänner"!

Har ofta undrat. Hur går det till, att jag råkar bli bekant med just de absolut bästa. Jag! De vänligaste. Snyggaste. Mest intelligenta. Lojalaste. Roligaste. Crème de la crème av människosläktet.
Jag lyckas norpa åt mig russinen ur kakan, utan att någonsin få en smäll på handen.

Ni får ursäkta om ni känner er exkluderade, ni som jag eventuellt inte känner.

Hur jag än vridit och vänt på det har det inte funnits någon logik. Har insett att det ligger en hund begraven här någonstans. Suttit på min kammare och grubblat med pannan i djupa veck. Och på sistone har jag kunnat lägga ihop ett och ett. Dimman har lättat.
Ni tror inte jag fattar, av ytterst förklarliga anledningar.
Men nu har jag bevis.
För alla uppgörelser, handskakningar och mutor. Allt mygel. Alla transaktioner som gjorts mellan mina föräldrar, socialen, landstinget, kriminalvården och er själva. Mina så kallade "vänner", "arbetsgivare", "kollegor", "pojkvänner" och andra! A.k.a personliga assistenter, förmyndare, ledsagare, gigolos och övervakare.

Ni som "läser" Jamesochkarin kan nog gott räkna er till den sällsamma skara jag vänder mig till, nu när jag tänker på det. Ni är säkert inbegripna i den här väl genomförda scamen, för att jag ska glädjas åt statistiken.

Alla. Lejda av mina närmast sörjande att få mig att förbise den buffé av fysiska och psykiska åkommor jag bär på. 
I all välvilja har man jobbat i det tysta för att skyla sanningen om mig själv för mig. Jag kan inte klandra någon. Visst har jag haft många lyckliga, okunniga år.
Måste ge er det, ändå, att ni hittills varit skickliga i era yrkesutövanden. Någon har till och med lånat ut sitt barn deltid till mig, som en del i mitt specialsydda vårdprogram. Det är stort - frågan är: hur stor är checken ni cashar in varje månad? Fram till nu i helgen har ni haft mig i en liten ask.
Men ni har trots allt missbedömt min perceptiva förmåga. Efter den här "festen" har poletten trillat ner.
En överraskning.
Helt utan anledning...
Nej, då, jag såg inte ens ut att behöva muntras upp, nej så skulle jag inte ta det.
Det var bara så där ändå. Helt apropå!
All expenses payed for.

Dra mig baklänges.

Skygglapparna för mitt eget medicinska tillstånd och omgivningens köpta välvilja är för evigt borta.
Trots det är jag villig att fortsätta i den här livslögnen. Alternativet är intet.
Så med detta sagt kan vi dra ett streck över det här inlägget och ömsesidigt vissla vidare som om inget hänt. Ni behåller jobben, jag umgänget.
Win-win.


Kommentarer
Postat av: evike

du fina.. jag sa upp mig för flera år sedan av naturliga skäl.. hoppas få se din psykiskt friskaste nuna snart o så tar jag med mig min me. kram

Postat av: Katarina

Du är mitt bästa extra jobb ever!Inte så bra betalt men värt det.

2010-12-21 @ 11:19:53
Postat av: Lisa

Försöker ändå tänka och lura mig själv som den torsk jag är. Att ni kanske trots allt njuter lite av det själva också...

2010-12-21 @ 16:07:15
Postat av: Pernilla

Det låter som mitt drömjobb. Hänga med dig och få betalt för det hela.

2010-12-22 @ 11:38:34
Postat av: Lisa

I ditt fall är det ju helt öppet och odolt (förutom när vi inte har några riktiga "jobb" inbokade förvisso).

2010-12-22 @ 14:04:32
Postat av: Cornelia

"Vänner" och "kusiner".

2010-12-25 @ 16:03:37
Postat av: Lisa

Hade vi inte kommit överens om att mörka det här hilliebilliefaktumet att vi är kusiner? Eller hur blev det med det? Köpt är du oavsett - med släktrabatt.

2010-12-27 @ 19:03:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback