jamesochkarin

Jag blir så less på mig själv ibland. Eller rätt ofta, även om det är varvat med hybris.

I dag på väg hem efter jobbet knallade jag som vanligt ner vid St Eriksplan för att hinna med 16.06-tåget hem innan dagis stänger. På perrongen tittade jag upp på digitala textremsorna som rullar förbi med tiderna och noterade att mitt tåg, det mot Skarpnäck, skulle komma om fem minuter. Slappnade av och satte på Nina Simone i hörlurarna.

Klev på när blå vagnarna rullade in och slog upp sina portar, satte mig i ett hörn, lutade huvudet bakåt och blundade för att slippa se trängseln och alla sura miner. Tittade upp vid Gullmarsplan bara för att sluta ögonen igen.
Nästa gång jag tittar ut känner jag inte igen mig alls.
- Nästa station Svedmyra, säger mjuka mjuka rösten som tillhör förinspelade utropskvinnan vars hals jag just då vill sliza upp vidöppen.
Svedmyra! Vad i helvete.
Vänta nu. Jag väntade inte fem minuter där på perrongen på St Eriksplan. Jag väntade högst två. Klev alltså på fel tåg - det mot Hagsätra.

Blicken upp på rullande tiderna igen i motsatt riktning. "Hässelby Strand 7 min".
Och klockan: 16.30. Dagis stänger om 30 minuter. Satan satan satan. 
Alltså inget att göra. Bara att ringa efter en taxi.

Stora taxichaffisen försökte trösta mig med att han också hade lidit av förvirring i dag. Han hade städat ur bagageutrymmet inför dagens arbetspass, men glömt stänga bakluckan och backat ur garaget med den öppen. Pang hade det låtit, och nu hade luckan slagit sig så att den gick att stänga - en gång. Men inte öppna igen.
- Det kanske är nån väderspänning i luften eller nåt som påverkar. Eftersom det har hänt både dig och mig i dag, funderade han.
- Ja, eller är det inte fullmåne just nu? Kanske kan vara det, föreslog jag.
- Nä, sånt där med månen, det är bara flum, slog föraren fast.

Men för min del tror jag tyvärr jag varken kan förlita mig till kalendern, NASA eller SMHI för att förhindra såna här fadäser. Jag är så jävla tankspridd. Det får jag ofta höra när folk frågar mig nåt för tredje gången och jag tittar igenom dem.
Och allt förvärras av musik. Jag kan tydligen inte lyssna på musik, i alla fall inte musik med bra texter, när jag ska ta mig nånstans eller göra nåt jag måste, som att jobba. Jag provar om och om igen för det är så skönt att försvinna bort, särskilt på hemska platser som SL-fordon under rusningstrafik. Men jag försvinner för långt bort, jag tar mig aldrig tillbaka i tid. Jag åker för långt på tunnelbanan, går in i folk eller rakt ut i trafiken, känner vinden av en långtradare mot näsan och tittar upp en hårsmån från döden.

Den här gången dog jag inte men disträheten - i kombination med "My man´s gone now" - kostade mig 172 spänn.