Nära Rosenbadsdöden
Häckade utanför Rosenbad i knappt fyra timmar i dag. Fotografen Katrin blev avbytt av fotografen Micke efter 1,5 timmar, men jag var en röd tråd genom hela sessionen. Eller röd. Rödflammig med stora vita fläckar där blodet inte längre orkade tränga sig fram. Och stel in i märgen. Har varit så klok efter tidigare köldkoman att jag numera har en polarforskarmundering med grova skor, täckbyxor, fleeceunderställ och tät anorak på redaktionen. Stod och tittade på kläderna i skåpet och såg mig själv närma mig kostymerna som en astronaut. Som om man inte redan kände sig från en annan planet i de där sammanhangen. Så jag lämnade allt och nöjde mig med varm tröja under jackan, mössa och halsduk.
Men innan döden hann inträda kom räddartaxin som hämtade upp oss för lunch och vidare till mycket varmare häckning, som tropiska fåglar vid kaffeautomaten i heltäckningsklädda riksdagskorridoren utanför Plenisalen.
Fan vad jag ångrade mig.
Stora skinntumvantarna hade jag dessutom glömt helt, så jag fick under böner till världsalltet, att inte Tobias Billström skulle behaga dyka upp precis under dessa självande minutrar, springa upp i turistvimlet på Drottninggatan och in i en sådan där affär med ett 2-meterstroll med vikingahornprydd Sverigehjälm utanför, och slå till på ett par fingervantar.
Jag som oroat mig över rekordvarma klimatdödarvintern.
Isblåsten från Riddarfjärden drog rakt in mot Konstakademien och över lilla kullerstensytan vi hänvisades till av vakterna, tio meter från regeringskansliets ingång. Vakterna i sina tvådelade grå bävernylonoveraller gjorde åkarbrasor, bytte av varandra en gång i timmen och kom fram och sa att vi inte skulle tro att de lät oss stå mitt i blåsten för att vara taskiga. Nej, det var order "från högsta ort". De respekterade oss som personer, upprepade de.
Jag som oroat mig över rekordvarma klimatdödarvintern.
Isblåsten från Riddarfjärden drog rakt in mot Konstakademien och över lilla kullerstensytan vi hänvisades till av vakterna, tio meter från regeringskansliets ingång. Vakterna i sina tvådelade grå bävernylonoveraller gjorde åkarbrasor, bytte av varandra en gång i timmen och kom fram och sa att vi inte skulle tro att de lät oss stå mitt i blåsten för att vara taskiga. Nej, det var order "från högsta ort". De respekterade oss som personer, upprepade de.
Efter två timmar var känseln i tårna och fingrarna borta. Efter tre fanns inte längre minnet av känseln kvar. Och efter tre och en halv började jag känna brännande värme över knogarna och anklarna. Hade migrationsministern kommit ut då hade jag väl börjat ta av mig kläderna så där som snart ihjälfrusna sägs göra. De hårda frågorna jag hade tänkt ställa hade han fått böja sig ner mot mina stela fnasläppar för att höra, där jag hade legat som Gud skapade mig spetsad av stängslet runt Rosenbadsparken.
Men innan döden hann inträda kom räddartaxin som hämtade upp oss för lunch och vidare till mycket varmare häckning, som tropiska fåglar vid kaffeautomaten i heltäckningsklädda riksdagskorridoren utanför Plenisalen.
Man är aldrig så varm som när man nästan förfrusit.
Tubenblickarna
Glömmer sen jag började cykla hur hemskt det är med en överfull människovagn i rusning. Tror det är det där, att allt som kryllar blir äckligt. Folk tappar sina anleten i form av bibliska gräshoppssvärmar. Dessutom, värre än för gräshopporna som jag tänker mig drar hela gänget mot nån slags föda som de har vittring på, har vi inget gemensamt mål här bland Lasse Åbergsätena. Jo i och för sig: bort från varandra. Sprängstämningen i luften är den av repellerande magneter som pressats ihop.
Nästa Björkhagen. Bara två kvar. Puss
Nästa Björkhagen. Bara två kvar. Puss
Far out, barnet
Emil: Vad finns inuti spöken?
Jag: Inget. Spöken finns inte (ljuger jag, för att stävja hans mörkerrädsla och ofta förekommande frågor om "de osynliga" hemma, som ingen vet var han fått ifrån).
E: Ja, men inuti dem (gissningsvis något influerad av sitt troligtvis från mig uppsnappade och djupa, dock ännu inte Woody Allenneurotiska, intresset för 70-tals-fembands-läkarlexikonet i bokhyllan)?
J: Men de finns ju inte, så inget finns inuti dem.
E: När fanns de då?
J: De har aldrig funnits. Bara i sagor. De är påhittade.
E: Vilka har hittat på dem då?
J: Sagoberättare, såna som berättar sagor. Och författare, såna som skriver böcker.
E: Finns Spiderman?
J: Nej, det är samma sak med honom. Han är hittepå.
E: Finns författare?
Bad nyss A-K Penton, som bott i Vitryssland, spela min favoritlåt för mig. Har aldrig hört originalet, bara henne och gitarren. Men hon säger att han som gjort hiten är en vitrysk hunk. Hon är kär i honom. En rejält omöjlig kärlek, snäppet omöjligare än den i sången: han söp ihjäl sig (antar jag) på 80-talet.
Översatte den åt mig så man fick bekräftat hur hjärtskärande krass den verkligen var.
Hon spelar och sjunger den så sprött och kargt. Tajgan bor i rösten, eller nån liknande Tranströmermetafor, vill jag dra till med efter att av nån autistisk anledning fastnat i sändningen av Nobelmiddan i lördags.
Skäms att säga det, tänkte jag säga, men det gör jag inte ens: att jag på riktigt inte berörs av Tranströmer. Det lilla jag läst, ska sägas. Är inte som Guillou, no no, det finns nedkokade, avskalade ord som destillerat fram essensen av allt och skär in i min hjärna, men inte just Tranströmers.
Har förresten kommit på att jag är värdelös på att gissa basgångar. Alltså höra bara basslingan och gissa låten. Klurar på vad det är metafor för egentligen.
Jag: Inget. Spöken finns inte (ljuger jag, för att stävja hans mörkerrädsla och ofta förekommande frågor om "de osynliga" hemma, som ingen vet var han fått ifrån).
E: Ja, men inuti dem (gissningsvis något influerad av sitt troligtvis från mig uppsnappade och djupa, dock ännu inte Woody Allenneurotiska, intresset för 70-tals-fembands-läkarlexikonet i bokhyllan)?
J: Men de finns ju inte, så inget finns inuti dem.
E: När fanns de då?
J: De har aldrig funnits. Bara i sagor. De är påhittade.
E: Vilka har hittat på dem då?
J: Sagoberättare, såna som berättar sagor. Och författare, såna som skriver böcker.
E: Finns Spiderman?
J: Nej, det är samma sak med honom. Han är hittepå.
E: Finns författare?
Bad nyss A-K Penton, som bott i Vitryssland, spela min favoritlåt för mig. Har aldrig hört originalet, bara henne och gitarren. Men hon säger att han som gjort hiten är en vitrysk hunk. Hon är kär i honom. En rejält omöjlig kärlek, snäppet omöjligare än den i sången: han söp ihjäl sig (antar jag) på 80-talet.
Översatte den åt mig så man fick bekräftat hur hjärtskärande krass den verkligen var.
Hon spelar och sjunger den så sprött och kargt. Tajgan bor i rösten, eller nån liknande Tranströmermetafor, vill jag dra till med efter att av nån autistisk anledning fastnat i sändningen av Nobelmiddan i lördags.
Skäms att säga det, tänkte jag säga, men det gör jag inte ens: att jag på riktigt inte berörs av Tranströmer. Det lilla jag läst, ska sägas. Är inte som Guillou, no no, det finns nedkokade, avskalade ord som destillerat fram essensen av allt och skär in i min hjärna, men inte just Tranströmers.
Har förresten kommit på att jag är värdelös på att gissa basgångar. Alltså höra bara basslingan och gissa låten. Klurar på vad det är metafor för egentligen.
Måste läsas
Sitter med en liten sovande öroninflammation bredvid mig i soffan, och skrattar högt för mig själv.
Ring inte soc!
Det är Zandras fel.
Om du gud förbjude inte läst denna underbara åländskas blogg så voilà.
Ring inte soc!
Det är Zandras fel.
Om du gud förbjude inte läst denna underbara åländskas blogg så voilà.
Glo fördomsfritt
Ledig i dag, Johan med. Vi åkte in till Eriksdalsbadet med Emil som redan på morgonen började älta sin ångest över att han skulle behöva tvätta håret efter badet.
Emil följde med mig in på damernas och i duschen innan badet fick han dispens från mig och slapp hårtvätt.
Men vi duschade, och bredvid oss stod den mest muskulösa och långa kvinna jag sett.
Anabola hann jag tänka.
Hon var vacker, mörk hy, stora, mjuka läppar och den bredaste torso jag sett under någons bröst där inne på damernas.
Hennes ben var starka och musklerna definierade på ett sätt som kräver minimalt med underhudsfett.
Könet var definitivt kvinnligt, men när jag fick en skymt av händerna, då de slutat schamponera och glidit fram ur de långa, svarta, böljande lockarna, så var det ingen tvekan.
Hon har varit en han.
Vid det här laget insåg jag hur länge jag måste ha tittat, medicinskt granskande, på henne. Hon mötte min blick och jag log mot henne och tänkte att vad skönt i den här situationen för oss båda att jag just råkar vara en sådan som inte tycker att det här är något märkligt. Så att jag kan le naturligt, från hjärtat.
Men att jag tänkte så säger ju i sig allt.
Knivigt, sånt här.
Hoppas jag kan vara coolare, på riktigt, nästa gång.
Emil följde med mig in på damernas och i duschen innan badet fick han dispens från mig och slapp hårtvätt.
Men vi duschade, och bredvid oss stod den mest muskulösa och långa kvinna jag sett.
Anabola hann jag tänka.
Hon var vacker, mörk hy, stora, mjuka läppar och den bredaste torso jag sett under någons bröst där inne på damernas.
Hennes ben var starka och musklerna definierade på ett sätt som kräver minimalt med underhudsfett.
Könet var definitivt kvinnligt, men när jag fick en skymt av händerna, då de slutat schamponera och glidit fram ur de långa, svarta, böljande lockarna, så var det ingen tvekan.
Hon har varit en han.
Vid det här laget insåg jag hur länge jag måste ha tittat, medicinskt granskande, på henne. Hon mötte min blick och jag log mot henne och tänkte att vad skönt i den här situationen för oss båda att jag just råkar vara en sådan som inte tycker att det här är något märkligt. Så att jag kan le naturligt, från hjärtat.
Men att jag tänkte så säger ju i sig allt.
Knivigt, sånt här.
Hoppas jag kan vara coolare, på riktigt, nästa gång.
Inget att säga
eller allt egentligen, men det blir för långrandigt, så jag håller mig till inget och ser vart tangenttryckningarna leder.
Har suttit och läst runt bland mina fina vänners texter och det är så mycket bra så det behövs inte tilläggas mer.
Men jag kan ju summera min dag kronologiskt.
07.45 väcks av en mjuk liten arm som läggs runt min hals och pussar på pannan som övergår i allt hårdare lite dansk-skalleaktiga påtryckningar om att jag med ens bör stiga upp. Lyder, och belönas av slumpgeneratorn som dagen till ära ställts in på glatt humör, egenhändigt påklädda kläder och framdukad frukost.
Lämnar honom sedan över i Lodjurets ömsinta vård, och fröken Marianne ler när vi diskuterar min rosa cykelhjälm. Jag har ju kommit på varför den såldes på rea, och varför det inte är så kul att den är glänsande rund och rosa. Man blir ett pustande ollon där man trampar fram i uppförsbackarna.
12.20 äter lunch med Elisabeth och Bisse i Elisabeths nya lägenhet på Pipersgatan. Den är surrealistiskt vacker, högt högt i tak, vit kakelugn och balkong ut mot en oasinnergård. Dessutom små mystiska luckor som man upptäcker när blicken glider över prången, som man hoppas ska innehålla en gammal 1800-talsdocka med Maria Gripe-meddelanden från en svunnen tid.
Diskuterade diskrepans i tankemönster inom par, vilket ju alltid ställer till traumatiska problem.
Bettan påminde mig om den där för mitt dåvarande förhållande väldigt representativa gången då jag och han satt nere vid Trödjefjärden en sensommarkväll.
Vi satt sida vid sida på en klippa och blickade båda ut över vattnet mot det yttre kustbandet och horisonten.
Jag hade en underbar känsla som uppfyllde hela min kropp, av att vi i stunden var ett. Våra hjärnor var oskiljbara. I det här nuet kunde vi inte tänka annat än precis samma sak. Ingenting annat än vackerhet och enhet och kärlek lika svulstig som den här tavlan vi satt i.
Men jag ville bara dubbelkolla, mest retoriskt:
– Vad tänker du på?
– Du ser de där öarna som ligger uppraddade på linje längst ut där? sa han.
– Ja?
– Jag tänker att mina ögon liksom håller i och styr bombplan med napalmbomber som släpps över öarna. Pjhiousch. Pjiousch. Pijousch. Och alla blir som eldhav, en efter en. Pjhiousch. Pjiousch. Pijousch.
13.30 börjar kvällspasset på redaktionen och börjar med att ringa Socialstyrelsen om ett fruktansvärt fall där en tvåmånaders pojke dött, trots att föräldrarna kommit in med honom till akuten sex gånger. Han blev hela tiden hemskickad. Sedan slutade han bara andas. Läkarna klandrades inte och pappan var ung. Han ville till slut att vi inte skulle skriva om det.
– Vi måste bara få sörja i fred nu.
Dolken vrids. Att man kan leva vidare.
Sedan hoppade jag till ett par systrar som tvistar om ett miljonarv och sedan Gunde som fortfarande är mystiskt sjuk. Det är det mest läsarengagerande den senaste veckan. Jag har fått tvåhundra mejl som strömmar in med olika diagnoser. Han har panikångest, hjärtsvikt, twar, problem med d-vitaminreceptorer, elallergi, mögelskadat hus, utbrändhet, olika syndrom för att dra toppen av isberget.
Säkert är att han är fantastisk som person. Det är han.
23.00 Har fått roliga internmeddelanden av min käre kollega Arne och läst runt om massa saker och längtar efter vänner och nu längtar jag hem.
Ska cykla genom svarta stan med mina, av mystiska Cykelkällans invånare-som-varje-gång-man-går-in-äter-vita-bönor-direkt-ur-kastrullen bland växlar, slangar, däck och kedjor, nyligen påsatta dubbdäck och musik i öronen. Tror jag tar smala grusvägen över Gärdesfälten mellan Dalen och Kärrtorp så det blir nån sport.
Gud finns
Och spöken.
Diskmaskinen har börjat funka igen. Bara sådär! Jag bad en stilla bön och provade, efter att ha låtit den stå där trasig i snart en månad. Och så bara satte den igång och diskade och diskade så det stod härliga till.
Det är dumt det där, som med mycket, när man väl en gång fått smak på det ljuva livet, i det här fallet avsaknaden av ett ändlöst gnidande med plaststrån mot uppblött keramik, järn och rostfritt stål, är fråntagandet av den avsaknaden smärtsam. En del i smärtan består av vetskapen om bortskämdheten som smärtan i sig innebär. Man borde ha hållits kort från början.
Diskmaskinen har börjat funka igen. Bara sådär! Jag bad en stilla bön och provade, efter att ha låtit den stå där trasig i snart en månad. Och så bara satte den igång och diskade och diskade så det stod härliga till.
Det är dumt det där, som med mycket, när man väl en gång fått smak på det ljuva livet, i det här fallet avsaknaden av ett ändlöst gnidande med plaststrån mot uppblött keramik, järn och rostfritt stål, är fråntagandet av den avsaknaden smärtsam. En del i smärtan består av vetskapen om bortskämdheten som smärtan i sig innebär. Man borde ha hållits kort från början.
Nostalgi
kan plötsligt smälla till.
Särskilt såna här gånger när jag är helt ensam en vecka, och tystnaden tvingar en att tänka. Tid att tänka som man längtat efter, men som med det mesta, när man får det är det inte som man tänkt. Den här känslan av längtan tillbaka till nåt som kanske aldrig funnits. Eller fram emot nåt som troligen aldrig blir. Eller vad det nu är. Smäktande och diffust. Behöver inte betyda nåt dåligt.
Känns ibland som psykets motsvarighet till billiga kioskpocketdramer. Man vill bli berörd, därför köper man det. För att få känna känslor, riktiga känslor, inte nödvändigtvis feel good. Det vill inte ens inre laterna magica heller alltid. Behöver inte vara mer med det än så. Inte för att förringa. Psyket, du ska veta att jag på det hela taget verkligen tycker du är väldigt djupt.
Särskilt såna här gånger när jag är helt ensam en vecka, och tystnaden tvingar en att tänka. Tid att tänka som man längtat efter, men som med det mesta, när man får det är det inte som man tänkt. Den här känslan av längtan tillbaka till nåt som kanske aldrig funnits. Eller fram emot nåt som troligen aldrig blir. Eller vad det nu är. Smäktande och diffust. Behöver inte betyda nåt dåligt.
Känns ibland som psykets motsvarighet till billiga kioskpocketdramer. Man vill bli berörd, därför köper man det. För att få känna känslor, riktiga känslor, inte nödvändigtvis feel good. Det vill inte ens inre laterna magica heller alltid. Behöver inte vara mer med det än så. Inte för att förringa. Psyket, du ska veta att jag på det hela taget verkligen tycker du är väldigt djupt.
Hycklar-Uffe
- När mina barn flyttade hemifrån sa jag åt dem att om vi behöver varandra och längtar efter varandra kan vi höra av oss. Annars inte. Jag har aldrig haft så stor kontakt med min släkt, när jag var ung åkte jag ut till mina föräldrar och åt söndagsmiddag, firade födelsedagar. Nu förstår jag inte varför.
-När man fyller 50 kan man inbilla sig att man har hälften kvar, men 60 går inte att negligera. Då kan man antingen sitta stilla, klippa gräset och vänta på barnbarnen … eller inte. Mina tre barnbarn bor 60 mil bort, jag tänker inte sitta och vänta på dem.
Citat från en Lundellintervju i DN som i stort annars är ett långt skryt i hur reportern förstår Lundells bitterkrypteringar och framförallt om det faktum att han personligen fått motta ett brev av den store själv "EJ FÖR PUBLICERING!".
Skjut mig på plats om jag nånsin skulle säga att jag kände nåt som är i närheten av samma obryddhet inför Emil, oavsett hur han känner för mig.
Ok, man kan tycka att det är modigt att säga som man känner om det är så man känner, och skita i hur o-pk det är. Och jag gillar att han säger det självklara om Annie Lööf. Att ingen skriker!
Samtidigt kallar han en jag jobbar med för korrupt fitta.
Tänker inte skriva vad han själv bör kategorieras som. Det är för billigt.
Trots att Lundell har många politiskt vettiga poänger, och visst kan man undra hur nån över huvudtaget kan låta bli att vara bitter över världens tillstånd och att inga längre drömmer om universell kärlek som under Summer of love, så måste man ju se likheterna mellan Tuffe Uffe och Bert Karlsson.
Nån som skiter i konsekvenserna för andra under förevändningen: Jag tar bara bladet från munnen och säger vad ingen annan vågar. Vad alla ute i stugorna egentligen tänker och tycker. För att få lite drag under galloscherna och parallellt utnämna sig själv till martyrmässig sanningssägare. Ok, jag säger det, trots smällarna jag vet att jag får ta!
Igenkänningssträngen kan nog slås an i folks fulaste inre vad fan man än säger, jag är övertygad.
Allt finns där, hos alla. Bara för det behöver det inte vara sant, och framför allt inte nåt man borde framhäva. Det blir självuppfyllande bitterfrätande profetior.
Mot främlingar hos Karlsson.
Mot de närmsta, eller dem som borde vara de närmsta, hos Lundell.
Han om nån, som saknar världssamvetet, kärleken och tron på att internationell solidaritet skulle infrias på riktigt från sitt älskade -68 som han så krampaktigt koalaklamrar sig fast vid - han borde väl fatta att inga barn kan växa upp och tro på att människor världen över kan förenas som en i kampen för godhet, om inte ens morfar bryr sig om mig. Eller pappa.
Lundells ultraegoism är fnösketorra vedträn i brasan som förbränner socialismen han säger sig älska.
Fool that I am
Etta James är den coolaste. Alla kategorier. Kommer fram till det varje gång jag lyssnar på henne. Nu när Amy är borta finns inte vad jag vet nån nu levande som ens är uppe och nosar i samma klass.
Ingens röst skulle ha det hennes har utan att vara på riktigt.
Tänk att vara så cool. Så cool är man bara om man gått så långt att det kvittar om man får vakna imorgon eller inte.
<br />
<div><br />
Varför är lycklig och cool så inkompatibelt.
Förresten varför är olycklig och ocool så i olinje kompatibelt? Jag kan på alla sätt lättare sätta mig in i den bottenlösa olyckan än att vara motsvarande cool.
Om jag slår i botten kommer jag fortfarande vara förtärande käck, och fortfarande vilja dölja det med svårhet. Det har varit, är och kommer vara en liten men betydande del i mitt fördärv.
J träffar Bobby Gillespie. E sover. Emma var nyss här och gick precis.
Vi satt och pratade elände. Död, sjukdom och elände. Och kom fram till, som alltid, vilken aldrig sinande källa det finns att ösa berättelser ur, den ena vedervärdigare och mer hjärtslitande än den andra.
Ibland känner jag mig som en alkis som fortfarande lyckats manipulera folk att tro att den inte är det, att stunden av rus är lika ovanlig för mig som för dem. Att ingen hittills lyckats lägga hela mitt pussel.
För Emma var troligen det här ett undantag. Några timmar av djupdykning ner i det värsta av det värsta av mänskliga öden.
Skulle kanske inte säga att det är direkt regel för mig heller. Men nu när jag tänker på det, lyckas jag ändå ofta föra in de flesta på samtalsspåret mot helvetet.
Herregud. Jag är Krösa-Maja!
Nå.
För att knyta an till förra ämnet respons, så fick jag ett handskrivet brev med posten i dag. Det får man sällan nu för tiden, förutom från min vän som är där Amy borde varit.
Ett handskrivet brev alltså. Med vackra, snirkliga gammeldags darrbokstäver. Skrivet med två olika färger - svart och rött. Jag har fortfarande inte riktigt lyckats avkoda betydelsen av användningen av den ena eller den andra kulören. Från början är det röda använt där min text citeras.
Det är en artikel jag skrev för ett tag sedan, om akutavdelningen för våldtagna kvinnor på SÖS.
Efter mina citat avslutas brevet:
"En viktig artikel!
Drifterna enligt Jan-Eje Ferling:MAKTBEGÄR, GIRIGHET, FÖRAKT.
"Driften" i denna (Din) aspekt.
Maktbegär.
Jag ejakulerar var jag vill. Begäret att urinera&bajsa&ejakulera vill jag tillgodose.
Var?
Har intet med kärlek att skaffa. Mest, på senare år, förtjust i dam blev jag utanför McDonald's i Huddinge C.
98!! Född -12. Vad göra?
SKOLAN
Lisa, mycket viktig artikel, bra"
Kan inte sluta läsa detta papper. Det är en sådan...mix.
Och undrar om någon annan lägger märke till den mest häpnadsväckande detaljen i den här till synes galna, eller kanske för oss desinformerade - geniala, informationscocktailen.
Saturday night live
jag, rödvin och Townes van Zandt på repeat, fast det egentligen inte alls är illa.
E sover och J spelar. Ett par andra med samma initialer klev nyss ut genom dörren nedför trapporna och mot Kungsholmen. En helg av bra klass, liksom den förra.
Senaste tiden har fler än nånsin kommenterat här (som jag råkat ta bort) och hundratals mejlat. Många långa, välartikulerade. Det är trevligt att så många själar finns därute som bryr sig om just lilla mig.
Gemensamt för näst intill samtliga, är att de med stor iver och noggrannhet månat om att jag ska förstå att det är ytterst naturligt av hovet att välja en bloggartikel skriven av en sverigedemokrat som en av huvudkällorna i utredningen om Silvias pappa Walther Sommerlaths nazikopplingar.
Och nu när jag tänker på det. Det var verkligen modigt gjort av utredningens författare. Det är tänkt utanför boxen, om det nu inte gäller boxen som heter "Politiskt inkorrekt".
Att alla ni cyberrymdens Cyrano de Bergeracs redan känner mig tillräckligt för att ge mig smeknamn gläder mig.
Smeknamn är faktiskt en sak som jag alltid önskat mig - men aldrig riktigt fått. Har alltid avundats en- eller flerstaviga lucky bastards som omvandlats till Karro, Bettan, Jejja, Sussie, Kicki, Vickan eller dem som har väldigt personliga. Räser. Svålen. Hunden. Eller varför inte bara ett redigt efternamn som tilltal?
Liza uttalat på amerikansk engelska, har nån lite lamt fått ur sig nån gång. Fantasilöst. Minelli har mina föräldrar dragit sig till under några humorpeakar på 80-talet. Nej, det har aldrig varit klockrent.
Det är nåt extra kärleksfullt med ett smeknamn. Det hörs på ordet.
Nu, som manna från himlen, har jag fått ett helt gäng nya pseudonymer.
Kommunisthora är namnet som jag överskådligt skulle tippa flest önskar att jag lystrar till.
Och när jag läser på ser jag - poletten trillar äntligen ner. Blir riktigt rörd av att så många därute plötsligt kan formulera en så på träffande beskrivning med ett sådant till synes kanske anspråkslöst nick name.
Kommunist (lat. communis), = gemensam.
Hora (rumänska: hori, från grekiskans choro (ringdans)) = rumänsk ålderdomlig folkdans som utförs i en sluten ring med både kvinnor och män i ett gungande, långsamt tempo.
Förutsätter ni syftar på att jag förkroppsligar den härliga samvaron som uppstår i den gamla balkantwisten.
Ja. För dem som väljer att se det allra finaste i mig så är det nog en pricksäker målning.
För yes sir, I'm a music lover. Och sanningen att säga är jag ju dessutom lite seg av mig, får jag ofta höra (förutom i jobbet). Långsam i reaktionen och orden, för att jag ofta har tankarna någon annanstans (välvilligt tolkat en välutvecklad förmåga till inre fokus). Och så älskar jagatt umgås med vänner. Gärna tätt.
E sover och J spelar. Ett par andra med samma initialer klev nyss ut genom dörren nedför trapporna och mot Kungsholmen. En helg av bra klass, liksom den förra.
Senaste tiden har fler än nånsin kommenterat här (som jag råkat ta bort) och hundratals mejlat. Många långa, välartikulerade. Det är trevligt att så många själar finns därute som bryr sig om just lilla mig.
Gemensamt för näst intill samtliga, är att de med stor iver och noggrannhet månat om att jag ska förstå att det är ytterst naturligt av hovet att välja en bloggartikel skriven av en sverigedemokrat som en av huvudkällorna i utredningen om Silvias pappa Walther Sommerlaths nazikopplingar.
Och nu när jag tänker på det. Det var verkligen modigt gjort av utredningens författare. Det är tänkt utanför boxen, om det nu inte gäller boxen som heter "Politiskt inkorrekt".
Att alla ni cyberrymdens Cyrano de Bergeracs redan känner mig tillräckligt för att ge mig smeknamn gläder mig.
Smeknamn är faktiskt en sak som jag alltid önskat mig - men aldrig riktigt fått. Har alltid avundats en- eller flerstaviga lucky bastards som omvandlats till Karro, Bettan, Jejja, Sussie, Kicki, Vickan eller dem som har väldigt personliga. Räser. Svålen. Hunden. Eller varför inte bara ett redigt efternamn som tilltal?
Liza uttalat på amerikansk engelska, har nån lite lamt fått ur sig nån gång. Fantasilöst. Minelli har mina föräldrar dragit sig till under några humorpeakar på 80-talet. Nej, det har aldrig varit klockrent.
Det är nåt extra kärleksfullt med ett smeknamn. Det hörs på ordet.
Nu, som manna från himlen, har jag fått ett helt gäng nya pseudonymer.
Kommunisthora är namnet som jag överskådligt skulle tippa flest önskar att jag lystrar till.
Och när jag läser på ser jag - poletten trillar äntligen ner. Blir riktigt rörd av att så många därute plötsligt kan formulera en så på träffande beskrivning med ett sådant till synes kanske anspråkslöst nick name.
Kommunist (lat. communis), = gemensam.
Hora (rumänska: hori, från grekiskans choro (ringdans)) = rumänsk ålderdomlig folkdans som utförs i en sluten ring med både kvinnor och män i ett gungande, långsamt tempo.
Förutsätter ni syftar på att jag förkroppsligar den härliga samvaron som uppstår i den gamla balkantwisten.
Ja. För dem som väljer att se det allra finaste i mig så är det nog en pricksäker målning.
För yes sir, I'm a music lover. Och sanningen att säga är jag ju dessutom lite seg av mig, får jag ofta höra (förutom i jobbet). Långsam i reaktionen och orden, för att jag ofta har tankarna någon annanstans (välvilligt tolkat en välutvecklad förmåga till inre fokus). Och så älskar jagatt umgås med vänner. Gärna tätt.
Oslo och Amy
Rödblåvita flaggor på halvstång överallt. Lördagkväll mitt på Karl Johan, men ingen fest. Bara avspärrningar, militärer och en luft som väger.
Tackade ja till att jobba - det är så fascinerande fruktansvärt det som hänt. Och Emils farmor och farfar kunde ha honom i Järvsö.
Tårar redan på tåget på väg mot norska gränsen. En mamma satt och förklarade för sitt barn, i sexårsåldern, att det inte går att svara på varför. Man kan bara inte förklara.
Precis så sa kvinnan i sätet framför mig, som jag var tvungen att fråga om hennes barn fanns med på Utöya efter att hon gråtit i telefon med någon, och repeterat att hon i alla fall är glad att hennes barn lever.
– Ingen kommer nånsin verkligen kunna svara på varför på djupet. Det tror jag inte han kan heller. Han vet inte själv. Det får vi leva med, vi som sörjer, polisen, politiker, ni journalister. Det är en del av såret.
Nej, hennes barn var inte med på ön. Hennes två döttrar bor i London och skulle ha varit där, men missade sin Ryan Air-flight.
– Men jag har vänner vars barn man inte vet var de befinner sig, sa kvinnan och tittade rakt på mig medan hennes ögon svämmade över utan att resten av ansiktet rörde en min.
Hon pratade hela vägen, om att man på nåt plan varit förberedd på en terrorattack. Men inte över huvudtaget på en sån här massaker. Mot unga. Så metodiskt. Så många. På en ö. Som efter ett dåligt skräckfilmsmanus. Mer än så kan inget skada.
Att det var så ironiskt, att den här mannen själv varnat för muslimska terrorattacker i Norge - och så är det precis vad han själv utför. På värsta tänkbara sätt. Fast inte med al Qaidskt martyrskap, utan mer som bin Ladin - utan att själv vilja dö.
Jag kan inte begripa hur han kan ha resonerat, sa jag. Det hade varit lättare att förstå om det hade varit en terrororganisation utifrån som ville söndra ett land så mycket det bara gick med små medel. Men en som kallar sig nationalist. Vilka norska hjärtan kommer att bulta för det här, hade han tänkt sig?
Obegripligt. För Anders Behring Breivik verkar ju på många sätt vara intelligent och intellektuell.
Kvinnan med våta kinderna beskrev honom som en posör. Har du sett bilderna han lagt ut på sig själv? undrade hon. Han har velat framställa sig som en mytologisk arisk konung. Som en affisch från andra världskriget. Med den bilden har han velat skriva in sig i historieböckerna, vilket han ju lyckats med. Det enda han inte räknat med var att folk inte ser honom som ett ont geni, utan en idiot som bodde med sin mamma.
Att han kan komma ut om 14 år, vad kände hon för det?
– Jag tror han kommer ut om sju, sa kvinnan. Och på ett sätt vill man ju strimla sönder honom millimeter för millimeter och börja med testiklarna, sa hon. Men det är det som är fint här att vi inte gör det. Och att vi vill åka hem, alla som varit utomlands nu, för att vara tillsammans och sörja. Och prata konstruktivt. Vi är nationalister, som kan betala skatt för människor vi inte känner, för att vi känner solidaritet av närheten till varandra, oavsett bakgrund.
– Han är inte nationalist. Han är fascist. Och vi kommer att förlåta honom. Vi förlät Tyskland efter 1945. Det tog bara sju år.
...
och så dog Amy Winehouse dessutom.
27.
Hon tillhör absolut kretsen av eviga 27-åringar, med den äran. Den tragiska äran.
...
Nu ska jag ta en liten promenad i stan.
Tackade ja till att jobba - det är så fascinerande fruktansvärt det som hänt. Och Emils farmor och farfar kunde ha honom i Järvsö.
Tårar redan på tåget på väg mot norska gränsen. En mamma satt och förklarade för sitt barn, i sexårsåldern, att det inte går att svara på varför. Man kan bara inte förklara.
Precis så sa kvinnan i sätet framför mig, som jag var tvungen att fråga om hennes barn fanns med på Utöya efter att hon gråtit i telefon med någon, och repeterat att hon i alla fall är glad att hennes barn lever.
– Ingen kommer nånsin verkligen kunna svara på varför på djupet. Det tror jag inte han kan heller. Han vet inte själv. Det får vi leva med, vi som sörjer, polisen, politiker, ni journalister. Det är en del av såret.
Nej, hennes barn var inte med på ön. Hennes två döttrar bor i London och skulle ha varit där, men missade sin Ryan Air-flight.
– Men jag har vänner vars barn man inte vet var de befinner sig, sa kvinnan och tittade rakt på mig medan hennes ögon svämmade över utan att resten av ansiktet rörde en min.
Hon pratade hela vägen, om att man på nåt plan varit förberedd på en terrorattack. Men inte över huvudtaget på en sån här massaker. Mot unga. Så metodiskt. Så många. På en ö. Som efter ett dåligt skräckfilmsmanus. Mer än så kan inget skada.
Att det var så ironiskt, att den här mannen själv varnat för muslimska terrorattacker i Norge - och så är det precis vad han själv utför. På värsta tänkbara sätt. Fast inte med al Qaidskt martyrskap, utan mer som bin Ladin - utan att själv vilja dö.
Jag kan inte begripa hur han kan ha resonerat, sa jag. Det hade varit lättare att förstå om det hade varit en terrororganisation utifrån som ville söndra ett land så mycket det bara gick med små medel. Men en som kallar sig nationalist. Vilka norska hjärtan kommer att bulta för det här, hade han tänkt sig?
Obegripligt. För Anders Behring Breivik verkar ju på många sätt vara intelligent och intellektuell.
Kvinnan med våta kinderna beskrev honom som en posör. Har du sett bilderna han lagt ut på sig själv? undrade hon. Han har velat framställa sig som en mytologisk arisk konung. Som en affisch från andra världskriget. Med den bilden har han velat skriva in sig i historieböckerna, vilket han ju lyckats med. Det enda han inte räknat med var att folk inte ser honom som ett ont geni, utan en idiot som bodde med sin mamma.
Att han kan komma ut om 14 år, vad kände hon för det?
– Jag tror han kommer ut om sju, sa kvinnan. Och på ett sätt vill man ju strimla sönder honom millimeter för millimeter och börja med testiklarna, sa hon. Men det är det som är fint här att vi inte gör det. Och att vi vill åka hem, alla som varit utomlands nu, för att vara tillsammans och sörja. Och prata konstruktivt. Vi är nationalister, som kan betala skatt för människor vi inte känner, för att vi känner solidaritet av närheten till varandra, oavsett bakgrund.
– Han är inte nationalist. Han är fascist. Och vi kommer att förlåta honom. Vi förlät Tyskland efter 1945. Det tog bara sju år.
...
och så dog Amy Winehouse dessutom.
27.
Hon tillhör absolut kretsen av eviga 27-åringar, med den äran. Den tragiska äran.
...
Nu ska jag ta en liten promenad i stan.
Surrealistiskt
På ett helt annat, vidrigt, sätt nu. På tåg på väg mot Oslo.
Inspirerad
till nada. Och allt.
Det här är som en bekant som man träffar lite för sällan. Man vill kunna gå ner på detaljerna direkt, men så måste man börja med det där Ledin-snacket. Vad gör du nuförtiden? Så av den och endast den anledningen, alltså inte för att man nödvändigtvis har nåt emot personen ifråga, skjuter man upp nästa träff, och där har vi så en ond spiral.
Jo jag har semiestre. Hela juli. Som jag hotat till mig, eftersom Johan jobbar hela sommarn (lyssnade på hans inslag nyss på Musikguiden). Jag och Emil har gjort X-län. Limön, Gävle, Järvsö, Bollnäs.
Träffat folk och erfarit stort gemyt. Det mesta av sån karaktär att man omöjligt kan prata högt om det för att inte förhäva sig på det där olidliga sättet som man inte står ut med bland andras Facebookuppdateringar.
Min hjärna har i samma veva luckrats upp. Känner mig arbetsskyggare och osmartare än nånsin. Kommer behöva åka in på vacation rehab, nåt slags tolvstegsprogram som sakta och inte alltför bryskt tar mig tillbaka till någon slags produktion.
Känner också precis som William nyss påpekade. Varför flyttar inte alla Gävlebor till Hälsingland? Eller varför inte alla? Varje gång jag kommer hit blir jag slagen, förstummad, tappar hakan, tappar allt. Mellan besöken har jag uppenbarligen lyckats glömma till vilken utsträckning vackerheten ter sig. Det är löjligt. Avbildning blir hötorgskonst, det är för många växlar på samma gång för att det ska vara realistiskt. Och samtidigt hålls man nånstans i tavlans nederkant alltid kvar i verkligheten av en rostig maskinpark inne på granngården eller en affisch som promotar lokala allmogelustspelet "Bäddat för sex". Precis lagom för att helheten ska vara psykiskt möjlig att ta in. Ändå, med annat i relativt färskt minne, kan ögonen inte sluta glo och munnen inte sluta säga plattityder i ologiska försök att beskriva för dem i närheten som ju själva har tappar och stavar att registrera allt med.
I går kväll på Berge, gården Lovan och Tomas delar med hundra släktingar vars ovilja jag förstår mot att släppa sin del i ägandet, den måste vara jordens åttonde underverk i sin hälsingskt ödmjuka prakt, visade Bettan ett Youtubeklipp - sök på Double rainbow så ser ni, jag tillåts tydligen inte längre länka här utan att uppgradera till "pro".
Vi satt och skrattade åt det hela när vi samtidigt kollar ut och ser en dubbel regnbåge glittra över hela Växsjö som gården blickar ut över. Har aldrig nånsin skådat något i närheten! Vi sprang ut från köket till farstubron och blev kopior av mannen vi precis hånat.
Tja. Sjuklig naturromantik är vad jag ägnar mina dagar åt.
Man! It's so intense! What does it mean?
Det här är som en bekant som man träffar lite för sällan. Man vill kunna gå ner på detaljerna direkt, men så måste man börja med det där Ledin-snacket. Vad gör du nuförtiden? Så av den och endast den anledningen, alltså inte för att man nödvändigtvis har nåt emot personen ifråga, skjuter man upp nästa träff, och där har vi så en ond spiral.
Jo jag har semiestre. Hela juli. Som jag hotat till mig, eftersom Johan jobbar hela sommarn (lyssnade på hans inslag nyss på Musikguiden). Jag och Emil har gjort X-län. Limön, Gävle, Järvsö, Bollnäs.
Träffat folk och erfarit stort gemyt. Det mesta av sån karaktär att man omöjligt kan prata högt om det för att inte förhäva sig på det där olidliga sättet som man inte står ut med bland andras Facebookuppdateringar.
Min hjärna har i samma veva luckrats upp. Känner mig arbetsskyggare och osmartare än nånsin. Kommer behöva åka in på vacation rehab, nåt slags tolvstegsprogram som sakta och inte alltför bryskt tar mig tillbaka till någon slags produktion.
Känner också precis som William nyss påpekade. Varför flyttar inte alla Gävlebor till Hälsingland? Eller varför inte alla? Varje gång jag kommer hit blir jag slagen, förstummad, tappar hakan, tappar allt. Mellan besöken har jag uppenbarligen lyckats glömma till vilken utsträckning vackerheten ter sig. Det är löjligt. Avbildning blir hötorgskonst, det är för många växlar på samma gång för att det ska vara realistiskt. Och samtidigt hålls man nånstans i tavlans nederkant alltid kvar i verkligheten av en rostig maskinpark inne på granngården eller en affisch som promotar lokala allmogelustspelet "Bäddat för sex". Precis lagom för att helheten ska vara psykiskt möjlig att ta in. Ändå, med annat i relativt färskt minne, kan ögonen inte sluta glo och munnen inte sluta säga plattityder i ologiska försök att beskriva för dem i närheten som ju själva har tappar och stavar att registrera allt med.
I går kväll på Berge, gården Lovan och Tomas delar med hundra släktingar vars ovilja jag förstår mot att släppa sin del i ägandet, den måste vara jordens åttonde underverk i sin hälsingskt ödmjuka prakt, visade Bettan ett Youtubeklipp - sök på Double rainbow så ser ni, jag tillåts tydligen inte längre länka här utan att uppgradera till "pro".
Vi satt och skrattade åt det hela när vi samtidigt kollar ut och ser en dubbel regnbåge glittra över hela Växsjö som gården blickar ut över. Har aldrig nånsin skådat något i närheten! Vi sprang ut från köket till farstubron och blev kopior av mannen vi precis hånat.
Tja. Sjuklig naturromantik är vad jag ägnar mina dagar åt.
Man! It's so intense! What does it mean?
Framtiden utstakad
Nyss på väg hem, ville Emil stanna till på en granninnergård och leka i en klätterställning.
Där satt två tjejer och spådde varann i sanden.
Precis som jag alltid gjorde med mina vänner. Fyra rutor med framtidsalternativ utskrivna med en pinne. Och så räknade man tyst tills den som blev spådd sa stopp, innan man strök profetiorna en efter en.
Tjejerna var coola. 12 och 13 år och kusiner. Sa att Emil var söt och fick honom att börja härmsvära av ren förälskelse. Och så frågade de om jag ville veta vad som skulle hända mig.
Nu vet jag:
Jag kommer bli ihop med Justin Bieber.
Vi kommer ha hundra barn, bo i en villa i Sverige.
Jag kommer inte ha något hår.
Jag kommer få storlek 40 i skor.
Jag kommer vara naken när vi gifter oss.
Och jag kommer inte ha något jobb.
Men ändå kommer jag lyckas dra in hundra miljoner kronor i månaden.
Där satt två tjejer och spådde varann i sanden.
Precis som jag alltid gjorde med mina vänner. Fyra rutor med framtidsalternativ utskrivna med en pinne. Och så räknade man tyst tills den som blev spådd sa stopp, innan man strök profetiorna en efter en.
Tjejerna var coola. 12 och 13 år och kusiner. Sa att Emil var söt och fick honom att börja härmsvära av ren förälskelse. Och så frågade de om jag ville veta vad som skulle hända mig.
Nu vet jag:
Jag kommer bli ihop med Justin Bieber.
Vi kommer ha hundra barn, bo i en villa i Sverige.
Jag kommer inte ha något hår.
Jag kommer få storlek 40 i skor.
Jag kommer vara naken när vi gifter oss.
Och jag kommer inte ha något jobb.
Men ändå kommer jag lyckas dra in hundra miljoner kronor i månaden.
Friday night at Stångåvägen
Jag, rödvin och Anders Börje som sjunger, utan krumbukter. Jag älskar Anders Börje.
Det finns ej så röda rosor
Som jag ville ge till dig
För saliga stilla stunder
Som en gång du skänkte mig
Det finns ej så sköna toner
Att tolka den melodi
Som sjunger uti mitt hjärta
Om sagan som nu är förbi
Glömmer du
Så ska jag alltid minnas
Aldrig har
Jag någon haft så kär
Melodin
Ska alltid hos mig finnas
Fastän sången
Redan slutad är
Käraste
Kan hända drömmen
vi tillsammans fann
Var för vacker
för att vara sann
Glömmer du
Så ska jag alltid minnas
Ty du lärde
Mig vad kärlek är
Det finns ej så röda rosor
Som jag ville ge till dig
För saliga stilla stunder
Som en gång du skänkte mig
Det finns ej så sköna toner
Att tolka den melodi
Som sjunger uti mitt hjärta
Om sagan som nu är förbi
Glömmer du
Så ska jag alltid minnas
Aldrig har
Jag någon haft så kär
Melodin
Ska alltid hos mig finnas
Fastän sången
Redan slutad är
Käraste
Kan hända drömmen
vi tillsammans fann
Var för vacker
för att vara sann
Glömmer du
Så ska jag alltid minnas
Ty du lärde
Mig vad kärlek är
Vardagsexistensialism
När Emil ska sova och lampan är släckt vill han alltid höra en improviserad saga, som han själv lägger upp ploten för.
Ofta vill han att den ska börja "Det var en gång när jag var liten...." och sen kan han dirigera fortsättningen, som exempelvis kan lyda "och jag inte ville tvätta håret".
I kväll tänkte jag köra en lite ny variant när han bad om när jag var liten.
- Det var en gång när mormor var liten...
Emil: Var var du då?
Jag: Jag fanns inte.
Emil: Men var var du?
Jag: Ingenstans. Jag fanns inte. Innan man kommer in i mammans mage så finns man inte.
Emil: Var du i molnen?
Jag: Nej, inte där heller. Jag var ingenstans alls.
Emil: Var du död?
Jag: Ja. Det är precis samma sak som när man är död. Man finns inte. Det är konstigt.
Emil: Var jag död innan din mage?
Jag: Nej, man säger inte att man är död då. Man måste ha levat för att dö. Men det är samma sak. Du fanns inte.
Emil: Men var var jag (frustrerad)?
Jag: Du var ingenstans.
Emil: Var jag i det döda?
Jag: Nej. Det finns inget sådant ställe. Du bara fanns ingenstans. Det är jättekonstigt.
Emil: Men då längtade Nike efter mig. (Nike=jämngammal tjej på dagis)
Jag: Ja. Det gjorde hon nog. Godnatt gubben.
Emil: Ja, det gjorde hon. Godnatt.
I kväll tänkte jag köra en lite ny variant när han bad om när jag var liten.
- Det var en gång när mormor var liten...
Emil: Var var du då?
Jag: Jag fanns inte.
Emil: Men var var du?
Jag: Ingenstans. Jag fanns inte. Innan man kommer in i mammans mage så finns man inte.
Emil: Var du i molnen?
Jag: Nej, inte där heller. Jag var ingenstans alls.
Emil: Var du död?
Jag: Ja. Det är precis samma sak som när man är död. Man finns inte. Det är konstigt.
Emil: Var jag död innan din mage?
Jag: Nej, man säger inte att man är död då. Man måste ha levat för att dö. Men det är samma sak. Du fanns inte.
Emil: Men var var jag (frustrerad)?
Jag: Du var ingenstans.
Emil: Var jag i det döda?
Jag: Nej. Det finns inget sådant ställe. Du bara fanns ingenstans. Det är jättekonstigt.
Emil: Men då längtade Nike efter mig. (Nike=jämngammal tjej på dagis)
Jag: Ja. Det gjorde hon nog. Godnatt gubben.
Emil: Ja, det gjorde hon. Godnatt.
Jag och Tom Waits
Nej, förresten, jag slår honom.
Sedan i går har min röst åldrats 70 år och blivit en blandning av Lena Nyman mitten av 80-talet och framåt, och Lasse Bengtsson, minus deras eventuellt kvarstående diskanter.
Det har varit ett litet helvete att jobba. Alla har trott att det var nåt slags skämt eller ofredande de utsatts för.
En kväsande röst, som samtidigt inte vill störa sina hårt arbetande kollegor intill och ta i, vilket krävs för att lyckas få fram någon slags joddlande ton, utan som istället liksom tvingas stötvis stöna fram:
- Är det tekniska kontoret? Ja, hur går det med dom där cryptosporidierna?
eller
- Att störa den allmänna ordningen, säger du. Hur gör man då egentligen?
Plus att folk på jobbet måste ha sett mig som en tyfuskolerapestspridare, så fort jag öppnade munnen. Men jag tänkte liksom det skulle ge sig vilken minut som helst, och så blev det bara värre.
En intressant insikt från diskussion i dag, dock.
En intressant insikt från diskussion i dag, dock.
Folk konserveras i det skick de var stilmässigt när de peakade. Tydligast ses det på sådana som gjorde det mitten av 80-talet.
Men även tidigt 90. Eller nu när jag tänker efter likagärna mitten på 40 - bara det att de ofta inte har tillgång till kläder som hållt sig 70 år utan tvingas hålla till godo med pressveckade B-replikor.
Extremt tydligt ses det på hemlösa narkomaner. Stilen är som årsringar som visar exakt på året då det antagligen började gå riktigt utför och allting stannade för honom eller henne, medan världen utanför bubblan sedan dess fortsatt att snurra på.
Intervjuades av SVT för ett par veckor sedan, för att jag är ett barn från Trödje. Efter Tjernobyl regnade det nämligen ner mest radioaktivitet i Gävleborg - såklart. Gävleborg bär by the way alltid lägstarekordens fana högst. Det är på något sätt därför jag inte kan låta bli att vara patriotiskt stolt.
Intervjuades av SVT för ett par veckor sedan, för att jag är ett barn från Trödje. Efter Tjernobyl regnade det nämligen ner mest radioaktivitet i Gävleborg - såklart. Gävleborg bär by the way alltid lägstarekordens fana högst. Det är på något sätt därför jag inte kan låta bli att vara patriotiskt stolt.
Mest cesium efter Tjernobyl.
Lägsta alkoholdebuten.
Mest tonårsaborter.
Högst andel klamydia per capita.
Störst arbetslöshet.
Hmm, citera mig inte på det här, men jag har för mig att det här är en del av de Gästrike-Hälsingska bravurerna.
Nå. Det regnade ner mest i Gävleborg. Och mest omkring Gävle. Och allra mest - i Trödje. På mig.
Undra var jag hade varit i dag om jag inte indränkts i detta kärnklyvande vatten? Nobelpris eller Samhall?
Jag intervjuades andra gången för tv för att jag var en av barnen i dödens regn liksom. Senast var 1990, och det var lite därför den där stildiskussionen ovan kom upp nu på lunchen.
Jag intervjuades andra gången för tv för att jag var en av barnen i dödens regn liksom. Senast var 1990, och det var lite därför den där stildiskussionen ovan kom upp nu på lunchen.
För det klippet är så vedervärdigt. Jag, en liten professor i fysikalisk kemi som står och jiddrar om uran och halveringstid och isotoper, itutad av min far om vad jag borde föra fram nu när jag hade chansen - till hela svenska folket.
Med en pufflugg av sådana proportioner att den inte får plats i rutan. Och små mini-pepsiflaskor hängande i öronen. Och säkert nån slags indianmönstrad fleecehistoria som jag förträngt.
Nu när de gjorde uppföljning 20 år efteråt, så visade de tack och lov aldrig det där som en liten re-cap. Men av vår halvlånga intervju klipptes det bara ut typ två meningar och sattes ihop med ett flummigt reportage om en teateruppsättning som ska skildra efter-katastrofen i Gävle.
Nu när de gjorde uppföljning 20 år efteråt, så visade de tack och lov aldrig det där som en liten re-cap. Men av vår halvlånga intervju klipptes det bara ut typ två meningar och sattes ihop med ett flummigt reportage om en teateruppsättning som ska skildra efter-katastrofen i Gävle.
Jag säger att jag skulle bli jävligt bitter om jag fick cancer. Punkt.
Hmm.
Ibland får man sån jobbig inblick i vad man själv håller på med dagligen.
Så föddes 15 Hammarbyare
Fortsätter skriva lite här nu i alla fall, Vet inte varför, jag bara gör det. Allt måste inte ha en anledning. Vi ska ändå alla dö och solen ska sluka upp jorden och sen själv dessutom bli en svart dvärg.
Förresten måste jag bara säga. Jag tappade min mobil i en taxi för ett par månader sedan. Så alla ni som have been hang'in on the telephone, desperata för att få kontakt med mig - nu har jag bara min jobbmobil. Om ni inte vill nå en förvisso väldigt trevlig taxichaffis nånstans därute i Stockholmsnatten.
Så, var var vi? Ingenstans. Eller tvärtom, i Bagarmossen centrum, i eftermiddags.
Jag har alltid undrat om det här med hur man kan börja hålla på ett visst Stockholmslag så fanatiskt. På mindre orter är det ju givet vilket lag man föds in i att älska. Brynäs och GIF för egen del - även om min kärlek inte är så brinnande längre som när jag under högstadiet var hopplöst förälskad i Micke Sundlöf. Ren och pur kärlek var vad jag kände, och jag och Angelica köade en hel natt med en massa som inte tillhör intelligensreserven utanför Flanör bara för att få biljetter och se honom släppa in HV-mål i finalen. Men jag har aldrig riktigt fatta hur man väljer lag att heja på här i Stockholm. Okej det finns AIK:are i Gävle också, men dem har jag bara sett på som nåt slags komplexartade wannabees. Det är en imagebaserad kärlek som inte är förankrad i hjärtat! Men så bevittnade jag en scen i dag som fick mig att förstå hur lite som kanske måste till för att grunden ska vara lagd.
Utanför Konsum i Bagis finns en ständigt grönskande kulle med konstgräs på, med en hudfärgad samling meterhöga skärvor mitt på. Nyss har jag fattat att det hela ska föreställa en princesstårta. Där springer alla ungar alltid upp och ner, och klänger i de där skära stora flagorna och gör illa sig. Men jag gillar den där tårtan. Hur som helst spenderade jag eftermiddagen med min arvinge, som efter en dag i skogen ville till centrum för en kokt med bröd från Sibyllakiosken där bredvid kullen. Jag tog en falafel och vi satt och dinerade i godan ro på en bänk i solen.
Så kommer det en sån där bil som då och då plötsligt dyker upp, överbefolkad och rostig. Kanske en Skoda. Med en bas som ljuder över nejden, pumpande nån slags eurodisco som man varken hört förr eller senare. Männen får bilen att gunga i takt till musiken och stannar till framför killen, där ett gäng kanske 8-åriga kids just intagit hudfortet. En smal liten kille har nåt grönt på sig. Den största mannen i bilen börjar vråla "Hammarby! Hammarby!" och hela bilinnehållet stämmer in. 8-åriga gänget svarar med samma ramsa. Varpå alla småungar på kullen och bredvid skriker lungorna ut och in i en rytmisk ramsa: "Hammarby! Hammarby! Hammarby! Hammarby!".
Inklusive min 3-årige son. Emil körde på med hyllningen hela vägen hem.
Det kanske är så där det går till. AIK, Djurgården och Hammarby skickar en varsin patrull glada pr-konsulter som ropar ut sitt raka budskap till barnen. Sen är det bara att skörda biljettfrukterna nåt decennium senare. Fan vad effektivt. Att inte fler företag tänker så.
Förresten måste jag bara säga. Jag tappade min mobil i en taxi för ett par månader sedan. Så alla ni som have been hang'in on the telephone, desperata för att få kontakt med mig - nu har jag bara min jobbmobil. Om ni inte vill nå en förvisso väldigt trevlig taxichaffis nånstans därute i Stockholmsnatten.
Så, var var vi? Ingenstans. Eller tvärtom, i Bagarmossen centrum, i eftermiddags.
Jag har alltid undrat om det här med hur man kan börja hålla på ett visst Stockholmslag så fanatiskt. På mindre orter är det ju givet vilket lag man föds in i att älska. Brynäs och GIF för egen del - även om min kärlek inte är så brinnande längre som när jag under högstadiet var hopplöst förälskad i Micke Sundlöf. Ren och pur kärlek var vad jag kände, och jag och Angelica köade en hel natt med en massa som inte tillhör intelligensreserven utanför Flanör bara för att få biljetter och se honom släppa in HV-mål i finalen. Men jag har aldrig riktigt fatta hur man väljer lag att heja på här i Stockholm. Okej det finns AIK:are i Gävle också, men dem har jag bara sett på som nåt slags komplexartade wannabees. Det är en imagebaserad kärlek som inte är förankrad i hjärtat! Men så bevittnade jag en scen i dag som fick mig att förstå hur lite som kanske måste till för att grunden ska vara lagd.
Utanför Konsum i Bagis finns en ständigt grönskande kulle med konstgräs på, med en hudfärgad samling meterhöga skärvor mitt på. Nyss har jag fattat att det hela ska föreställa en princesstårta. Där springer alla ungar alltid upp och ner, och klänger i de där skära stora flagorna och gör illa sig. Men jag gillar den där tårtan. Hur som helst spenderade jag eftermiddagen med min arvinge, som efter en dag i skogen ville till centrum för en kokt med bröd från Sibyllakiosken där bredvid kullen. Jag tog en falafel och vi satt och dinerade i godan ro på en bänk i solen.
Så kommer det en sån där bil som då och då plötsligt dyker upp, överbefolkad och rostig. Kanske en Skoda. Med en bas som ljuder över nejden, pumpande nån slags eurodisco som man varken hört förr eller senare. Männen får bilen att gunga i takt till musiken och stannar till framför killen, där ett gäng kanske 8-åriga kids just intagit hudfortet. En smal liten kille har nåt grönt på sig. Den största mannen i bilen börjar vråla "Hammarby! Hammarby!" och hela bilinnehållet stämmer in. 8-åriga gänget svarar med samma ramsa. Varpå alla småungar på kullen och bredvid skriker lungorna ut och in i en rytmisk ramsa: "Hammarby! Hammarby! Hammarby! Hammarby!".
Inklusive min 3-årige son. Emil körde på med hyllningen hela vägen hem.
Det kanske är så där det går till. AIK, Djurgården och Hammarby skickar en varsin patrull glada pr-konsulter som ropar ut sitt raka budskap till barnen. Sen är det bara att skörda biljettfrukterna nåt decennium senare. Fan vad effektivt. Att inte fler företag tänker så.
Jo rå satte
Sitter man på tuben dårå och skriver från iphonen.
Man hänger väl med.
Magen full av crêpes. Huvet fullt av trådar i ett trasselnystan.
Glad arg ledsen och peppad. Kanske berättar mer sen, det här är bara ett test.
Om det här funkar att publicera nu så kan jag bli lika flitig som du Pernilla!