Bamse Båberg
Jag längtar så fruktansvärt mycket efter Johan nu. Och, hur mycket jag än älskar Johan, mest av allt efter Emil.
Alla timmarna, alla dagarna som jag inte får se hans hår som mot alla mina tattar-gener-odds lyckats bli guldlockigt, hans smärtfullt nyutspruckna tänder som ännu inte missfärgats av kaffe, hans stora leende när han som tecken på mättnad kastar blodpuddingsfyrkanterna två meter åt alla håll, hans gubbiga nickande och mmm-ande och sååå-ande med en överseende lite lilla-gumman blick, hans självapplåder och ojantiga "duktig"-utrop om sig själv, hans jakt på i panik flyende duvor över torget i Bagis, hans egengjorda hybrid av två litterära hjältar - Bamse Båberg, hans bestämda och högljudda tilltal så fort han ser någon som han ser som likasinnad (=under fem år): "kompis!" och hans favoritsysselsättning över alla - att lägga sina små armar runt folks halsar och trycka sin kind ibland lite för våldsamt hårt (särskilt om personen är en "kompis!") mot den andras - alla dom missade minutrarna känns bortkastade när jag är här.
Måste förtränga allt det där när jag fokuserar på morgonens rubriker om Mats Alm.
Men imorgon eftermiddag får jag se mina två favoritpersoner över alla igen.
Alla timmarna, alla dagarna som jag inte får se hans hår som mot alla mina tattar-gener-odds lyckats bli guldlockigt, hans smärtfullt nyutspruckna tänder som ännu inte missfärgats av kaffe, hans stora leende när han som tecken på mättnad kastar blodpuddingsfyrkanterna två meter åt alla håll, hans gubbiga nickande och mmm-ande och sååå-ande med en överseende lite lilla-gumman blick, hans självapplåder och ojantiga "duktig"-utrop om sig själv, hans jakt på i panik flyende duvor över torget i Bagis, hans egengjorda hybrid av två litterära hjältar - Bamse Båberg, hans bestämda och högljudda tilltal så fort han ser någon som han ser som likasinnad (=under fem år): "kompis!" och hans favoritsysselsättning över alla - att lägga sina små armar runt folks halsar och trycka sin kind ibland lite för våldsamt hårt (särskilt om personen är en "kompis!") mot den andras - alla dom missade minutrarna känns bortkastade när jag är här.
Måste förtränga allt det där när jag fokuserar på morgonens rubriker om Mats Alm.
Men imorgon eftermiddag får jag se mina två favoritpersoner över alla igen.
Björn i vägen för liket
– Hörde du det där? sa fotografen till mig.
– Ja, sa jag.
Det måste ha varit ett varningsläte - att björnen ville visa att den visste att vi var på väg och att den inte ville ha oss där. Det var väldigt effektivt.
Nu var det jävligt längesen Jamesochkarin talade ut.
Tänkte försöka göra det nu. Lite regelbundet till och med. Det är mitt kortsiktiga livsmål, som nyss fyllda 30.
Inleder med att berätta om dagen.
Sedan i måndags morse har mitt hem varit ett kalt Scandicrum tio våningar upp med utsikt över två stora bandyklubbeformade hoppbackar som varje gång jag ser dom får mig att tänka på dom där killarna som åkte pulka där nerför och dog.
Jag är i Falun för Aftonbladet om den här mannen Mats Alm som tros ha mördat sin sambo.
Var ute i skogarna i dag med en fotograf för att försöka få en skymt av tekniker som letade bevis vid fyndplatsen där liket hittades.
Det blev inte bara den blåvita avspärrningsplasten som hindrade.
På väg dit mitt ute i bushen var det stora runda färska spår i mossan. Sommarstugeägarna några kilometer bort har skjutit en björn här för två veckor sen och sett en fyrhövdad björnfamilj stryka omkring. Bland annat därför trodde de att liket måste vara flyttat. Att det inte kunnat ligga där i sju veckor - eftersom det var orört.
Nu kunde det ha blivit två lik till på den där platsen.
Tio minuter längre in i skogen i täta snår på en liten knalle hör vi plötsligt ett starkt mörkt rytande.
Kort och snabbt och nära. Jättenära. Kanske tjugo meter framför oss.
Vi fryste och tittade på varann.
Jag kom på att jag inte har en aning om hur man ska göra om man träffar en arg björn. Spela död har nån sagt nångång. Men vi tjurrusade.
Jag ramlade och rev sönder mina byxor och plurrade i nån jävla myr så jag var tvungen att gå på hm och köpa nya tygskor för att inte stinka dy senare.
Tillbaka på skogsvägen där vi hade bilen var jag helt darrig. Fy fan. Det hade varit snöpligt. Lite pinsamt på nåt sätt. Emil hade blivit moderslös i samma stund som jag blev tagen av en björn mitt i ett dalapolispaparazzijobb. Och jag hade blivit Dalarnas Grizzly man, om fotografen lyckats komma åt filmningsfunktionen. Och så hade jag hjälpt tidningen sälja lite fler lösnummer det sista jag gjorde, med autentiska smaskande inälvsläten som bonusmaterial på webben.
– Ja, sa jag.
Det måste ha varit ett varningsläte - att björnen ville visa att den visste att vi var på väg och att den inte ville ha oss där. Det var väldigt effektivt.
Nu var det jävligt längesen Jamesochkarin talade ut.
Tänkte försöka göra det nu. Lite regelbundet till och med. Det är mitt kortsiktiga livsmål, som nyss fyllda 30.
Inleder med att berätta om dagen.
Sedan i måndags morse har mitt hem varit ett kalt Scandicrum tio våningar upp med utsikt över två stora bandyklubbeformade hoppbackar som varje gång jag ser dom får mig att tänka på dom där killarna som åkte pulka där nerför och dog.
Jag är i Falun för Aftonbladet om den här mannen Mats Alm som tros ha mördat sin sambo.
Var ute i skogarna i dag med en fotograf för att försöka få en skymt av tekniker som letade bevis vid fyndplatsen där liket hittades.
Det blev inte bara den blåvita avspärrningsplasten som hindrade.
På väg dit mitt ute i bushen var det stora runda färska spår i mossan. Sommarstugeägarna några kilometer bort har skjutit en björn här för två veckor sen och sett en fyrhövdad björnfamilj stryka omkring. Bland annat därför trodde de att liket måste vara flyttat. Att det inte kunnat ligga där i sju veckor - eftersom det var orört.
Nu kunde det ha blivit två lik till på den där platsen.
Tio minuter längre in i skogen i täta snår på en liten knalle hör vi plötsligt ett starkt mörkt rytande.
Kort och snabbt och nära. Jättenära. Kanske tjugo meter framför oss.
Vi fryste och tittade på varann.
Jag kom på att jag inte har en aning om hur man ska göra om man träffar en arg björn. Spela död har nån sagt nångång. Men vi tjurrusade.
Jag ramlade och rev sönder mina byxor och plurrade i nån jävla myr så jag var tvungen att gå på hm och köpa nya tygskor för att inte stinka dy senare.
Tillbaka på skogsvägen där vi hade bilen var jag helt darrig. Fy fan. Det hade varit snöpligt. Lite pinsamt på nåt sätt. Emil hade blivit moderslös i samma stund som jag blev tagen av en björn mitt i ett dalapolispaparazzijobb. Och jag hade blivit Dalarnas Grizzly man, om fotografen lyckats komma åt filmningsfunktionen. Och så hade jag hjälpt tidningen sälja lite fler lösnummer det sista jag gjorde, med autentiska smaskande inälvsläten som bonusmaterial på webben.