jamesochkarin

Sitter och har lämnat ett snökaosknäck och försöker göra mig mottaglig för gudomlig inspiration för något slags enastående grävjobb. Bläddrar lite i Klick! och inväntar att det ska komma.

Förlåt Bibi Andersson, Babben Larsson, Jerry Williams, Kim Anderzon, Helge Skoog, Björn Kjellman som ville kommentera Lena Nymans död när jag frågade.
Ni är fina människor allesammans.
Jag visste inte att jag skulle komma att drämma er i skallen med detta tre dagar efter. Men det var för intressant för att inte skriva.

Tror faktiskt inte heller att Lena Nymans bästa vän menade att just ni är stora hycklare, om jag inte är helt mellan raderna-analfabet.

Gick av mitt pass i söndags kväll, men har sedan dess fått massa mejl och även telefonsamtal, kopplat från Aftonbladets växel, om artikeln. Det är mest folk som tycker den är bra, men vill diskutera himmel, helvete, Melodifestivalen och Egypten. Tänk "Ring P1" så fattar ni.
Och en kändis som håller med om att andra kändisar inte borde gråta ut inför allmänheten!

För egen del skulle jag stormysa från andra sidan, ju fler som grät ut sin saknad efter mig. Och hellre efter min död, även om de sket totalt i mig innan, än inte alls. Varför inte? 
Låt inte gråt-jante sätta några spärrar när det gäller Jamesochkarin, go all in!
Men jag förstår att det kan irritera, att vissa surfar på dödsvågen och tar en massa vänskapscred som de aldrig gjort sig förtjänta av. Kanske till och med tvärtom.

En kvinna skrev och invände att alla slutar ensamma, och att stöd mot ångest på väg mot döden får man köpa sig till i det samhälle vi byggt.
Det tror jag också, kan bara hålla med. Men troligen är det så att de allra största inom alla kategorier inte har varit utpräglade familjemänniskor livet igenom, eftersom de ofta har lagt ner mycket tid på sitt konstnärskap, företag, forskning eller vad det nu varit. Och att de riskerar vara mer ensamma än Svenssons på sluttampen på grund av det offret.
Om det nu ses som ett offer. Det är väl troligen mest i de betraktarnas ögon som själva "offrat" annat, utanför familjen. Konstnärskapsoffer är mer cotume än familjeoffer.
Att människor som Lena Nyman väljer bort barn tror jag sticker i ögonen på gemene man, eftersom hennes val indirekt kritiserar deras egna livsval.
Samma anledning till att vissa provoceras enormt av att man inte äter kött.

Ett av mejlen osar svart tungt teatraliskt hat. Ämnesraden är artikelns rubrik, i övrigt är kritiken mot dess innehåll och mig rätt ospecificerad. Mest "Din jävla apa" på repeat. Annat i texten får mig att ana vem avsändaren är, och i så fall har jag rätt i vem jag läst in mellan Leo Saukkolas rader.
Det finns förresten en SVT-dokumentär, "Leo", om denne underbare man som jag måste försöka få tag i.
När man träffar honom förstår man att han var Lenas bästis. Han hade historier för en roman bara efter vår intervju, sidospår som tyvärr inte passade in i sammanhanget.

Kollade i kväll på Ronja Rövardotter (Hanna Zetterberg och Dan Håfström ville för övrigt inte sörja öppet) med min stackars tappre kräksjuke son, som jag somnade tillsammans med vid 20 och nu vaknade bredvid pigg och osynkat utvilad.

Osynkat är ledordet i skiftarbetet jag återgått till nu. På gott och ont. Ont för att de dagar jag jobbar ser jag bara Emil ett par timmar på morgonen. Förutom det är det mest skönt att jobba i baktakt mot resten av världen. Aldrig åka tunnelbana när alla andra åker. Aldrig handla när alla andra handlar. Jag och pensionärerna.

Till sist ett akut stödupprop.
För tidningen Arbetarens fortlevnad.
Inte bara för stöttandets skull. Det är bra och viktig läsning. En riktigt bra nyhetstidning. Prenumererar du inte redan så sätt igång!