Död mans hån
Ok, håller med. Artikeln om skaldjursfiskarmän på västkusten som inte vågar sig ut i stormen är kanske inget jag drar hem Stora journalistpriset med. Men den är nervretande nog att väcka döda!
En av dem som häcklar min journalistik bland artikelkommentarerna är ingen mindre än legendaren Sven "Plex" Petersson.
Det var alltså en så pass usel nyhet, och det var ett par såna pass slagkraftiga retoriska frågor han hade i skjortärmen för att slå ned på absurditeten i ämnets meningslöshet, att hans ande tog sig ur graven och vidare ut på de sociala medierna och präntade ned dessa ord, strax efter toppkommentatorn Jannica:
This one's for you, Plex. Och alla andra stora humorister som aldrig väjer för att ifrågasätta, trots att de sover med fiskarna.
En av dem som häcklar min journalistik bland artikelkommentarerna är ingen mindre än legendaren Sven "Plex" Petersson.
Det var alltså en så pass usel nyhet, och det var ett par såna pass slagkraftiga retoriska frågor han hade i skjortärmen för att slå ned på absurditeten i ämnets meningslöshet, att hans ande tog sig ur graven och vidare ut på de sociala medierna och präntade ned dessa ord, strax efter toppkommentatorn Jannica:
This one's for you, Plex. Och alla andra stora humorister som aldrig väjer för att ifrågasätta, trots att de sover med fiskarna.
Ödesmätt
För inte länge sedan på Sherlock Holmes Inn här i Bagis, intog jag ett plastinklätt bås med C och M som också bor här. Det var första gången de träffades och innan kvällen var slut kom de fram till att C:s mormor hade varit husa åt M:s mormor i Östersund.
Tänk om de hade vetat, då den ena beordrade den andra att knäskura golvet, att deras respektive dotterdotter skulle mötas som jämlikar över en sunköl på Locken.
Gillar tanken.
Avslutade julen i Gävle innan jag skjutsades hem till en ettrigt enslig lägenhet, med en fika hos mormor och morfar på Brynäs.
Mormor dammade av sitt favoritämne, som också är ett av mina: hur livet slumpar sig. Eller hon tror ju i motsats till sin strikt ateistiske man förresten inte på slumpen, utan att något "knuffar en i rätt riktning". Och "följer man inte den riktningen, då går det riktigt illa".
Hon tog upp, som hon ofta gör som ett slags argument för ödestesen, hur hon som 20-åring följde med sin väninna från Borås till Gävle.
Gävle var 1944 "efterblivet" med gaslampor och mörker och en dialekt som gjorde att öronen grät. Men eftersom väninnan fått jobb, men inte kände någon i sin nya hemstad och därför tjatade, var mormor snäll och slog följe. "Bara tills du gjort dig egna bekanta", lovade mormor.
Mormor hade fått tjänst på Göteborgs stadsteater och skulle satsa på skådespeleriet, och pausade det. Men så valsade morfar fram till henne den där kvällen på dansen på stadshuset.
Han var "så väldigt trevlig" och så "gick det fort".
Han vägrade följa med till Göteborg, så hon fick välja.
Hon valde honom.
Därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag, påpekade hon.
Samma konsekvens gav valet som hennes mamma gjorde.
Mamman, som blev med barn tvärs över alla klassgränser, med sin stora kärlek, redarsonen i Göteborg.
När redarsonens redarfar fick reda på vilken jordhåla modern till hans blivande barnbarn växt upp i, skickade han sonen så långt ifrån avskrädesskammen det gick, med båt till Australien.
Redarsonen, mormors pappa, skrev vädjande kärleksbrev till mormors mamma att han kunde skicka pengar så att hon och deras dotter kunde komma till honom och bosätta sig down under. Men nej, mormors mammas stolthet sa nej. Hon hälsade att han gjort sitt val då han for, och tog farväl per brev.
Också därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag.
Därför kan jag skriva det här.
Men tänk alla val som gjorts bakåt i alla släktled, som gjort att andra individer aldrig blivit till. Tänk alla potentiella varelser som kunde suttit här och skrivit i stället för mig, som aldrig fick chansen.
Inga potentiella illbattingar kom till jorden efter denna nyligen för mig refererade träff som ägde rum på Lido Konditori i Gävle, trots att upprinnelsen var en lockande personlig kontakt på en nätdejtingsajt.
Hon, köper kaffe, sätter sig och inleder nervöst: Okej, så vad jobbar du med?
Han: Jag är arbetslös.
Hon: Aha, ja det är inte lätt med alla neddragningar nu för tiden.
Han: Det var inga neddragningar, jag blev avskedad för sexuella trakasserier.
Hon: Oj då.
Han: Ja, fast det var inte som de sa. Det stämde inte alls att jag hade tafsat.
Hon: Ok. Har du kontakt med några av dem du jobbade med nu då?
Han: Nej. Ingen vill veta av mig.
Lider med Lidomannen. Tycker det var strongt av honom att lägga korten på bordet så där direkt ändå.
Förresten, snälle gode Gud. Låt mig aldrig äta socker igen. Fräls mig ifrån ondo och sju sorters kakor som jag inte kan sluta äta om de ligger framme, som under såna här kollektiva boulimifestivaler till högtider.
Smäll mig hårt på fingrarna och låt mig dö en coolare död än Mama Cass.
Amen.
God svulstig natt, med Yma Zumac.
Tänk om de hade vetat, då den ena beordrade den andra att knäskura golvet, att deras respektive dotterdotter skulle mötas som jämlikar över en sunköl på Locken.
Gillar tanken.
Avslutade julen i Gävle innan jag skjutsades hem till en ettrigt enslig lägenhet, med en fika hos mormor och morfar på Brynäs.
Mormor dammade av sitt favoritämne, som också är ett av mina: hur livet slumpar sig. Eller hon tror ju i motsats till sin strikt ateistiske man förresten inte på slumpen, utan att något "knuffar en i rätt riktning". Och "följer man inte den riktningen, då går det riktigt illa".
Hon tog upp, som hon ofta gör som ett slags argument för ödestesen, hur hon som 20-åring följde med sin väninna från Borås till Gävle.
Gävle var 1944 "efterblivet" med gaslampor och mörker och en dialekt som gjorde att öronen grät. Men eftersom väninnan fått jobb, men inte kände någon i sin nya hemstad och därför tjatade, var mormor snäll och slog följe. "Bara tills du gjort dig egna bekanta", lovade mormor.
Mormor hade fått tjänst på Göteborgs stadsteater och skulle satsa på skådespeleriet, och pausade det. Men så valsade morfar fram till henne den där kvällen på dansen på stadshuset.
Han var "så väldigt trevlig" och så "gick det fort".
Han vägrade följa med till Göteborg, så hon fick välja.
Hon valde honom.
Därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag, påpekade hon.
Samma konsekvens gav valet som hennes mamma gjorde.
Mamman, som blev med barn tvärs över alla klassgränser, med sin stora kärlek, redarsonen i Göteborg.
När redarsonens redarfar fick reda på vilken jordhåla modern till hans blivande barnbarn växt upp i, skickade han sonen så långt ifrån avskrädesskammen det gick, med båt till Australien.
Redarsonen, mormors pappa, skrev vädjande kärleksbrev till mormors mamma att han kunde skicka pengar så att hon och deras dotter kunde komma till honom och bosätta sig down under. Men nej, mormors mammas stolthet sa nej. Hon hälsade att han gjort sitt val då han for, och tog farväl per brev.
Också därför kunde jag sitta där och dricka kaffe med mormor i dag.
Därför kan jag skriva det här.
Men tänk alla val som gjorts bakåt i alla släktled, som gjort att andra individer aldrig blivit till. Tänk alla potentiella varelser som kunde suttit här och skrivit i stället för mig, som aldrig fick chansen.
Inga potentiella illbattingar kom till jorden efter denna nyligen för mig refererade träff som ägde rum på Lido Konditori i Gävle, trots att upprinnelsen var en lockande personlig kontakt på en nätdejtingsajt.
Hon, köper kaffe, sätter sig och inleder nervöst: Okej, så vad jobbar du med?
Han: Jag är arbetslös.
Hon: Aha, ja det är inte lätt med alla neddragningar nu för tiden.
Han: Det var inga neddragningar, jag blev avskedad för sexuella trakasserier.
Hon: Oj då.
Han: Ja, fast det var inte som de sa. Det stämde inte alls att jag hade tafsat.
Hon: Ok. Har du kontakt med några av dem du jobbade med nu då?
Han: Nej. Ingen vill veta av mig.
Lider med Lidomannen. Tycker det var strongt av honom att lägga korten på bordet så där direkt ändå.
Förresten, snälle gode Gud. Låt mig aldrig äta socker igen. Fräls mig ifrån ondo och sju sorters kakor som jag inte kan sluta äta om de ligger framme, som under såna här kollektiva boulimifestivaler till högtider.
Smäll mig hårt på fingrarna och låt mig dö en coolare död än Mama Cass.
Amen.
God svulstig natt, med Yma Zumac.
Tonfisk är också människor
Hade en diskussion med Z om det här med tonfisk och delfiner i dag.
Det är ett evigt tjat, höll hon med om, om de stackars delfinerna som går åt, när det fiskas tonfisk.
Ja men tänk alla tonfiskar som stryker med då?
Bara för att man inte är så himla söt och smart behöver inte det betyda att man inte är lika mycket värd, tänker jag. Mycket i egen sak.
Delfin är gott.
Kvällen går i Undertones tecken.
Det är ett evigt tjat, höll hon med om, om de stackars delfinerna som går åt, när det fiskas tonfisk.
Ja men tänk alla tonfiskar som stryker med då?
Bara för att man inte är så himla söt och smart behöver inte det betyda att man inte är lika mycket värd, tänker jag. Mycket i egen sak.
Delfin är gott.
Kvällen går i Undertones tecken.
Arvsporr
En väns älskade favoritmorfar lämnade nyligen jordelivet.
Tyngda av enorm sorg och saknad gick hans efterlevande igenom dödsboet i övre Norrland. Bland de allra viktigaste papprena, som testamentet, ägandebeviset för huset och bilen, låg tre tätt fyllda maskinskrivna A4-ark, daterade 1945.
En porrnovell.
Som han antingen författat själv eller kommit över, kanske från någon litterär medmatros, när han som sjöman i randen av kriget låg ute i någon av världens hamnar.
Jag fick en inscannad kopia i ett fint kuvert med stjärnor på, som ett slags julkort när hon var här för ett par kvällar sedan.
Citerar slutet av en av det flertaliga på varandra följande akterna:
"Madeleine som nu var uppjagad till det yttersta gjorde allt häftigare rörelser och till slut kände jag hur det började krypa i bakhuvudet på mig.
Känslan fortplantade sig efter ryggraden tills den nådde stenarna och som i en dröm kände jag hur det gick för mig. Jag tror vi skrek till båda två, ty något så underbart hade jag aldrig varit med om förut. Jag förnam en sällsam dallring i alla leder. Sakta lösgjorde vi oss från varandra.
Vi voro båda dyblöta och Madeleine gick bort till toaletten, som visade sig innehålla en speciellt för damer konstruerad apparat med varmt vatten. Där underkastade hon sin kropp en noggrann tvagning, varefter hon slutligen baddade sig med Eau de cologne.
Därefter kröp vi ner i sängen igen. Jag trodde nu att det var tid att sova men Madeleine tycktes outtröttlig.
Inte ska vi sova bort natten, älskling, sade hon. Vi har ju varandra och nu ska vi vara riktigt lättsinniga. Tänk på att du är i Paris."
Kvällens låt: Ike and Tina, I can't believe what you say.
Brott och straff och storhet
Plötsligt händer det. Sällan en misantrop som jag får hopp om mänskligheten.
Men i dag fick jag det.
Spenderade ett par timmar med brorsan till mördade 24-åriga häktesvakten Karen Gebreab, och var med honom på hans jobb på Dressman när han fick höra att mördaren fick livstid, och då han kramades om av sina arbetskamrater.
Om det är nån gång man skulle ha full total förståelse för att någon ville se en människa steglad, pryglad och inbäddad långsamt i en järnjungfru är det här.
Men nej.
Den här killen Mathias Gebreab och hans familj har kommit fram till att det är känslor som inte bygger på hela bilden av sammanhanget. Det rätta, har de insett, är att följa den döda dottern och systern Karens vilja.
Hon tyckte nämligen att inget är svart eller vitt. Det var därför hon jobbade med det hon gjorde, och gav intagna en bild långt från plitklyschan. Ingen blir brottsling för att den har valt det, tyckte hon, utan som konsekvens av sin livssituation.
Mathias berättade att han och Karen ofta tjafsade om just det där. Straff som bot på ondska. Han kunde försöka övertyga Karen om att vissa förtjänar det hårdaste av det hårda. "Men min syster dömde aldrig någon. Det spelade ingen roll vilket brott personen hade begått. Hon hittade alltid en förklaring till varför det blivit så fel".
Karen hade med all säkerhet försvarat sin egen mördare, tror Mathias. Mördaren, som har Aspberger, hade en tuff uppväxt och blev enligt sin egen pappa "galen" efter att mamman dog i cancer då han var 14. Sedan gick allt utför.
Orsak och verkan hade Karen förstått. Så nu väljer hennes familj att flytta fokus på ondskan i de 50 batongslagen mot hennes ansikte, till kylan i samhället där allt går ut på mitt och ditt. Där alla ska klara sig själva. Advokaten har blivit en homie och ryggdunkas vant och varmt när han dyker upp, och berättade för mig att han själv kände Karen och att han skänker hela sitt arvode till Fryshusets och familjens fond till hennes minne.
Att klara av att lyfta blicken i det här läget är större än man kan begära av någon. Det är stort och så otroligt fint. Påminner lite om en gammal legend om den högtidsaktuelle på korset. Blir för en gångs skull varm om hjärtat.
Kvällens låt, förövrigt. Sam Cooke. Send me some lovin'.
Men i dag fick jag det.
Spenderade ett par timmar med brorsan till mördade 24-åriga häktesvakten Karen Gebreab, och var med honom på hans jobb på Dressman när han fick höra att mördaren fick livstid, och då han kramades om av sina arbetskamrater.
Om det är nån gång man skulle ha full total förståelse för att någon ville se en människa steglad, pryglad och inbäddad långsamt i en järnjungfru är det här.
Men nej.
Den här killen Mathias Gebreab och hans familj har kommit fram till att det är känslor som inte bygger på hela bilden av sammanhanget. Det rätta, har de insett, är att följa den döda dottern och systern Karens vilja.
Hon tyckte nämligen att inget är svart eller vitt. Det var därför hon jobbade med det hon gjorde, och gav intagna en bild långt från plitklyschan. Ingen blir brottsling för att den har valt det, tyckte hon, utan som konsekvens av sin livssituation.
Mathias berättade att han och Karen ofta tjafsade om just det där. Straff som bot på ondska. Han kunde försöka övertyga Karen om att vissa förtjänar det hårdaste av det hårda. "Men min syster dömde aldrig någon. Det spelade ingen roll vilket brott personen hade begått. Hon hittade alltid en förklaring till varför det blivit så fel".
Karen hade med all säkerhet försvarat sin egen mördare, tror Mathias. Mördaren, som har Aspberger, hade en tuff uppväxt och blev enligt sin egen pappa "galen" efter att mamman dog i cancer då han var 14. Sedan gick allt utför.
Orsak och verkan hade Karen förstått. Så nu väljer hennes familj att flytta fokus på ondskan i de 50 batongslagen mot hennes ansikte, till kylan i samhället där allt går ut på mitt och ditt. Där alla ska klara sig själva. Advokaten har blivit en homie och ryggdunkas vant och varmt när han dyker upp, och berättade för mig att han själv kände Karen och att han skänker hela sitt arvode till Fryshusets och familjens fond till hennes minne.
Att klara av att lyfta blicken i det här läget är större än man kan begära av någon. Det är stort och så otroligt fint. Påminner lite om en gammal legend om den högtidsaktuelle på korset. Blir för en gångs skull varm om hjärtat.
Kvällens låt, förövrigt. Sam Cooke. Send me some lovin'.
Nära Rosenbadsdöden
Häckade utanför Rosenbad i knappt fyra timmar i dag. Fotografen Katrin blev avbytt av fotografen Micke efter 1,5 timmar, men jag var en röd tråd genom hela sessionen. Eller röd. Rödflammig med stora vita fläckar där blodet inte längre orkade tränga sig fram. Och stel in i märgen. Har varit så klok efter tidigare köldkoman att jag numera har en polarforskarmundering med grova skor, täckbyxor, fleeceunderställ och tät anorak på redaktionen. Stod och tittade på kläderna i skåpet och såg mig själv närma mig kostymerna som en astronaut. Som om man inte redan kände sig från en annan planet i de där sammanhangen. Så jag lämnade allt och nöjde mig med varm tröja under jackan, mössa och halsduk.
Men innan döden hann inträda kom räddartaxin som hämtade upp oss för lunch och vidare till mycket varmare häckning, som tropiska fåglar vid kaffeautomaten i heltäckningsklädda riksdagskorridoren utanför Plenisalen.
Fan vad jag ångrade mig.
Stora skinntumvantarna hade jag dessutom glömt helt, så jag fick under böner till världsalltet, att inte Tobias Billström skulle behaga dyka upp precis under dessa självande minutrar, springa upp i turistvimlet på Drottninggatan och in i en sådan där affär med ett 2-meterstroll med vikingahornprydd Sverigehjälm utanför, och slå till på ett par fingervantar.
Jag som oroat mig över rekordvarma klimatdödarvintern.
Isblåsten från Riddarfjärden drog rakt in mot Konstakademien och över lilla kullerstensytan vi hänvisades till av vakterna, tio meter från regeringskansliets ingång. Vakterna i sina tvådelade grå bävernylonoveraller gjorde åkarbrasor, bytte av varandra en gång i timmen och kom fram och sa att vi inte skulle tro att de lät oss stå mitt i blåsten för att vara taskiga. Nej, det var order "från högsta ort". De respekterade oss som personer, upprepade de.
Jag som oroat mig över rekordvarma klimatdödarvintern.
Isblåsten från Riddarfjärden drog rakt in mot Konstakademien och över lilla kullerstensytan vi hänvisades till av vakterna, tio meter från regeringskansliets ingång. Vakterna i sina tvådelade grå bävernylonoveraller gjorde åkarbrasor, bytte av varandra en gång i timmen och kom fram och sa att vi inte skulle tro att de lät oss stå mitt i blåsten för att vara taskiga. Nej, det var order "från högsta ort". De respekterade oss som personer, upprepade de.
Efter två timmar var känseln i tårna och fingrarna borta. Efter tre fanns inte längre minnet av känseln kvar. Och efter tre och en halv började jag känna brännande värme över knogarna och anklarna. Hade migrationsministern kommit ut då hade jag väl börjat ta av mig kläderna så där som snart ihjälfrusna sägs göra. De hårda frågorna jag hade tänkt ställa hade han fått böja sig ner mot mina stela fnasläppar för att höra, där jag hade legat som Gud skapade mig spetsad av stängslet runt Rosenbadsparken.
Men innan döden hann inträda kom räddartaxin som hämtade upp oss för lunch och vidare till mycket varmare häckning, som tropiska fåglar vid kaffeautomaten i heltäckningsklädda riksdagskorridoren utanför Plenisalen.
Man är aldrig så varm som när man nästan förfrusit.
Tubenblickarna
Glömmer sen jag började cykla hur hemskt det är med en överfull människovagn i rusning. Tror det är det där, att allt som kryllar blir äckligt. Folk tappar sina anleten i form av bibliska gräshoppssvärmar. Dessutom, värre än för gräshopporna som jag tänker mig drar hela gänget mot nån slags föda som de har vittring på, har vi inget gemensamt mål här bland Lasse Åbergsätena. Jo i och för sig: bort från varandra. Sprängstämningen i luften är den av repellerande magneter som pressats ihop.
Nästa Björkhagen. Bara två kvar. Puss
Nästa Björkhagen. Bara två kvar. Puss
Far out, barnet
Emil: Vad finns inuti spöken?
Jag: Inget. Spöken finns inte (ljuger jag, för att stävja hans mörkerrädsla och ofta förekommande frågor om "de osynliga" hemma, som ingen vet var han fått ifrån).
E: Ja, men inuti dem (gissningsvis något influerad av sitt troligtvis från mig uppsnappade och djupa, dock ännu inte Woody Allenneurotiska, intresset för 70-tals-fembands-läkarlexikonet i bokhyllan)?
J: Men de finns ju inte, så inget finns inuti dem.
E: När fanns de då?
J: De har aldrig funnits. Bara i sagor. De är påhittade.
E: Vilka har hittat på dem då?
J: Sagoberättare, såna som berättar sagor. Och författare, såna som skriver böcker.
E: Finns Spiderman?
J: Nej, det är samma sak med honom. Han är hittepå.
E: Finns författare?
Bad nyss A-K Penton, som bott i Vitryssland, spela min favoritlåt för mig. Har aldrig hört originalet, bara henne och gitarren. Men hon säger att han som gjort hiten är en vitrysk hunk. Hon är kär i honom. En rejält omöjlig kärlek, snäppet omöjligare än den i sången: han söp ihjäl sig (antar jag) på 80-talet.
Översatte den åt mig så man fick bekräftat hur hjärtskärande krass den verkligen var.
Hon spelar och sjunger den så sprött och kargt. Tajgan bor i rösten, eller nån liknande Tranströmermetafor, vill jag dra till med efter att av nån autistisk anledning fastnat i sändningen av Nobelmiddan i lördags.
Skäms att säga det, tänkte jag säga, men det gör jag inte ens: att jag på riktigt inte berörs av Tranströmer. Det lilla jag läst, ska sägas. Är inte som Guillou, no no, det finns nedkokade, avskalade ord som destillerat fram essensen av allt och skär in i min hjärna, men inte just Tranströmers.
Har förresten kommit på att jag är värdelös på att gissa basgångar. Alltså höra bara basslingan och gissa låten. Klurar på vad det är metafor för egentligen.
Jag: Inget. Spöken finns inte (ljuger jag, för att stävja hans mörkerrädsla och ofta förekommande frågor om "de osynliga" hemma, som ingen vet var han fått ifrån).
E: Ja, men inuti dem (gissningsvis något influerad av sitt troligtvis från mig uppsnappade och djupa, dock ännu inte Woody Allenneurotiska, intresset för 70-tals-fembands-läkarlexikonet i bokhyllan)?
J: Men de finns ju inte, så inget finns inuti dem.
E: När fanns de då?
J: De har aldrig funnits. Bara i sagor. De är påhittade.
E: Vilka har hittat på dem då?
J: Sagoberättare, såna som berättar sagor. Och författare, såna som skriver böcker.
E: Finns Spiderman?
J: Nej, det är samma sak med honom. Han är hittepå.
E: Finns författare?
Bad nyss A-K Penton, som bott i Vitryssland, spela min favoritlåt för mig. Har aldrig hört originalet, bara henne och gitarren. Men hon säger att han som gjort hiten är en vitrysk hunk. Hon är kär i honom. En rejält omöjlig kärlek, snäppet omöjligare än den i sången: han söp ihjäl sig (antar jag) på 80-talet.
Översatte den åt mig så man fick bekräftat hur hjärtskärande krass den verkligen var.
Hon spelar och sjunger den så sprött och kargt. Tajgan bor i rösten, eller nån liknande Tranströmermetafor, vill jag dra till med efter att av nån autistisk anledning fastnat i sändningen av Nobelmiddan i lördags.
Skäms att säga det, tänkte jag säga, men det gör jag inte ens: att jag på riktigt inte berörs av Tranströmer. Det lilla jag läst, ska sägas. Är inte som Guillou, no no, det finns nedkokade, avskalade ord som destillerat fram essensen av allt och skär in i min hjärna, men inte just Tranströmers.
Har förresten kommit på att jag är värdelös på att gissa basgångar. Alltså höra bara basslingan och gissa låten. Klurar på vad det är metafor för egentligen.