Klimatnarcissist
Vi grälade i natt, eftersom jag aldrig kan låta bli att liksom ta patent på världssmärtan just precis när jag råkar känna den.
Efter Världsbankens jävla rapport (om att katastrofscenariot med två graders uppvärmning man räknat på hittills verkar ha varit i underkant - det ser ut att accelerera sjukt mycket snabbare än man trott och bli fyra grader redan 2060), låg jag och panikade innan jag skulle somna.
2060.
Om jag lever är jag 81 då.
Emil är 52.
Väderkatastrofer avlösande varandra, gigantiska landarealer under vatten och öknar torrare och mer utbredda än nånsin. Ekosystemet utslaget. Svält.
Vilken desperation. Vilka krig för överlevnad. Fattar du? Fattar du vad det innebär?! muckade jag.
Den här ekonomin kommer gå under.
- Det får den gärna göra för mig, sa han.
Och jag triggades av hans lättvindiga ton:
- Ja, men det beror väl på vad den kommer ersättas med. Tror du det blir en fin demokrati under de omständigheterna? Va?
Han:
- Nej det tror jag inte.
Jag:
- Jag önskar jag kunde vara som du och inte grubbla ihjäl mig över det här. Det känns ju värdelöst att göra framtidsplaner. Och allt vi skriver om - nån reform som är orättvis, nåt företag konkar, nåt mord - det är blaha blaha. Mänskligheten håller verkligen på att gå under as we speak!
Han:
- Men va fan, det är inte som att jag inte förstår att det är mörker. Men vad vill du att jag ska säga?
Jag:
- Jag vet att det inte finns nåt att säga. Jag vill bara veta att du också fattar. Jag känner mig så ensam annars.
Han, suckar:
- Det är klart jag fattar. Vad ska jag säga?
Tystnad att skära i och ryggar krökta i någon slags räkform eller sunkigt kurbitsmönster från varandra.
När adrenalinet lagt sig vaggades jag in i en arg sömn.
Ny dag. Hemma med snorEmil som bygger en legostad och visslar. Jag längtar efter att se fler avsnitt av Homeland som vi precis börjat kolla på.
Och oroar mig för en vän som har hjärtesorg.
Just nu är det ok att ingen omkring nojar över apokalypsen - eftersom jag själv också är tillfälligt ur verklighetspsykosen.
Just nu behöver jag alltså inte instant bekräftelse i världsförintelsen.
Att Johan pallar.
Vad patetisk jag är.
Porr är för barn - så gör den glad
Ibland kan jag sakna den där omättliga kåtheten man hade när man var 12. Den man erfor, smärtsamt medveten om att det var ljusår innan man själv skulle vara i närheten av något på riktigt.
Och just därför kunde man inte få nog av substitut.
Heta linjen med gubbar som hette Kjell eller Bosse eller Roland, som kom från Hofors eller Hamrånge eller Lingbo, som ignorerade att våra barnslena flickröstser lade på tio år i ålder, och flåsande undrade vad vi var sugna på. Underbart (tyckte vi då. Sett i backspegeln känns ju Kjell, Roland och Bosse inte så fräscha, dock. Men det är ett stickspår)!
Och porrtidningar gömda under granar i skogen med färgglada fotoserier av lemmar, slemhinnor och hud. Talbubblor från tjejer som hette Susanne, Carina eller Tanja, med köttsliga imperativ och repetitioner.
Jag kunde ha dött av åtrå.
Inget kan få mig att känna så nu. Inget kommer ens i närheten.
Det är väl som med allt. Exalteringen man känner över allt i omvärlden degraderas successivt.
Tänker att alla på nåt sätt hela livet förgäves jagar de där första exalteringssilarna.
Och så tänker jag att jag verkligen är helt ointresserad av porr nu. Nu verkar den ju dessutom så mycket tristare än den liksom positiva porren vi matades med från under granarna, om jag minns den rätt.
Om barn i dag fungerar som jag och mina kvinnliga vänner gjorde omkring 1990 i en liten by längs gamla nedlagda E4:an norr om Gävle gjorde, så slukar de porr, vad folk än tycker.
Och därför är det tråkigt för dem att den nu dominerande är så himla själlös och fantasioeggande.
Och just därför kunde man inte få nog av substitut.
Heta linjen med gubbar som hette Kjell eller Bosse eller Roland, som kom från Hofors eller Hamrånge eller Lingbo, som ignorerade att våra barnslena flickröstser lade på tio år i ålder, och flåsande undrade vad vi var sugna på. Underbart (tyckte vi då. Sett i backspegeln känns ju Kjell, Roland och Bosse inte så fräscha, dock. Men det är ett stickspår)!
Och porrtidningar gömda under granar i skogen med färgglada fotoserier av lemmar, slemhinnor och hud. Talbubblor från tjejer som hette Susanne, Carina eller Tanja, med köttsliga imperativ och repetitioner.
Jag kunde ha dött av åtrå.
Inget kan få mig att känna så nu. Inget kommer ens i närheten.
Det är väl som med allt. Exalteringen man känner över allt i omvärlden degraderas successivt.
Tänker att alla på nåt sätt hela livet förgäves jagar de där första exalteringssilarna.
Och så tänker jag att jag verkligen är helt ointresserad av porr nu. Nu verkar den ju dessutom så mycket tristare än den liksom positiva porren vi matades med från under granarna, om jag minns den rätt.
Om barn i dag fungerar som jag och mina kvinnliga vänner gjorde omkring 1990 i en liten by längs gamla nedlagda E4:an norr om Gävle gjorde, så slukar de porr, vad folk än tycker.
Och därför är det tråkigt för dem att den nu dominerande är så himla själlös och fantasioeggande.
Så, kära porrproducenter där ute. Gör mer gladporr - för barnens skull.
Överbefolkningennnn
Kändes som om jag precis fattat hela grejen med allting, Jag hade det liksom på läppen. Just nu så kommer jag inte ihåg ett dugg av det.
Så här måste det kännas att vara senildement, vilket jag undrar ibland om jag står i porten till att bli.
Nassar med järnrör, klimatsatanet och i Gaza bombas barnen igen.
Vill bara kväva mig i en kompost när jag tänker på det.
Och jag måste då köra min tankeloop som jag alltid låter spinna när jag bedrövas av att jag inte ens försöker rädda någonting mer än min vardag.
Den som börjar med hur meningslöst det är att jag ska dö, alla jag älskar ska dö, och jag tillhör en art som för första gången, vad jag vet i alla fall, i evolutionens historia bäddar för sin undergång helt för egen maskin. Och som redan dragit tusentals med sig i svarta hålet.
Att homo sapiens sapiens, människan som vet att hon vet, just bara vet att hon vet.
Fast i ett jävla hopplöst mellanläge av att vara för intelligenta för vårt eget bästa (vi kan skapa alla tekniska och organisatoriska förintelsemaskiner på alla plan) och samtidigt för ointelligenta (vi klarar inte av att tänka på längre sikt än kvartalsrapporter eller i större perspektiv än jag själv och mina typ tjugo närmsta).
Och det här vet vi.
Och det vet vi att vi vet.
Det är en smärtsam passiv vetskap som man hade mått bättre av utan. Men som man ju inte heller vill lobotomera bort. Jag önskar jag tillhörde nästa gren i utvecklingen, om den hann växa ut.
Men tankeloopen slutar alltid i autotröst.
Jorden ska ändå slukas upp av solen om hur många miljarder år det nu var. Det är naturligt.
Och allt som händer på jorden är lika naturligt som ett löv som slår ut på våren. Det är ett naturligt led i evolutionen att vi hamnat precis där vi är och att vi gör precis det vi gör, mot varann och oss själva. Att vi är precis så här kortsiktiga och oempatiska och därför släcker livet för oss genom att göra det för andra.
Så ja, så ja. Det blir bra. Allt kommer smältas in i en miljongradig sörja av kemikalier och ingen därute kommer längre att komma ihåg.
Ty så var det sagt.
Åh, så där ja. Sjukt, det funkar ändå varje gång. Den där cirkeln som sluts lättar min hjärna.
Den här frågan om ett andra barn kommer upp tätare och tätare både runtom och mellan mig och Johan.
Har svårt att förhålla mig till den.
Vårt första skaffade vi i ett rus. Nu har det saktat ned, som allt gör, och vi har Emil, största kärleken på jorden.
Vore förmätet att säga att anledningen till att vi inte skulle vilja ha ett till barn var världens accelererande väg nedåt. Men jag tänker på den, helt ärligt, när jag försöker föreställa mig en till varelse som vi skulle låta uppleva den.
Så mycket vi älskar Emil borde vi väl låta honom få sällskap där i solvinden när vi är jordfästa? Fast kan han inte få det av sina vänner? Hur många har egentligen så jävla tajta band till just ett syskon?
Å andra sidan är de banden avundsvärda. Jag har svårt för dem, nästan, för att de är så självklara i sitt uteslutande.
Än mer så kan jag känna för starka band som måste berättas om. När folk förtydligar, rankar, vilka som är deras bästa vänner, eller äldsta, och som ingen någonsin ska kunna komma i närheten av att ens tro att de ska konkurrera med.
Nehej? Klart man fattar att det är så! Men man vill inte höra det.
Man vill kunna ha sin sköna schimär, av att allt är möjligt med alla, i fred.
Aja, fler barn eller inte är tydligen den stora frågan man ska ställa sig i det här läget.
Det känns ju så jävla oromantiskt, bara, att vi resonerar på det här instrumentella sättet över huvudtaget om det. Musik ska byggas utav glädje eller vad det heter. Fast nä, det är ju fan inte sant. Vilket skämt. Det är rakt av tvärtom.
Så det bästa kanske i själva verket är att bygga ett barn av sorg ockå.
Vaddå sorg förresten. Lägg av nu för fan! Jag har det bäst i världen.
Ä, int vet jag int.