jamesochkarin -

Det här med syndernas förlåtelse har jag dubbla känslor inför.

Att katolska kyrkan sålt avlatsbrev är ju den lägsta formen av kvacksalveri.

Men att söka skuldkänslornas quick fix är inneboende i oss. Och om man, hur svårt det än är, tänker bort pengaintresset i att förlåta någon för dens synder, så är det något jag i grunden tror på som det mest konstruktiva synsättet och som man borde anamma på alla nivåer.

Som jag skrivit om här tidigare, är jag övertygad om att ingen har något val, i ordets rätta bemärkelse.

Det här är något som, när jag diskuterat det privat, lett till rena gräl, personangrepp och för tidigt avslutade annars så trevliga kvällar. Det är så provocerande för många att tänka sig att de inte helt och hållet styr sina egna liv.

Men det är bara sunt bondförnuft, ren logik. Vi är helt enkelt produkter av två saker:

1. Våra gener – verktygen som vi ärver med oss, en sammanblandning av våra biologiska föräldrars förmågor att hantera omvärlden.

2. Vår miljö – det vill säga allt vi upplevt från befruktningstillfället till denna sekund.

Baserat på vår arvsmassa och våra erfarenheter gör vi, som alla andra existerande arter på planeten, bedömningen om vad som just i denna stund är mest lämpligt som aktivitet.

Det kan vara att skriva en bloggtext. Det kan vara att mörda någon.

Lek med tanken att en slags superdator skulle existera, där jag kunde mata in alla mina faktorer: hur mina gener samverkar med omvärlden och allt jag varit med om, hur vädret var när jag som femåring fick min första cykel, alla människor jag någonsin träffat, hur de behandlat mig, vad de sagt, allt fram till denna nanosekund.

Skulle den datorn finnas skulle den kunna förutspå vad mitt nästa ord jag skriver här nu skulle vara.

Så oexisterande är mitt "val".

Oändligheten i komplexiteten kring faktorerna går inte att ta in. Och i vardagen måste vi givetvis använda ordet "val" inte i sin stora, filosofiska betydelse, utan som om fenomenet faktiskt fanns.

För det faktum att vi generellt beter oss som att människor har val och ställer dem till svars för sina handlingar både juridiskt och privat, gör ju också att den personliga och samhälleliga inputen i varje individ kan påverka dem att ur kulturellt hänseende göra mer "rätta val".

Men det finns områden där jag skulle önska att den här insikten kunde sjunka in och förändra i grunden.

Kriminalvården.

Jag väljer inte att inte bli mördare. Jag väljer inte att inte förfölja, hota, våldta, råna. För mig finns inte de "valen" på min palett. De existerar inte, i alla fall inte som min tillvaro ser ut i dag.

Vad är det som får en människa att "välja" att göra andra fysiskt illa eller ta någons liv?

Det är helt enkelt inte deras val, utan som sagt utslag av en samling tragiskt samspelande faktorer som samhället inte lyckats skydda dem emot.

Att från samhällets sida kasta en sten på en brottsling kan absolut ha en preventiv effekt när det gäller småbrott, som forskning visar. Och att straffa även grövre brott ger lindring åt offer och anhöriga.

Men när det gäller själva kriminalvården är det vård och inget annat som borde vara självklart. En eventuell chans för samhället att botgöra bristerna man tidigare haft gentemot individen ifråga. Sudda bort våldet från paletten och ersätta med språk och känsla av egenvärde.

Skolan.

Valfriheten i skolsystemet. Vad är det för valfrihet?

Den "valfriheten" tar bort grundtanken med folkskolan som inneboende i sig hade insikten om att val inte existerar – det är förutsättningarna som styr. Därför måste alla barn i så stor utsträckning som möjligt ges förutsättningar att hantera livet konstruktivt. Skolan måste så långt det går kompensera för de försvårande förutsättningarna som många barn redan har, i hem där paletten bara erbjuder gråskala.

Det är just barnen som har föräldrar som inte engagerar sig i att välja den bästa skolan åt dem, som borde gå där. Barnen som kommer in på de bästa skolorna skulle klara sig ypperligt trots att de hamnade på de sämsta.

Benedictus. Du var med i Hitlerjugend och du stred för Nazityskland med Luftwaffe. Och du har säkert som alla vi andra gjort massa fuffens.

Förlåt honom Gud, för han hade inget annat val.

Och Gud, du om någon ska väl passa dig jävligt noga från att sitta på några höga hästar och kasta stenar. Det ska ju vara du som har gjort oss, herregud!

Där har vi förresten en till grej: Gud, Allah, Shiva eller om det nu mot förmodan skulle finnas någon som håller i trådarna: Om det nu är så att någon av er finns – varför är ni, om det också stämmer, så snarstuckna att ni bara låter dem som erkänt er existens tillkomma ert rike?

Varför har ni gett mig två ateistiska föräldrar som tutat i mig massa skit som får mig att för evigt brinna i helvetet? Varför får de från födseln frälsta glida in på räkmacka, om det nu stämmer?

Höjden av ologisk orättvisa.

Det här är som skolvalet!

2013-02-12 @ 14:53:54 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hat hatare hatast

Lyssnar på Ella och läser de senaste av de hundratals metamejl, om hatmejlen jag skrivit om, som dimpt ner i min virtuella brevlåda.

Självklart skulle det bli så här, att allt hat skulle måttas och mätas och jämföras med andras.

Vissa män – och kvinnor – blev arga för att det inte skrevs om att även män får hemska hot.

Andra, som Paulina Neuding i Svenska Dagbladet i går, tar upp att hat även kan komma från vänster.

Absolut, hat kan komma mot alla och från alla håll.

Men att för den sakens skull vända sig mot en särskild diskussion om mäns näthat mot kvinnor är att säga att det inte har någon speciell struktur. Det är som att hävda att anorexi i västvärlden alltid borde nämnas när svält på Afrikas horn tas upp.

Även om fenomenen tar sig liknande fysiska uttryck, och absolut kan upplevas lika hemskt för enskilda individer, förekommer de inte i samma utsträckning och inte på samma grunder.

Att min korta intervju med en man bakom alla dessa mejl gjordes så stor i tidningen och på sajten i går provocerade vissa.

Den där egenföretagaren inom byggbranschen från Göteborg jag pratade med var långt ifrån den som skrivit värst till mig.

Jag lyckades inte hitta någon av dem som så ofta vill att jag ska "gruppvåldtas av kulturberikare som jag ju älskar så mycket". Inte heller någon som bett mig hänga mig/dö/dränka mig, han som lade upp min adress på twitter med uppmaningen till meningsfränder att de borde "göra reportage hos mig", den på Flashback som hävdar att jag slår min man och inte heller någon av alla de män som kör standarden "du har fått för lite kuk".

49-åringen Porscheintresserade mannen från Säffle som kallade mig en annan modern klassiker "äckliga jävla kommunisthora" pratade jag med, men han bad mig återkomma om en timme eftersom han "stod lite dåligt till", varefter mobilen stängdes av.

Ändå tycker jag att det finns ett intresse i att prata med Göteborgaren som bland annat skrev "Du har nog aldrig varit naken med en man" – just därför att han tillhör en stor grupp som man som kvinnlig journalist är så van med att man inte ens rycker på axlarna åt.

Det var i samband med att Åsa Linderborg satte igång debatten om näthatet, och Uppdrag granskning som följde upp med fler som vittnade om hatet, som det även vällde upp inom mig. Den här mängden mejl, och ibland brev, från män.

Det borde finnas ett allmänt intresse att se vilka de är och låta dem komma till tals utanför den skyddade monolog de skickar ifrån sig.

Att min artikel framhävdes betyder varken att jag eller någon annan anser att det den mannen skrev till mig skulle vara tyngre eller värre än det hat någon annan får ta emot. Tvärtom, som sagt. Jag brydde mig inte om det han skrev – eftersom jag är så van. Han är en slumpmässigt utvald ur mängden. Men att han är en i mängden gör honom värd att bry sig om som fenomen.

Jag tror inte Jan Guillou själv tror att anledningen att Göteborgaren skrev som han gjorde är på grund av "för lite fitta". Guillous retorik för att visa på absurditeten i hatarnas förtogs dock av att han lade in åsikter om de kvinnliga kolumnisternas anleten. Onödig ologisk grop att gräva åt sig själv.

Men, så som Guillou sedan snuddar vid, det som bland andra Scum-skådespelerskan Andrea Edwards och skribenten Isobel Hadley-Kamptz tar upp, handlar det snarare om könsmaktstrukturer och klass.

Den patriarkala grundtonen i världen sjunger av hävd ut en sång som lovar makt åt män. När män som fått det löftet inte får det infriat tar de missriktat ut sin frustration mot det som enligt löftet borde vara det andra könet, men som sitter på maktpositioner högre än de själva.

Fall som motsäger denna tanke är ju förvisso män jag sett flera exempel på som är av hög samhällelig rang men aktiva näthatare, trots att de riktar hatet nedåt. Men de är undantag bland alla jag känner till.

Och absolut hatas män och manliga skribenter också. Säkerhetsföretaget på Aftonbladet ska ha kommit fram till att tre av de fyra mest hatade på tidningen är män. Men dessa fyra personer är de fyra som har bland de högsta positionerna på tidningen med störst exponering utåt. Det är inte märkligt att just dessa får ta emot störst mängd hat – och även det grövsta.

Men det jag vet är att när jag, som så ofta händer, skriver en artikel tillsammans med en manlig kollega, och alltså får klickbar byline direkt till min mejl jämte min manlige kollega under vår gemensamma text, så har det hittills i hundra procent av fallen jag kontrollerat varit jag som fått ta emot hatet.

Bland oss reportrar som är på samma hierarkiska nivå är hatet riktat mot ett kön – mitt.

Förresten fick jag vatten på kvarn om obehaget inför min egen byline som varit så gigantisk i Aftonbladet i går. En mejlare undrade angående artikeln: "Vem har rättigheterna till bilden på er sajt? Jag skulle vilja använda den som omslag till min bok".

Jag: "Jag antar att det inte är min Jehovas vittnen reklampelare-byline som ser ut att vilja sväva ut från tidningen och sajten du menar – utan genrebilden på näthataren. Det är bara att vända sig till bildredaktören om den!".

Han svarade kort: "Precis. Det var näthataren jag menade".

Har i övrigt fått några vanliga våldtäktsmejl efter i går, blandade med sådana som tycker att jag borde "sluta tycka så synd om mig själv" (vilket jag alltså inte gör. Är väl medveten om att jag är extremt förskonad jämfört med vissa andra kollegor!).

Men det har även kommit ovanligt många snälla mejl. Bland annat från en Slobodan som korthugget hälsar: "Nästa gång du får såna där hatmejl, skicka dem till mig så tar jag hand om dem".

Tack på förhand, Slobodan!

2013-02-10 @ 02:33:00 Permalink Allmänt Kommentarer (4) Trackbacks ()

Klimatnarcissist

Vi grälade i natt, eftersom jag aldrig kan låta bli att liksom ta patent på världssmärtan just precis när jag råkar känna den.

Efter Världsbankens jävla rapport (om att katastrofscenariot med två graders uppvärmning man räknat på hittills verkar ha varit i underkant - det ser ut att accelerera sjukt mycket snabbare än man trott och bli fyra grader redan 2060), låg jag och panikade innan jag skulle somna.

2060.

Om jag lever är jag 81 då.

Emil är 52.

Väderkatastrofer avlösande varandra, gigantiska landarealer under vatten och öknar torrare och mer utbredda än nånsin. Ekosystemet utslaget. Svält.

Vilken desperation. Vilka krig för överlevnad. Fattar du? Fattar du vad det innebär?! muckade jag.

Den här ekonomin kommer gå under.

- Det får den gärna göra för mig, sa han.

Och jag triggades av hans lättvindiga ton:

- Ja, men det beror väl på vad den kommer ersättas med. Tror du det blir en fin demokrati under de omständigheterna? Va?

Han:

- Nej det tror jag inte.

Jag:

- Jag önskar jag kunde vara som du och inte grubbla ihjäl mig över det här. Det känns ju värdelöst att göra framtidsplaner. Och allt vi skriver om - nån reform som är orättvis, nåt företag konkar, nåt mord - det är blaha blaha. Mänskligheten håller verkligen på att gå under as we speak!

Han:

- Men va fan, det är inte som att jag inte förstår att det är mörker. Men vad vill du att jag ska säga?

Jag:

- Jag vet att det inte finns nåt att säga. Jag vill bara veta att du också fattar. Jag känner mig så ensam annars.

Han, suckar:

- Det är klart jag fattar. Vad ska jag säga?

Tystnad att skära i och ryggar krökta i någon slags räkform eller sunkigt kurbitsmönster från varandra.

När adrenalinet lagt sig vaggades jag in i en arg sömn.

Ny dag. Hemma med snorEmil som bygger en legostad och visslar. Jag längtar efter att se fler avsnitt av Homeland som vi precis börjat kolla på.

Och oroar mig för en vän som har hjärtesorg.

Just nu är det ok att ingen omkring nojar över apokalypsen - eftersom jag själv också är tillfälligt ur verklighetspsykosen.

Just nu behöver jag alltså inte instant bekräftelse i världsförintelsen.

Att Johan pallar.

Vad patetisk jag är.

2012-11-20 @ 13:29:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Porr är för barn - så gör den glad

Ibland kan jag sakna den där omättliga kåtheten man hade när man var 12. Den man erfor, smärtsamt medveten om att det var ljusår innan man själv skulle vara i närheten av något på riktigt.

Och just därför kunde man inte få nog av substitut.
Heta linjen med gubbar som hette Kjell eller Bosse eller Roland, som kom från Hofors eller Hamrånge eller Lingbo, som ignorerade att våra barnslena flickröstser lade på tio år i ålder, och flåsande undrade vad vi var sugna på. Underbart (tyckte vi då. Sett i backspegeln känns ju Kjell, Roland och Bosse inte så fräscha, dock. Men det är ett stickspår)!

Och porrtidningar gömda under granar i skogen med färgglada fotoserier av lemmar, slemhinnor och hud. Talbubblor från tjejer som hette Susanne, Carina eller Tanja, med köttsliga imperativ och repetitioner.
Jag kunde ha dött av åtrå.

Inget kan få mig att känna så nu. Inget kommer ens i närheten.
Det är väl som med allt. Exalteringen man känner över allt i omvärlden degraderas successivt.
Tänker att alla på nåt sätt hela livet förgäves jagar de där första exalteringssilarna.

Och så tänker jag att jag verkligen är helt ointresserad av porr nu. Nu verkar den ju dessutom så mycket tristare än den liksom positiva porren vi matades med från under granarna, om jag minns den rätt.
Om barn i dag fungerar som jag och mina kvinnliga vänner gjorde omkring 1990 i en liten by längs gamla nedlagda E4:an norr om Gävle gjorde, så slukar de porr, vad folk än tycker.
Och därför är det tråkigt för dem att den nu dominerande är så himla själlös och fantasioeggande.

Så, kära porrproducenter där ute. Gör mer gladporr - för barnens skull.

2012-11-18 @ 00:38:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Överbefolkningennnn

Kändes som om jag precis fattat hela grejen med allting, Jag hade det liksom på läppen. Just nu så kommer jag inte ihåg ett dugg av det.

Så här måste det kännas att vara senildement, vilket jag undrar ibland om jag står i porten till att bli.

Nassar med järnrör, klimatsatanet och i Gaza bombas barnen igen.

Vill bara kväva mig i en kompost när jag tänker på det.

Och jag måste då köra min tankeloop som jag alltid låter spinna när jag bedrövas av att jag inte ens försöker rädda någonting mer än min vardag.

Den som börjar med hur meningslöst det är att jag ska dö, alla jag älskar ska dö, och jag tillhör en art som för första gången, vad jag vet i alla fall, i evolutionens historia bäddar för sin undergång helt för egen maskin. Och som redan dragit tusentals med sig i svarta hålet.

Att homo sapiens sapiens, människan som vet att hon vet, just bara vet att hon vet.

Fast i ett jävla hopplöst mellanläge av att vara för intelligenta för vårt eget bästa (vi kan skapa alla tekniska och organisatoriska förintelsemaskiner på alla plan) och samtidigt för ointelligenta (vi klarar inte av att tänka på längre sikt än kvartalsrapporter eller i större perspektiv än jag själv och mina typ tjugo närmsta).

Och det här vet vi.

Och det vet vi att vi vet.

Det är en smärtsam passiv vetskap som man hade mått bättre av utan. Men som man ju inte heller vill lobotomera bort. Jag önskar jag tillhörde nästa gren i utvecklingen, om den hann växa ut.

Men tankeloopen slutar alltid i autotröst.

Jorden ska ändå slukas upp av solen om hur många miljarder år det nu var. Det är naturligt.

Och allt som händer på jorden är lika naturligt som ett löv som slår ut på våren. Det är ett naturligt led i evolutionen att vi hamnat precis där vi är och att vi gör precis det vi gör, mot varann och oss själva. Att vi är precis så här kortsiktiga och oempatiska och därför släcker livet för oss genom att göra det för andra.

Så ja, så ja. Det blir bra. Allt kommer smältas in i en miljongradig sörja av kemikalier och ingen därute kommer längre att komma ihåg.

Ty så var det sagt.

Åh, så där ja. Sjukt, det funkar ändå varje gång. Den där cirkeln som sluts lättar min hjärna.

Den här frågan om ett andra barn kommer upp tätare och tätare både runtom och mellan mig och Johan.

Har svårt att förhålla mig till den.

Vårt första skaffade vi i ett rus. Nu har det saktat ned, som allt gör, och vi har Emil, största kärleken på jorden.

Vore förmätet att säga att anledningen till att vi inte skulle vilja ha ett till barn var världens accelererande väg nedåt. Men jag tänker på den, helt ärligt, när jag försöker föreställa mig en till varelse som vi skulle låta uppleva den.

Så mycket vi älskar Emil borde vi väl låta honom få sällskap där i solvinden när vi är jordfästa? Fast kan han inte få det av sina vänner? Hur många har egentligen så jävla tajta band till just ett syskon?

Å andra sidan är de banden avundsvärda. Jag har svårt för dem, nästan, för att de är så självklara i sitt uteslutande.

Än mer så kan jag känna för starka band som måste berättas om. När folk förtydligar, rankar, vilka som är deras bästa vänner, eller äldsta, och som ingen någonsin ska kunna komma i närheten av att ens tro att de ska konkurrera med.

Nehej? Klart man fattar att det är så! Men man vill inte höra det.

Man vill kunna ha sin sköna schimär, av att allt är möjligt med alla, i fred.

Aja, fler barn eller inte är tydligen den stora frågan man ska ställa sig i det här läget.

Det känns ju så jävla oromantiskt, bara, att vi resonerar på det här instrumentella sättet över huvudtaget om det. Musik ska byggas utav glädje eller vad det heter. Fast nä, det är ju fan inte sant. Vilket skämt. Det är rakt av tvärtom.

Så det bästa kanske i själva verket är att bygga ett barn av sorg ockå.

Vaddå sorg förresten. Lägg av nu för fan! Jag har det bäst i världen.

Ä, int vet jag int.

2012-11-17 @ 02:00:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Gjorde ingen pudel

Har tänkt på ceremonier lite på sistone, alla slags.

Jul, midsommar, bröllop, dop, begravningar.

Har tidigare varit pubertalt skeptisk till allt dylikt, men har senaste åren blivit mer och mer benägen att tycka att det finns alldeles för få givna formler för hur folk ska uppföra sig – särskilt vid särskilt känsliga tillfällen.

Det är inte så jävla lätt att avgöra själv alltid, bara sådär på känn.

Det är liksom så skönt, ta bröllop. Alla deltagare vet vad de kan vänta sig: en förrättare viger stelt men förhoppningsvis fint och då ska alla vara stela och förhoppningsvis fina. Och sen är det fest och då ska det både vara lite stelt med tal och applåder och tack, och tokig fest efteråt. Besökarna förväntas: uppträda uppskattande mot paret och ge presenter, och åtminstone låtsas ha roligt.

Efter den där proceduren förväntas alla, inklusive paret själva, ta just det förhållandet lite mer på allvar än innan. Just det vet jag inte om det är skönt eller inte, i och för sig.

Skönt med just själva den där orubbliga formsättningen är i alla fall begravningar.

Sorgen när någon dör går ju fan inte att hantera på ett logiskt vettigt sett tillsammans, om det inte skulle finnas en gammal kultur som pekar med hela handen: Okej samlas i en högtidlig lokal där ni är tysta och vördnadsfulla tillsammans runt kistan. Gråt och sjung och gå sen fram och lägg något, en blomma eller så, och nicka och säg hej då.

Sen får du gå ut därifrån. Krama om de närmast den bortgångna utanför. Där behöver du inte säga något, bara röra.

Efteråt: middag eller begravningskaffe eller om det är väldigt modernt: fest. Där får man börja prata normalt och sedan till och med skoja och skratta om den döda. Det är okej. Följer du bara allt det där har du inte gjort bort dig. På så sätt blir både sorg och glädje mer lätthanterligt.

Intervjuade en gång en kvinna som var ordförande i föreningen Vi som förlorat barn. Vill gråta bara av tanken på att den finns.

Hursomhelst. Hon hade förlorat två, och kom själv från Grönland. Det hon tog med sig därifrån när hon ska stötta andra nu, och som hon saknar här, är de enkla standardregler som allmänheten i hennes hemtrakter hade för hur alla omkring ska göra när någon förlorat någon i familjen.

Man bakade en speciell kaka och gick över med. Och samma dag som ett barn dött, liksom dagen efter och dagen efter den och en ganska lång tid framöver, kom man över med olika sorters mat. För så enkelt är det: man måste hjälpa dem att överleva vardagen.

Ingen behövde alltså fundera på vad de skulle säga eller om de skulle höra av sig till familjen som just befann sig i helvetet. De visste att de skulle gå dit med köttlimpor, fiskgratänger, bröd. Och de där reglerna hjälpte både de drabbade och dem omkring, sa kvinnan.

Tänker också på konferenser, på förekommen anledning. Och att det finns någon slags inofficiell standardformel för hur många tillåter sig själva vara på sådana också, mer än i andra sammanhang. På etologiskt intressant ont och gott. Beroende på hur man ser det.

Och så skänker jag en tanke till en manlig bekant som för en tid sedan hamnade i en prekär situation där tyvärr inga på förhand givna uppförandekodex fanns att tillgå:

Han följde med en kvinna hem från krogen.

Hon hade loftsäng.

Framåt morgonkanten rullade han i sömnen ur sängen och föll – men klarade sig trots sin nakenhet fysiskt utmärkt i det relativt höga fallet.

Anledning: Han landade på kvinnans pudel som låg på golvet nedanför.

Utan att kolla varken andning eller puls bedömde han på stående fot pudeln som avliden.

Med paniken pumpandes i ådrorna sköt han med foten försiktigt det antagna pudelliket lite längre in under sängen.

För att sedan snabbt klä på sig och försvinna ut genom dörren.

Vad jag fattar hördes de aldrig mer. Det blev alltså, oavsett parternas respektive föresatser, bara ett kärleksmöte för en natt.

(Denna sistnämnda historia har jag nu tyvärr fått höra är en råttan i pizzan! Imponerande roligt av min kollega att berätta just denna i första person.)

2012-06-01 @ 22:51:00 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Läskigt morgonsamtal

Måste bara släppa på min ångest och berätta om det läskigaste samtalet vid frukostbordet i torsdags morse.

Emil (lägger ner mackan och slutar tugga): Varför gör ni så här? (Slår sin egen skalle med näven)

Jag&Johan: Vad då menar du?

E: Varför slår ni mig?

Vi: Men vi slår inte dig!

E: Jo det gör ni.

Vi: Vi har aldrig slagit dig och skulle aldrig göra det. Vuxna får aldrig aldrig slå barn. Det är det värsta man kan göra. Och då kommer polisen.

E: Men du har sagt att du får slå mig, mamma.

Jag: Nej, det har jag aldrig sagt! Och det får jag inte och skulle aldrig göra!!

E: Jo, du får slå mig...

Väntar på socingripande vilken minut som helst.

2012-05-06 @ 01:14:10 Permalink Allmänt Kommentarer (3) Trackbacks ()

Firanden

Firade Valborg hos Bisse i kväll. Tidigare under dagen var jag ensam ledig med Emil.
I går försökte jag peppa honom inför det hela havet av minutrar och timmar framför oss som vi skulle ha att fylla med precis vad vi ville. Inga planer alls. Han fick välja helt!
Vad vill du göra om du får välja precis vad du vill i morgon? frågade jag innan godnattsagan.
- Gå på dagis.
Men jag är ju ledig och vi kan ju göra exakt vad du vill, vad som helst som vi kan hinna med på en dag!
- Ja men jag vill inte vara ledig. Jag vill vara på dagis.
Nästan alla dina kompisar kommer vara lediga. Det kommer knappt vara någon där!
- Jag vill till dagis.

Vilken jävla diss..!
I morse låtsades jag dock inte ha hört på det örat, utan lät bara dagen lunka på. Killade honom extra länge på armarna i sängen och hittade på sagan om vilsna stadstrollet Kaj innan frukost.
Packade en väska för att åka till badhuset, men hann bara halvvägs till tunnelbanan förrän Emil mött halva bekantskapskretsen i Bagis och minglet höll oss kvar som en osynlig fast hand.
Hamnade till slut hos hans kompis Edith som slagit på stortrumman och firade 4,5-årskalas med fika på gården. Hennes far har av olika slumpartade sammanflätade skeenden letts fram till att råka bli förste fanbärare för Bagamossens Socialdemokratiska falang i morgondagens 1 maj-tåg.

Lät som om han själv inte riktigt förstår hur han hamnat där. Han har aldrig varit engagerad i sossarna. Men en mängd små omständigheter fick honom att höra sig själv tacka ja till att gå på möte där han sedan hörde sig själv svara att visst kunde han ta på sig den titeln. Förste fanbärare.
Var själva flaggan finns någonstans, hur han ska få tag på den och hur han sedan ska hålla den, i vilken vinkel och så, visste han fortfarande inte i eftermiddags.

2012-05-01 @ 00:51:45 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

RIP Erland

Vet inte vad jag ska säga men känner att antingen lägger jag ner den här skiten eller så får jag skriva nåt. Och då kan jag lika gärna skriva vad som helst.
Hmm. Döden? Livet? Kärleken? Har jag hyvlat av redan.
Så det blir till att älta om det igen.
Önskar förresten att jag inte var en ältande person. Som ska älta meningar eller mer meningslösheten med allt eller ännu mer meningslösheten med meningslösheten med allt.
Samtidigt hade jag nog inte tagit en antiältspruta om det fanns. Det skulle vara en lobotomi, för samtidigt ser jag ju på nåt sätt ner på, eller ner och ner, åt sidan eller hur man ska säga, på folk som inte är medvetna om att det man knatar runt och sysslar med den här stunden på jorden är olika sätt att ständigt försöka hålla påminnelsen om den annalkande döden stången.

Anna och Malin var här nyss och vi pratade inget om döden men förträngde den ironiskt nog med medicinska historier om förtvinande reumatism, litrar av förlorat blod efter förlossningar, twar på levern efter en vodkaindränkt resa till nordöstra Finland.
Malin förtäljde i förbifarten starka barndomsminnen som etsat sig fast, av en mattpiskställning på gården i Östersund, som flitigt användes som samlagsställning av mongoloida ungdomar från dagcentrat som låg granne.

Och om att åsamka andra fruktansvärd smärta.
Jag berättade om en bekant som krossade - och för evigt förintade - fingret på sin svärfar med en bildörr.
Och min egen värsta ångest alla kategorier: när 17-åriga jag jobbade på ett äldrevårdhem.

Vi kan kalla honom Erland, varm, helklipsk, som varit världen runt, intellektuell och vänligt vältalig. Med amputerade stumpar till ben, blind och med ett emaljöga som skulle tryckas i varje morgon och ur varje kväll, och hålrummet i skallen där hans forna synorgan en gång suttit rengöras med en tygbit vätt med ljummet kranvatten.
Hans kateter var dagtid fästad mot en av benstumparna i en tygpåse som i sin tur satt fast runt midjan. Vanligtvis satt snöret ihop i midjan med ett kardborrband. Men den här kvällen var det en ny anordning med en knapp, vilket jag missat.
När jag skulle dra bort snöret under hans rygg där han nu låg i sin säng, borrade sig knappen in i hans torra oelastiska skinn och jag drog.
Jag drog upp ett sår på hans rygg och han skrek.
Erlands blinda ansikte förvreds av smärta och mitt hjärta stannade.
Hans unga hjärna var fast i ett anatomiskt inferno redan som det var och där kom jag. Lisa ska hjälpa...
Han gjorde allt för att göra det lättare för mig, och tonade snabbt, efter det korta märgborrande skriet, ned sin egen reaktion och försökte lugnande säga att han absolut förstod att det här lätt kunde hända. Det var absolut inte mitt fel, repeterade han.
Hade så mycket önskat, önskar än, att jag bara kunde tagit hans smärta där och då och förintat den ned i min egen kropp. Jag har fortfarande fantomsmärtor av den där blödande rispan på den breda ryggen som en gång dansat i hamnar, på Folkets park och inte vet jag var.
Förlåt igen, Erland, om du hör min bön.
Förlåt.

2012-04-28 @ 01:31:12 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Moralisa

Är i Dalarna och skriver för de rojalistiskt intresserade läsarna under slutet av Vasaloppsveckan. Inget fokus på själva skidåkandet för min del alltså, men jag känner att jag, med mina existensiella dubier i samband med uppdraget, som i ett kommunicerande kärl dras in i en önskan att gå upp i loppet precis som alla andra här.

Som äter, andas, pratar valla, före och starttider.

Tycker det låter så skönt.

Inget har ju som alla vet någon mening. Så varför inte åka i fädernes spår för framtida segrar tillsammans med 15 799 andra som kämpar mot döden?

De verkar dessutom kämpa mot den på ett så laid back sätt. Här på Hotell Lerdalshöjden, med utblick över Siljan, fylls restaurangen av ölpimplande män och kvinnor i alla åldrar - alla med sikte på att ta sig förbi Oxberg, Evertsberg och allt vad det nu heter.

Och nere på texmexhaket på lilla vildavästerngatan som utgör Rättvik city, baby, reste sig hela sällskapet vid grannbordet nyss, vajade unisont tillsammans som symbiotiska småorganismer i ett korallrev och skrålade: "Bettan. Vi lär hem och lägga oss nu för å klara söndan. Fan va vi ska åka. Men vi tar en öl till imorrn va?"

2012-03-03 @ 01:29:54 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Som en plätt

Snön lyser vit på taken. Endast Lisa är vaken.

Robert Johnson som ackompanjemang och tänker att det är alltid det enkla som är det vackra. Vad folk, och jag, ska hålla på och krångla till det. Krångla och krångla och bara göra det sämre.

Det svåra är bara att komma på vad det enkla är.

Ska sova nu.

2012-02-11 @ 01:21:22 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Lyckans ostar

Där stod de på Stortorget i Gävle.

Foto: Ingvar Henricson

Mamma i blå sjalett och pappa i grön fjällräven.

Så jävla 70-tal och så fina.

Den där känslan som de båda kan berätta om nu att de hade då, just där de stod.

Att de gjorde skillnad – det de gjorde gjorde skillnad. Tillsammans med alla andra i Gävle som hade förstått hur världen såg ut skrek de, sjöng de, spelade de gatuteater och bodde de i kollektiv i sjuttio olika konstellationer.

De levde hela spektrat av klyschan extra allt.

Och de var helt helt övertygade. De visste, att tillsammans med alla som förstått precis som de, i Gävle, Skövde och Rio, så skulle deras kamp inom en snar framtid göra att världens proletärer skulle resa sig som en.

Jorden skulle därmed snart, väldigt snart, bli en fin plats för alla.

På riktigt. De trodde det. På allvar.

Där var och en kunde födas in i en värld som var lika mycket till för den som för grannen. Och där resurserna skulle vara kärleksfullt fördelade mellan moder jords alla älskade barn.

De trodde verkligen det, mamma och pappa och deras bästa vänner.

Helt utan tillstymmelse till ironi.

Jag är så fruktansvärt avundsjuk på dem för det, att de fått uppleva den övertygelsen en gång.

Ingen jag känner ur min generation har nånsin känt nåt liknande.

När Stefan Löfven höll sitt första tal som nyvald partiledare i fredags fick han mig för några korta minuter att tänka på min farfar. Sosse in i märgen. Industriarbetare som sedemera steg i graderna och in på kontoret på Gefle Galvan, men farmors plansch av Palme i vardagsrummet satt kvar.

Samma charm som Löfven hade farfar på något sätt, i alla fall på äldre dar och åtminstone i mitt minne.

Och jag lät mig dras med i Löfvens ord, hans trygga famn, vaggas in i bilden han gav. Under de minutrarna kunde jag snudda vid känslan som mina föräldrar gick omkring med konstant i ett decennium.

Fan vad skönt det var.

Godnatt.

2012-01-29 @ 23:07:28 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hjärta och smärta

Har just nu samma upplevelse som under en natt för snart fem år sedan, som jag var säker på skulle bli min sista.
Jag låg i sovrummet i Björs i Järvsö med lite värme kvar från kakelugnen intill, och kände hur halsen liksom blev trång. Ju mer jag kände att jag hade svårt att andas, desto säkrare blev jag, och jag anade ett tryck över bröstet.
Det är alltså så här det känns, tänkte jag, att få hjärtsnörp.
Johan märkte att det var nåt fel på mig och jag försökte låta blasé när jag sa att jag hade lite andnöd. Men han blev rädd och jag antar att det gjorde mig ännu mer säker på att liemannen var i antågande.
Till slut bestämde vi att vi skulle dra till akuten, så Johan körde mig mitt i natten till Ljusdal.

Mörka siluetter av tallar och granar flimrade förbi utanför medan mitt hjärta rusade och jag höll Johans hand.
Väl vid sjukhuset kände jag ju självklart ingenting längre, skämdes, men Johan propsade på att vi borde gå in när vi ändå var där.

Snälla snälla snälla låt pulsen vara onormal, blodtrycket i höjden eller EKG-kurvan åtminstone aningen skev.
Men nej, allt fullt normalt. Fruktansvärt fläckfria värden.
Läkaren skakade på huvudet åt ännu en lunatic som han troligen var van med tog upp hans tid.
Mest på rutin, kändes det som, frågade han nedsjunken i journalen: "Hur är det fatt annars? Är det nåt särskilt som hänt på sistone?"
Jag tyst.
Johan, sakta: "Eh. Vi gifte oss i går".
Läkaren och sjuksköterskan i blickar av gemensamt samförstånd:
"Ahaa."

Dagen efter återkom andnöden igen.
Och då insåg jag röda tråden: jag hade suttit med gamla gårdskatten i knät och kliat den till spinnarextas.
Nu har jag varit över tvärs över gården hos Pernilla som sitter kattvakt åt två innekatter, och det går så långt tid mellan mina umgängen med dessa djur att jag liksom vägrar inse att jag är allergisk.

Annars, en hemsk början på året.
Några vänner var här för att fira ett lugnt nyår. Det första som händer är att vi går ut i parken för att leka med ungarna. På väg upp igen jagar Sanna Emil och Henry mot ingången och springer med händerna i fickorna, och halkar, faller och landar på armbågen.
Hon känner att den är av och åker upp på SÖS, där de snabbgipsar den för fler undersökningar dan efter.
Jag följde med henne på morgonen tillbaka till akuten för en datortomografi.
När vi går i korridorerna stönar hon av smärta för varje steg. Plötsligt är det ett par dörrar som inte går upp.
En polis står och vaktar nån totalt nedblodad på en brits och smäller till en sådan där stor dörröppnarknapp, utan att Sanna ser det. Ett par tjocka ståldörrar flyger upp - på hennes armbåge.
Skriket skar genom hjärtat, men snuten bara gick utan ett ord.
Hon pumpades maxad med morfin och satt med minimala pupiller, ändå spydde hon var tionde minut av smärtan. En lång hemsk nyårsdag, mest i väntan på röntgen och besked i akutens korridorer.

Hann tänka, förutom på Sannas som vanligt, oavsett omständigheter, starka psyke, att

1. jag vill aldrig mer dricka (höll dock bara två dagar). Skadorna som kom in. Ena värre Frankensteins monster än den andra. Misshandlar, fallskador och hål i pannor med utpumpande kaskadblod. En levande reklamfilm för IOGT-NTO.

2. jag aldrig vill bli gammal. Samma sak som ovan, minus kanske misshandlarfallen. Men samma, eller värre, skador. Och större hopplöshet. Bruten lårbenshals. Standarden för alla över 70 ju. Men man tänker inte på vad det verkligen verkligen innebär. Aj.

3. vad tydligt det är: ju högre utbildning, desto mindre kropp. Vad konstigt det är att det är så. Men där på akuten på SÖS var det genomgående: läkarna: marathonlöparkroppar, snabba rörelser, sjuksköterskorna: smala, men lite mjukare och något långsammare. Undersköterskorna och vårdbiträdena, både manliga och kvinnliga: omfångsrika Plurakaggar, sega rörelser med både ben och armar. Varför är det så? Jag vet det i teorin men kan liksom inte ta in det ändå att det är så övergripande.

4. vad fina de är, de som jobbar där. Och tålmodiga. Och vad inga andra yrken är riktiga.

Dagens är ren, simpel och gammaldags kärlek. Som konstigt nog inte gör sig så bra i den nysläppta versionen med Amy Whinehouse.

2012-01-06 @ 15:51:17 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Död mans hån

Ok, håller med. Artikeln om skaldjursfiskarmän på västkusten som inte vågar sig ut i stormen är kanske inget jag drar hem Stora journalistpriset med. Men den är nervretande nog att väcka döda!

En av dem som häcklar min journalistik bland artikelkommentarerna är ingen mindre än legendaren Sven "Plex" Petersson.

Det var alltså en så pass usel nyhet, och det var ett par såna pass slagkraftiga retoriska frågor han hade i skjortärmen för att slå ned på absurditeten i ämnets meningslöshet, att hans ande tog sig ur graven och vidare ut på de sociala medierna och präntade ned dessa ord, strax efter toppkommentatorn Jannica: